Skulle jag hamna i den situationen, så skulle mitt barn naturligtvis gå före.

Jag skulle aldrig umgås med någon som ogillar mitt barn.

Beror ju på vilken ålder barnen är skulle jag tro. Själv skulle jag, och har gjort, välja bort den jag träffar ifall barnen känner sig riktigt obekväma med den personen. Det är inget roligt att känna att barnen väljer bort att komma för att de inte trivs med den man träffar. Dessutom ifall den jag träffar tydligt visar att den inte gillar mina barn är det ju ganska dödsdömt ändå i långa loppet då de flesta högtider och speciella tillfällen man har i livet kommer vara med barnen, och om de ska kännas obehagliga så faller ju en stor del av de riktigt positiva i livet bort. 

Om barnen är i princip vuxna och ändå sällan syns till är det nog lättare att ha någon som de inte går ihop med, men med ovanstående sagt så skulle det ju ändå bli ett problem såvida man inte har sådana stunder skilda åt men då delas ju inte de bra minnena med den man lever med. Antar det har viss påverkan om hur kär man är och hur troligt man tycker det är att man kan träffa någon ny/lika bra.

Beror kanske på ålder på barnen men om jag utgår ifrån mina barns ålder (4 & 8 år) hade jag aldrig kunnat välja bort dem helt. Hade försökt hitta en "varannan veckas" lösning eller liknande så alla inblandade togs hänsyn till. Men mina barn går före allt! Har man vuxna barn som inte bor hemma är det en annan sits, ingen att ta hänsyn till på det sättet.

de där har jag varit med om. Mamma sa att vi alltid skulle gå först och sen skaffade hon en kille som jag inte tyckte om, men hon flyttade in där iallfall med motiveringen "Jag kan inte jämt och ständigt anpassa mig efter dig." Det slutade dock lyckligt, efter sex månader elöler så så hade han och jag accepterat varandra.
Nu har jag ju inga barn, men jag kan tänka mig att jag hade satt dem först isåfall.

jag har en nära vän vars ena förälder träffade ny som inte riktigt gick ihop med barnen. det blev så spänt tillslut så att gnistan efter något obetydligt litet missförstånd fullkomligt exploderade i en pajkastning med resultatet att föräldern valde att ta sin partners sida och fullkomligt bryta kontakten med sin ena son. förälderns nya fortsätter att kasta skit och vägrar gå med på att släppa denna konflikt som pågått i många många år nu. barnbarnen har aldrig fått chansen att få lära känna sin farförälder, och sonen har mått så fruktansvärt dåligt över att ha blivit bortvald. idag säger han bara att han hatar sin förälder.

hade mina föräldrar valt bort mig för en ny på det viset hade jag blivit så fruktansvärt besviken och ledsen, trots att jag är vuxen. det spelar liksom ingen roll, för mig är mina föräldrar en trygghet och två personer som jag vänder mig till när jag vill ha råd och synpunkter. dom är fortfarande två av de viktigaste personerna i mitt liv, och att bli bortvald av dessa två hade nog knäckt mig.

nu ska sägas att jag inte missunnar mina föräldrar en ny kärlek, men min familj är så himla stark och håller ihop. för oss är alla nya partners en del av den här familjen som träffas och äter ihop och träffas så ofta man kan. att bryta det hade varit otroligt svårt tror jag. för oss är familjen den stora samlingspunkten och det man faller tillbaks på.

Jag har levt ensam (tidvis särbo) med min son i fjorton år, så att inte sätta honom först skulle kännas onaturligt. Det är ju vi emot världen oavsett hur kär jag är i min särbo. Nu är det kanske bara några år kvar innan han flyttar, men jag skulle inte förvänta mig att min pojkvän ska sätta mig före hans mindre barn. Då vore han ingen man för mig.

Jag har inga barn men vill svara ändå. Jag tror absolut att mitt barn skulle gå i första hand sålänge barnet bor hemma hos mig. Men vore barnet vuxet och flyttat hemifrån så skulle jag inte låta mitt vuxna barn styra över vem jag har en kärleksrelation med.

Har heller inga barn, och instämmer med ovanstående (#7).

Jag är dock själv i den situationen där jag verkligen ogillar min mammas sambo som hon bor hos. Det jag har mest svårt för är att han vardagsdricker, och det märks på honom när han har druckit. Det är liksom en relation som jag verkligen inte önskar min mamma (min pappa är alkoholist, vilket var orsaken till att mamma skiljde sig från honom - så för mig är det en stor besvikelse att hon återigen hamnat i en sådan relation där den andra dricker). Jag vantrivs där så pass att jag verkligen undviker att åka dit och hälsa på. Vi bor långt ifrån varandra, så blir verkligen inte ofta ändå som jag kan hälsa på, men senast jag bodde där i nästan två veckor så tänkte jag bara på att jag aldrig mer vill bo där, ens för en natt. Men jag känner mig samtidigt dum för det. Mamma blir ju lidande för det, att jag sällan hälsar på hos dem (vi träffas ju dock, men bara inte hemma hos dem). Jag räknar verkligen inte in honom i familjen, då jag ogillar honom så starkt, och tycker inte alls om när han är med på våra släktträffar osv. Jag blir liksom rädd för att han ska dricka för mycket. Och även om jag inte räknar in honom i familjen så skäms jag ändå när han beter sig opassande. Även mina andra släktingar har märkt detta nu att han dricker, och tror att de inte heller uppskattar när han är med vid våra släktträffar. 

Eftersom jag inte bor hos dem och då jag är vuxen så vill jag dock inte lägga mig i. Jag förväntar mig som vuxen att mamma låter mig bestämma över mitt liv, och det är inte mer än rätt då att jag låter henne bestämma över sitt liv.

Jag är ett barn i en skara på sex syskon som bönar och ber min mamma om att lämna min narcissistiska pappa för att rädda mina småsyskon som fortfarande bor hemma. Mamma säger alltid att barnen kommer först och att hon gör allt för barnen, men i praktiken så stämmer det ju inte. 

 Mina småsyskon har fått utstå saker som inga barn borde. De har fått se och höra saker och blivit tvungna att deala med en vuxen man som om dom skulle vara de vuxna. Mamma sa en gång "Om ändå B (min lillebror) kunde lära sig att sluta trigga pappa." 

 Han är 4!!! 

Ååååh. Nej jag svär vid min egna grav att mina barn aldrig ska behöva genomlida något liknande. Aldrig ska en karlafan få komma före mina små. Deras trygghet och säkerhet ska villkorslöst komma först och den som äventyrar deras trygghet är inte välkommen!

Det är intressant att läsa hur ni tänker! Jag har också skilda föräldrar och jag har aldrig sett på det som att dom båda valt sin partner före mig och mina syskon förens jag pratade om det med min kollega. Pappa flyttade ihop med en kvinna som från början var, glad, trevlig och rolig. Hon var glad och trevlig mot oss barn och hon gjorde pappa glad. Allt var bra tills vi skulle bo ihop. Hon började kräva att vi skulle hjälpa till massor men det var aldrig någon som var tacksam för att man hjälpte till. Gjorde man något fick man höra att man gjorde fel och sen gjorde hon om det man gjort. Väldigt tråkigt men tillslut sa pappa faktiskt ifrån, att hon inte skulle kräva massor av hans barn eftersom han inte kräver något av hennes (hon har en son som är jämngammal med mig och min äldsta lillasyster). Nu när jag flyttat hemifrån och mår bättre och mognat mer så funkar det jättebra. Dock gifte dom sig för några år sen och det var inte någon jätte rolig överraskning. Men nu funkar allt bra iaf men pappa träffar inte mig och mina syskon så ofta eftersom iaf min minsta syster inte riktigt gillar hans fru än, även att det börjar gå bättre.

Jag tänker att det här är knepigt. Jag har inga egna barn. Men när bestämmer du om din tonåring försöker styra ditt liv och det bara är biologiska pappa/mamma som duger och fy fan ifall du försöker skaffa en ny partner. Hatar alla du tar hem. Vart går gränsen till att du är ett arsel som tar partnern före barnen mot att barnen kontrollerar dig? För jag har nog hört om båda fallen i min krets av vänner och bekanta. En del sa emot mest för att det var så ovant att inte bara vara föräldern och dem. En del blev bara grymt förbisedda av sina föräldrar där partnern gick först 9/10 gånger, och man hittade på saker med barnen bara när partnern var bortrest ty´p. Det senare fallet är ju rent utsagt skit och ska inte förekomma. Men gränsdragningen där är ju svår, från fall till fall.

#11 Jo det är ju verkligen inte enkelt! Men jag kan tycka att om barnen faktiskt har någon bra anledning till VARFÖR de inte gillar den nya partnern så borde föräldern lyssna. Endel föräldrar viftar bara bort det och slutar lyssna på sina barn. Medans en del föräldrar nog lyssnar lite för mycket och inte låter sig själva vara lyckliga. Gränsen skulle jag tycka går där man slutar lyssna på antingen den ena eller andra. Man får vara tydlig mot nya partnern från början tycker jag och prata mycket med barnen och fråga hur dom känner och vad dom vill osv. Sen kanske man inte behöver flytta ihop om barnen inte funkar med partnern. Har man barnen varannan vecka kan man ju välja att umgås med partnern när man inte har barnen tex. Man måste ju inte tvinga ihop alla man älskar och förvänta sig att dom också ska älska varandra.

Inget i världen skulle få mig att välja bort min dotter!

Jag och min bror har dock blivit bortvalda av våran far. Jag har inga problem med det numera, ser det som hans förlust, men det har inte varit helt problemfritt.

#13 I know that feeling :/ Jag och min bror är i den sitsen just nu…

#12 Ja jag skulle nog också säga att det är det korrekta sättet att tja hantera situationen. 

Fast det blir ju knepigt om man av pengaskäl och kärlekskäl väljer att flytta ihop och barnen och partnern inte fungerar ihop. Men då skulle jag nog ändå lägga mer ansvar på partnern som är vuxen att försöka. Om partnern som är vuxen slänger ur sig elaka saker - ut om det fortsätter. Om barnen gör det låt dem, prata med dem, men ha mer tolerans för dem än för partnern.

#14 - Efter 15 år har man liksom vant sig, men folk blir fortfarande lika förvånade när man säger att man inte har nån kontakt med sin pappa.

#16 Jag kan mycket väl förstå varför man väljer bort att ha kontakt med sina föräldrar :(

Hmm… Jag sitter precis mitt I skiten med två drama att hantera. En sambo (ny kvinna) som jag verkligen älskar - om inte det vore för sammanstötningarna med mina barn som har lett till polisanmälan samt sos. Barnen tar avstånd från mig. De vill verkligen träffa mig men det går inte - för henne. Nu måste jag välja. Jag väljer barnen - men det blir inte lätt att göra illa henne. Ingen rolig helg det här…..

Har inga barn men är själv ett "skilsmässobarn". När mamma och pappa skiljde sig när jag var 13, min bror 11 och min syster 9, så träffade hon en ny gubbe. Trots allt missbruk, aggressioner och hot så föredrog mamma gubben mer än oss. Vi barn hatade honom och ville få bort honom ur vårat liv, men mamma ville inte lämna honom först efter 4 år. Men hon fick sig en tankeställare efteråt. Vi syskon har minnen kvar än och någonstans finns sveket kvar inne i oss.

Nu är ju jag gift med mina barns pappa men leker man med tanken så går mina barn först. En karl kan man kicka ut, det gör man inte på sina barn och jag skulle inte ha hjärta nog att kunna göra det. Min mor valde en annan, otrogen.mot mim får, före mig. Hon stack i princip och hördes aldrig av igen. Jag kommer aldrig göra så mot mina barn.

Tänker att det bara är extremfall att det ska behöva bli så att det handlar om att välja. Att det snarare handlar om att lära sig fungera ihop med nya människor. Det kan krävas ansträngningar, tid, viktiga samtal där alla lyssnas på både stora och små, ömsesidig respekt, kompromisser, hänsyntagen mm.

Separerade från mina döttrars pappa när barnen var 4 och 6 och de bodde hos mig hälften av tiden och hos sin pappa hälften av tiden. Träffade ganska snart min nästa man. Allra först tyckte barnen det var jätteroligt när nya mannen var på besök. Det var ungefär som när andra kompisar man tycker om är på besök, d.v.s. lite roligare än vardag utan besök och dessutom tyckte mannen om att läsa bok o spela spel o sånt. Men efter några månad med väldigt mycket besök sa nån av döttrarna att nu tyckte hon att det var jobbigt att "han hela tiden var hos oss" och då gjorde vi så att nya mannen och jag huvudsakligen träffades när döttrarna var hos sin pappa och bara då och då när döttrarna var hos mig.  Nya mannen hade kvar sin egen lägenhet ca 1,5 år, vilket gjorde det möjligt för oss att långsamt lära känna varandra och barnen att vänja sig långsamt - i ungefär sin egen takt.

Eftersom döttrarna hela tiden haft kvar deras pappa har det inte varit frågan om att "ta till sig" någon ny pappafigur utan "bara" om att acceptera att en ny vuxen bor i huset.

Skulle det ha blivit frågan om att välja så skulle jag definitivt vald barnen och varit särbo med mannen istället. Men så blev det inte och döttrarna är nu stora och utflugna.

Ja, man kan hitta olika lösningar beroende sin situation. I min situation så är tillbakagång(?) till särbo föreslaget av mig. Det föll inte i god jord kan jag säga. Vid särboförhållande hade vi kunnat kompromissa. Hon ser det som vi gör slut.

Mina tonårsflickor är mkt envisa och bestämda i sin åsikt att min "nya" inte är bra. Men det är hon. De känner henne bara inte. De har råkat ut för hennes sätt mot uppkäftiga barn. Hon tycker barn ska visa respekt mot äldre och mina barn har ett uttryckssätt som inte alltid är trevligt mot mig.

Nu har det urartat och jag är tvingad att "göra slut" med henne. Jag kan nämligen inte få barnen att fatta läget. Det är skitjobbigt.

#22 Att ta in en partner i ett hem med tonåringar är en utmaning, då det är en turbulent tid, då de har stort behov av dig, även om de även "slår" ifrån. Jag vet inte hur länge ni levt tillsammans, men man måste vara försiktig om man ger sig in i en familj med barn och man får acceptera att det är den biologiska föräldern, som sätter gränser för barnen. Annars kan man provocera fram reaktioner. Det du tycker är bra, ser ju inte nödvändigtvis barnen och barn sörjer ofta en skilsmässa och ser den nya som en inkräktare som vill ta över. Det är en svår uppgift att lösa, men jag tror att det kan gå om man går in i det med lyhördhet.

Tack för att du svarar. Ja, lyhördhet, förståelse och förlåtande är oerhört viktigt. Men hur kan jag få de båda "sidorna" att fatta det? Min "nya", kommer från Baltikum. Oerhört snäll och hjälpsam men bestämd och envis. Mina döttrar är likadana. Envisa, upproriska, och vet allt. (Bor inte hos mig. Besöker ibland…)

Det går inte att prata med nån av dem. Jag har försökt. Det är en katastrof för min sambo. Var ska hon ta vägen nu? I ett nytt land? Hon kan inte flytta tillbaka. Jag är bedrövad. Jag vet inte vad jag ska göra. Det är oerhört mkt missförstånd pga språket och kulturkrockar. Jag orkar snart inte med detta.  😕

#24 Din sambo är vuxen och måste ta eget ansvar, men även respektera dig som far och inse att hon inte kan inta en modersroll. Jag skulle tro att ni behöver en utomstående att tala med. Tja och dina döttrar är tonåringar och kommer troligen att vara upproriska några år till…har du försökt att lyssna bakom orden? Vad är det de egentligen vill säga? Vad är deras behov? Jag tror att det ofta är nyckeln i olika situationer.

Hej! Hon vet att hon inte kan inta modersrollen alls. Så hon ber mig säga till yngsta dottern (9 år, bor hos oss 50/50) om hon ser nåt tok. 

De andra tre bor hos mitt X och har nått tonårsåldern. De fyra tillsammans är dramaqueens och är på mig som tusan att jag borde göra mig av med henne.
i går morse var yngsta svår att väcka. Jag var på jobbet. Min sambo ringde mig och sade att "jag lyckas inte väcka henne. Vad göra?".  Jag sade åt henne att ruska på henne och ropa högt. Ta av henne täcket!, sade jag.
Det kom fram senare under dagen att min yngsta var ledsen pga detta på morgonen. Det fick mitt X reda på och ringde mig direkt. Jag blev ju upprörd då jag var med om samma sak i oktober. Då var det åxå drama - när sambon skällde ut min äldsta dotter.

Det jag kan höra bakom orden är sårad stolthet. Det är vad det är. Jag känner mina flickor väl. Sen är det ett logistiskt problem för min sambo vill inte träffa dem mer. Hon känner sig mkt kränkt av dem.

Det jag är orolig för är att om jag tillåter mig påverkas av "de fyra"? För ser jag tillbaks på händelserna så ÄR de inte allvarliga. Det var ett bråk med armviftningar och nu sist en flicka som inte klev upp på morgonen för hon har tittat på TV för länge. Sambon varnar mig för att lyssna för mkt på mitt X och tonårsflickorna. Har hon rätt?

Undra om de vet vad deras anklagelser och bua-rop ställer till med? Vilka konsekvenser det får? De lyssnar inte på när jag säger att hon är mycket snäll och omtänksam - men behandla henne med respekt.

#26 Jag tror ju (utan att veta). Att det här är en blandning av mycket. Dels så vill de troligen att ni ska bli en "familj" igen och då hindrar din sambo. Dels så vill de troligen vara lojala med sin mor. Sedan kanske de upplever att de ej blir lyssnade på och kanske är även din sambo osmidig?

Du som far ska alltid lyssna på dina barn och jag anser att din sambo har fel i att du ska strunta i det. Jag anser även att det iaf utifrån verkar som om din sambo går in i en trotsig tonårsroll, då hon vägrar träffa dem och så vidare. Det gör det ju ohållbart i längden. 

Sedan finns det ett uttryck som jag tror mycket på. Du kan aldrig säga till någon att behandla någon med respekt. Man kan bara först ge respekt, så får man sedan tillbaka. Jag tror att det är du som måste ta en funderare på vad din magkänsla säger och sluta att bara finnas för andra. Sätt ner foten när du väl vet hur du önskar att det vore och vad som är realistiskt. Kanske kan du kommunicera det genom brev, vilket ger alla lite andrum. Sedan är det aldrig fel att gå till någon utomstående och bolla tankar och funderingar.

Skulle jag vara tvungen att välja går barnen före allt! Men sen beror det ju på hur man menar också. Min pappa träffade en ny efter att han varit ensam ett tag. Jag blev extremt svartsjuk och var riktigt otrevlig mot hans nya. Inte för att jag ogillade henne, utan jag ogillade situationen. Hade min pappa där och då sett till att ha ensamtid med mig nån timme varje gång jag kom dit skulle allt löst sig bättre. Jag kan tänka att man i alla situationer inte måste välja, man måste bara förstå vad det är barnen inte trivs med och arbeta därifrån. 

Jag har skilda föräldrar och bägge har träffat en ny. Min mamma träffade en ny ganska tidigt, jag var fyra år. Han hade inga barn sedan innan och han hade saknat barn i sitt liv. Där gick allt jättebra för jag fick dubbel uppmärksamhet. Långsamt kom det in två barn till (på den naturliga vägen så att säga), funkade också jättebra. 

Min pappa var själv en längre tid (fyra år tror jag) och träffade en kvinna med två barn. Den ena i min ålder och den andra ett par år äldre. På en gång hade jag två styvsyskon och en styvmamma. Alla rutiner jag och pappa hade försvann. Det handlar om "småsaker" så som att vi varje lördag cyklade till McDonalds och åt lunch eller lekte i vardagsrummet. Jag hade i princip ingen ensamtid med pappa, mer än de gånger han körde mig hem till mamma. Det gick så långt att jag tjatade om att han skulle köra mig istället för att jag skulle behöva ta tåget för jag ville vara med honom. Detta blev nog värre i och med att jag bara var hos honom varannan helg. 

Så med det sagt, jag tror att det inte alltid handlar om att välja. Det handlar om att se barnen, förstå varför de känner på ett visst sätt och fundera över hur man kan lösa det. Men kommer man till ett val ska man alltid välja barnen. Om det då handlar om att bryta helt eller att vara särbo till barnen vant sig får man välja själv.

Ni ger mig mycket att fundera på. Tackar så mkt för input. Jag tar åt mig och försöker använda det i allt det andra jag har i mitt huvud. 

Silkesnos: Det där med respekt var bra sagt. Trotsig sambo = sant. Sen det där med att lyssna på barnen är sant - och inte sant. De är oerhört hämdlystna och säger saker som är icke-vettiga. Det har lugnat ner sig nu och därmed kommer frågan: När ska jag börja lyssna på vad de vill? När är de lugna så de kan resonera som Svarttusch?

Svarttusch. Min yngsta, som jag ska hämta från slalombacken nu, är i din sits just nu. Det är alla flickorna. De hade en far förut som "cyklade med dem". Det går inte lika lätt nu. Jag har fler att ta hänsyn till nu.

Jag ska nog använda magkänslan mer. Den brukar komma fort och går förbi fort. Sen kommer instinkten. Sist kommer förnuftet och det är då det blir problem. När storhjärnan kopplas in.

Jag hör av mig mer. Jag behöver bolla mer. Hoppas ni orkar med det….

# att lyssna är inte detsamma som att hålla med, bara så du vet ;) Lyssnandet kan mycket väl visa sig vara en av nycklarna till att se behoven och kanske upplever dina döttrar att de förlorat dig till din sambo. Kanske upplever de att de bortprioriterats, att de inte blir hörda? Bolla på du :)

Silkesnosen. I detta fall är "lyssna" att hålla med i stora drag. :-)

Att lyssna på vad den andra säger är viktigt. Lätt att säga - svårare än göra. Jag är dock god lyssnare men missförstår ibland situationer totalt.

När jag talar med barnen så är samtalet på god ton. Sen säger jag "dags att tala allvar. Hur gör vi med nuvarande läge?".  Då kommer de innestängda ilskna känslorna. Det är mycket "Hatar henne" (trots att de inte träffat henne mer än 3-4 ggr över en middag).

Det låter mer som att de "hatar" att hon tagit mig ifrån dem.

Jag tror det är mer än bara detta som ligger bakom. Skilsmässan ex.vis. Det var jag som ville gå. De gillade inte mig….men jag sade "Jag älskar inte er mamma längre". På nåt sätt förstod de argumentet för det är nåt som alla känner igen. Trots det finns "sveket" jag gjorde kvar.

Efter skilsmässan var de inte ofta hos mig. De kom varannan helg och visst gjorde vi väl en del kul men jag var sjuk under ett par år och var väl inte superpigg.

Det jag tror flickorna vill är att ha tillbaks sin far som han (orkade) vara efter skilsmässan. Sen vill de ha hennes huvud på ett fat pga deras sårade stolthet. Det tror jag är vad jag har hört mellan raderna.

Nu är det nog rökt mellan mig och sambon iaf. Jag har sagt vissa saker och pga språkproblem så blir det missförstånd och så skiter sig allt igen. Det är roten till det onda - missförstånden och kulturkrockarna. Det har lett detta vidare till ruinens brant. Jag kan välja sambon framför barnen men då får jag leva med ständiga missförstånd och konfrontrationer och det orkar jag inte med. Dock gråter jag inombords. Tänk om de inblandade visste vad de gjorde? Vad deras "krav" och envishet leder till? Tänk om det fanns mer förståelse och förlåtande. Det önskar jag att det fanns.

#31 din situation låter verkligen jobbig! Kan du inte försöka göra mer med dina döttrar, bara ni, utan sambon? Och prata med dina döttrar om det och hör med dom om det kan göra det hela mer ok för dom? 

dom kommer nog bli mer förstående osv när dom blir äldre, det är aldrig enkelt när man är tonåring.

Ja, situationen är en mardröm. Min sambo med barn har ju ingenstans att ta vägen. Inget jobb, ingenting. Bara mig. Dessutom är hon snäll och omtänksam. Visst känns det ibland som ett fängelse. Hon har krav på mig som är jobbiga. Det är inte roligt. Å andra sidan var det hon som var med mig hela tiden vid min sida när jag gjorde en stor operation i mars förra året. Inte mina barn. De ringde inte eller kom och hjälpte mig efteråt. Det gjorde hon. Så hon är en BRA människa men vissa egenskaper är jobbiga att leva med. Dessa krav att jag inte får besöka mitt X lägenhet mer där mina barn bor. De kan ju heller inte komma hit. Var ska jag vara med dem? I bilen? Får jag det? Allt detta tillsammans gör att jag väljer barnen. De kommer inte ofta till mig och de flyttar från stan om några år. Kanske min yngsta stannar? Vet ej. Min sambo hade ju stått vid min sida. Nu sviker jag henne. Nu blir det troligvis inte så. Förbannat åxå! Men jag måste I första hand vara en far. Ha dörren öppen för dem alltid. Det kan jag inte ha nu. Möjligvis bildörren.

#33 Jag kan nog tycka att det låter som om din sambo har kontrollerat dig och att dina barn ej besökt dig kan ju ha med att göra att hon styr och ställer..bara en tanke. Sedan kommer nog du att få ta initiativ till att få en relation med dina flickor..i tonåren sparkar de som värst, men du är den som de verkligen behöver. Du är deras manliga förebild..och jag som arbetar med tonåringar brukar säga att "en närvarande pappa är det bästa preventivmedlet", då det annars är vanlig att flickor söker bekräftelse på fel sätt bland fel killar.

Du har helt rätt. Hon kontrollerar mig. Det vet jag och det har varit ok. Jag är flexibel av mig. Men nu nådde hon en gräns när hon tyckte att jag skulle hålla mig från barnens lägenhet. Utanpå detta skedde detta lilla drama med att hon hade svårt att väcka min yngsta dotter - som i sin tur härjade upp mitt X. Too much. Du jobbar med tonåringar? Intressant. Jag har jobbat många år som stödfamilj och jourhem. Det kräver max flexibilitet, tålamod och medlande. Jag är nu tom på åtgärder och idéer.

#35 Aha det där är en dröm för mig:)

Kanske är du tom för att du faktiskt är vid vägs ände just nu. Det är helt enkelt dags att gå på nya vägar och leta fram en ny kompass. Jag tror att du ska tillåta dig att låta lösningarna komma efterhand, då jag inte tror att du kan hitta några snabba lösningar i det här läget. Varje dag kan du göra något litet (ett sms, en skogstur, ett samtal, en mysig frukost) som gör dina barn eller dig glad, nöj dig med det ett tag.

Ja, lösningsinriktad som jag är går jag nog på en nit här. Jag vet inte var detta slutar men jag får använda max magkänsla och ta små steg - varje dag. Men det känns för jävligt att "dra upp" detta problem för sambon men vill inte mitt yngsta barn bo hos mig längre - då har jag nått en gräns. Därför måste jag ta upp det och snöbollen har nu satts i rullning.

Har haft en långt samtal med sambon och jag slås av den häxjakt som bedrivs mot henne. Jag har dragits med in i den av mitt X och mina barn. Det är för jävligt! Borde inte jag stå upp för henne?

#38 Varför bedrivs häxjakten anser du? Finns det någon som helst anledning? Är du beredd att offra dina barn för henne? 

Jag är nog präktig, men jag tycker man väljer barnen, även om det pågår en häxjakt. Men då vet jag ju inte alla faktan från bägge sidor. Om inte annat, skulle det inte kunna fungera att vara särbos och inte ses när du har barnen? För de bor väl inte hos dig jämnt? Och därifrån ta det långsamt. 

men den stora frågan är ju, vad är det barnen inte gillar med henne? Och går det att lösa på något sätt? T. ex jag gillade ju inte min styvmor för att min pappa inte hade tid för mig längre. Hade han ägnat mig mer ensamtid hade jag varit sams med henne.

Jag ställer mig frågan om jag offrar dem? Eller blir de bara besvikna på mig? Jag kan hantera det om det är som du säger - att de behöver ensamtid. Det kan jag gärna göra. Kanske inte här hemma hos mig då det är så pass spänt mellan sambo och dem. Men ute på nåt. Bada. Fika. Bibloteket. Shoppa. Ta dem en i taget, eller två.

Ja, häxjakt. Det var ett bråk här mellan min sambo och min äldsta dotter. Ett tjafs som började med att sambon skällde ut dottern pga hennes brist på respekt för äldre, som lite senare ledde till att min sambo ville avhysa henne från lght eftersom dottern var mkt ful i munnen och skrek. Det slutade i en polisanmälan från min dotter. P.anmälan lades ner då det var ett "bråk" mellan två personer.  Inte misshandel. Detta resulterade i att de andra döttrarna, som INTE var med, valde sida och hatiskt gav sig på min sambo. Som i grund och botten skällde ut min dotter och sen ville avhysa henne. Sen blandar sig mitt X i detta och ska "analysera" och utvärdera min sambo. Sen sociala. Sen polisen. Det är många som uttalar sig om henne utan att känna henne och ska kontrollera om hon är rumsren. I detta ligger häxjakten. Jag är bedrövad över deras reaktion. Som om jag väljer en kvinna som är våldsam? Nej, det gör jag inte. Jag är analyserad av sociala både en och två gånger då jag har jobbat inom det sociala i många år. Jag har papper på att jag är en bra förälder.

Det fel jag gör är att jag lyssnar för mycket på mitt X. DET är mitt största fel. Jag dras med i dramat och reagerar utan att tänka efter.

#40 Vart var du i allt det dramat med sambon och dottern? För det skulle inte vara okej med mig om min make försökte avhysa min son från lägenheten såvida sonen inte gjort något olagligt. Då skulle jag stå upp för min son. ALLA barn/ungdomar är någon gång respektlösa och skriker. Då kastar man inte ut dem, man ger dem en chans att lugna ned sig. Man ska inte tycka att det är okej, men samtidigt får man komma ihåg hur det själv var när man var ung. 

Jag måste hålla med dina barn i det här. Och du skriver att din sambo "skällde ut henne". Gjorde hon det utan att skrika och visade respekt? Eller agerade dottern precis som henne? Det är ju också en viktig fråga. Hur gammal var den äldsta dottern? Bodde hon fortfarande hemma, så att lägenheten var hennes "hem" (även om det bara är varannan vecka/helg)? Eller var hon där som en gäst? 

Din sambo har ingen som helst rätt att kasta ut dina barn för att de är respektlösa utan att först prata med dig! Jag skulle säga att hon satt sig där själv och att om det ska kunna lösas så behöver hon nog be om ursäkt och prata ut med främst den äldsta dottern, sen resten av dina barn. Att dina andra döttrar väljer sin systers sida är inte konstigt, det är ganska normalt. Att de sen ville ge igen med samma mynt kanske är "barnsligt", men inte heller konstigt. 

Och att ditt ex lägger sig i är heller inte så konstigt. Din sambo blir osams med hennes barn, klart hon vill förstå varför! 

Så ja, den stora frågan är: Vad gjorde du när hon ville avhysa din dotter från lägenheten? Tycker du hon gjorde rätt? Jag vet inte om det går att lösa, men ska det lösas måste du nog ta dina barns sida, för jag kan inte, i den berättelsen se en "häxjakt", snarare en reaktion som är naturlig.

Nu har jag varken barn eller parter, men jag sätter mig såhär då jag hamnat på "fel sida" när min pappa tog sin sambos parti, inte mitt när vi bråkade: 

Har man valt att skaffa barn är man ju skyldig att ta hand om dem, stå på deras sida, hjälpa & trösta dem. 
Barnen är det värdefullaste man har, så varför skulle man välja bort dem?
Går situationen inte att lösa så ska man(i 9/10 fall) ta barnens parti. Ens sambo ska ex. inte kunna kränka, skälla & försöka tvinga ut ens barn, det är inte rätt. 
Lek med tanken: Hade jag haft en dotter eller son och min sambo inte trivts ihop med mitt barn hade jag rent av sagt: "Tyvärr, jag älskar dig men kan ni inte lösa det här så måste vi flytta isär." 
Kallt? Ja, men jag skulle aldrig tvinga ut mitt eget barn p.g.a. min sambo. Aldrig.

När jag va 15 bråkade jag och pappas sambo, hon kränkte mig för min vikt(var ganska kraftig) och kallade mig fet horunge, tvingade mig att inte äta mer än en viss mängd, fick inte äta middag vissa dagar & var inte välkommen att följa med när vi skulle äta ute bland annat. 
Jag var j*vligt upprörd över hur hon behandlade mig & tyckte att hon skulle ge fullständigt f*n i hur jag var som person och respektera mig, vilket hon inte gjorde. 
Pappa gick in och sa att hon hade rätt & ifall jag inte tyckte om vilkoren hos honom var jag välkommen att packa ihop och permanent bo hos mamma(som jag nu gör för övrigt).

Dottern bor inte hos mig. Hon hälsar på mig ett par gånger i månaden. Hon är 18 år.

Händelsen? Jag kom ut lite sent då jag hörde att det blev värre och värre. Jag gick in och bröt det som pågick. Alla var mkt upprörda. Jag ville köra hem dottern så det inte skulle fortsätta.

Ja, jag tycker min sambo gjorde fel som gick för långt. Samtidigt gjorde dottern fel som skrek mycket fula ord till henne. Båda två kunde ha behärskat sig. Du förstår - det gick mycket fort. Jag blev chockad.

Ja, du har rätt i att det är reaktioner på det som skett. Det har jag förståelse för men jag tycker ändå att det liknar en jakt på ett villebråd.
Hon är nämligen inte en dålig människa. Hon är en pressad människa. Då brukar jag ta de svagas sida. Det är mycket olyckligt.

För övrigt har det lugnat ner sig nu hos mina döttrar. Jag ska ta mig an dem. Sen får jag ta detta steg för steg.

För övrigt uppskattar jag mkt era åsikter. Detta har jag ingen att prata med om. Alla är inblandade på nåt sätt…..

Jag tycker det låter som att det verkligen börjar bli dags för familjerådgivningen.

Tycker nog att det är många som gjort fel inte bara sambon utan dottern med är man 18år borde man för länge sedan lärt sig respektera andra människor även de man inte gillar. Det är ju detta som ofta är problem i dagens samhälle ungdomar som aldrig fått lära sig respektera lärare, sina föräldrar mm.

Din sambo låter det som kommer från en annan kultur där man kanske mera ser till så ungdomar har lärt sig sånt från tidiga barnsben och för henne blir det en rejäl chock inte bli behandlad med respekt och hon har ju också rätt bli bra behandlad i sitt hem INGEN vare sig barn eller vuxen ska bli illa behandlad i sitt hem.

Tycker faktiskt inte att man alltid ska välja barnen och ta deras parti som många i den här tråden anser, det är de vuxna som ska veta bäst och bestämma, om man alltid ska göra som barnen vill blir det inte alltid rätt, de har inte samma livserfarenhet och jag tror många barn tror att deras föräldrar kommer bli ihop igen ifall de skrämmer bort alla nya som dyker upp i bilden och då måste de vuxna tala klarspråk och förklara att det inte kommer hända och kanske fråga "barnet". Vill du jag ska leva ensam och må dåligt av ensamheten resten av mitt liv, eller kommer du flytta hem till mig och ta hand om din far/mor resten av ditt liv så jag slipper vara ensam?

Knappast, sen man fick barn får allt annat stiga åt sidan :)

#42 Usch vad elakt av din pappa och hans sambo! Hoppas du haft någon att prata med om detta för så där är verkligen inte snällt och framförallt inte rätt mot sitt eget barn! :(

Kommenterar #46. Ja, mina döttrar älskar jag eftersom de är av mitt blod. Men jag håller fullständigt med sambon om att de är makalöst respektlösa och det är precis det som är problemet. I hennes hemland (Baltikum) där respekterar man föräldrar på ett helt annat sätt. Där är det otänkbart att vara uppkäftig. Här får man fingret eller får höra "Fuck off!". DET möter henne - och då kan hon inte tiga. Då skedde denna utskällning och DET tål inte min dotter. Ingen skäller på henne ostraffat. Därav polisanmälan pga sårad stolhet.

Jag försöker få detta att fungera utan att "offra" någon. Mina barn flyttar till annan ort. Det har de sagt. Det gör inte min sambo. Hon står vid min sida. Men det blir svårare och svårare. Mer och mer skit rullar runt i detta och vi försöker leva en vanlig vardag - och det går nästan inte.

Det är en mkt svår balansgång. Hur ska jag agera? Min sambo är redan knäckt som det är av allt. Hon fattar inte vad det är för fel på detta land.

Man måste nog tala klarspråk med alla speciellt dottern tror jag och kanske ta allt ovett från dottern när hon inte tycker allt följer hennes planer men hon måste lära sig att klara motgångar ifall hon ska bli vuxen.  Själv skulle jag vara mycket orolig ifall en 18åring inte klarar motgångar och att bli tillsagd då man uppför sig fel, gör hon så mot fel människa när hon är ute på krogen el dyl så kan hon ju råka ut för en rak höger eller något ännu värre. Så du gör henne inte en tjänst genom att låta henne bete sig illa mot alla som talar om att hon uppför sig utanför normen för vad som är OK.

Har själv barn och sen ett par år en ny man. Jag kan säga att det inte alltid är så lätt att välja alla gånger, hade jag valt min dotters sida hade jag levt själv då hon så fort hon inte får som hon vill i en situation skyller det på min nuvarande man, det är hans fel, jag var mycket roligare innan osv osv. Nu har mina barn valt att dela sig så att min son bor hos oss och dottern heltid hos sin pappa. De är varannan helg hos antingen mig eller pappa, om de vill. Då de börjar bli stora har vi sagt att de får välja själv hur de vill göra och det funkar bäst för oss.

Jag tänkte bara berätta att jag har avslutat förhållandet med min sambo. Det är mycket tråkigt och samtidigt lättnade. Det har inte varit roligt när det är så illa mellan mina barn och henne. En händelse förra veckan mellan sambon och den yngsta dottern (som bor med oss 50/50) gjorde att jag verkligen fick en tankeställare. Dottern vägrar bo här nåt mer.

Jag har varit förlåtande och förstående men jag förstår inte varför sambon ska neka mig att träffa mina barn i mitt X:s lägenhet? Det är ju mina barns hem och vill de inte komma hit måste ju jag träffa dem nånstans….

Nej. Jag väljer barnen före allt. Nu anser inte jag att barnen ska välja partner men i regel måste familjen funka för att hålla gör den inte det så kommer det inte hålla, barnet som sen flyttar hemifrån flyr ofta fältet och kommer knappast hem för att pusta ut OM man vält kärleken före sitt egna kött och blod.

Ja. Blod är tjockare än vatten. Jag kan iallafall säga att jag har ifrågasatt barnens attacker på henne. Har de rätten att yxa ner henne? Vad blir resultatet om jag står fast vid hennes sida? Varför ska jag hjälpa till att servera hennes huvud på ett fat? Jag valde barnen pga ett inlägg ovan. Hon skrev hur hon upplevde hennes pappa. Jag vill inte bli ihågkommen så. Jag har ett ansvar mot barnen. Inte bara min egen lycka.

#54 Ett fruntimmer som säger till en att man inte får umgås med sina barn, har någon form av psykisk misshandels-tendenser. Alltså inte värd att ha. 

Från ett barns vinkel: om pappas "kärring" kommer och försöker uppfostra en, när men princip är vuxen så är det klart att man blir flyförbannad. Jag blev det, min pojkvän blev det och min bror blev det. Min mamma dumpade hennes kille eftersom han försökte uppfostra min bror, det är hennes jobb. Och min killes styvmamma försökte uppfostra killen min vid 16 års ålder och vi hatade henne. Hon har åkt ut nu som tur är… Hon var inte riktigt frisk.

Det finns många fiskar i havet, medan dina barn är en del av dig.

Sweelin. Bra svar. Ja, de är en del av mig och när hon ondgjorde sig över dem ondgjorde hon sig över mig - eftersom mina barn är en del av mig. Det sårade mig varje gång. Därför kommer det inte att bli nån fortsättning.

Intressant tråd. Naturligtvis så tycker jag att barnen går före partnern. Dock så spelar situationen en väldigt stor roll. Nu är det så att jag och min pojkvän har barn på var sitt håll och vi har väldigt stora problem med hans barn, eller rättare sagt är problemen att han inte klarar av att jag har synpunkter på vissa saker (som jag tar med honom och inte med barnen) och går till försvar och vänder det sen till att det är fel på mig. Nu är det så att jag inte orkar ta allt men ett exempel är: vi sitter vid matbordet och äter en fin middag, hans två söner, hans 14 åriga dotter, hennes väninna, min son, jag och han. Min pojkvän frågar barnen vad de önskar sig till julklapp och hans dotter svarar att hon tar det med honom privat, för hon hoppas att hon kan övertala honom och sin mamma att gå med på det, den äldre sonen skämtar om att är det för att det är lättare att övertala honom då. Och hon svarar ja det är mycket svårare att övertala mamma, för pappa kan jag manipulera ""SKÄMT"". När vi senare ligger i sängen tar jag upp detta med min pojkvän och undrar hur man tänker när man skämtar om sådant, särskilt om sin pappa (de säger ju att bakom varje skämt så ligger det lite sanning). Detta blir han väldigt upprörd över och menar på att jag måste inse att det var ett skämt. Det har varit saker som b la att hon har fått slänga ut sin familj från lägenheten för att ha killar och tjejer där en lördag som ska övernatta (remeber hon är 14) hon har fått färga håret platinablont ( det kosta 1700, jag känner ingen annan 14 åring som har fått lägga så mycket på sitt hår och det fick henne att se ut som en 24 åring då hon är lång och välutvecklad och det var mycket äldre män som stötte på henne) Hon får hela sitt barnbidrag var av 500 går till "nödvändigheter" (kläder, skor mm) och 500 till nöje + telefonabonemang + träningskort + extra till större saker som vår/vinter/sommar/höst jacka el skor, mm. Han fick fråga henne vad hon tyckte om vi flytta ihop, och hon svara att det var okej så länge jag inte bestämde, så jag ska bo i ett hem där jag inte får bestämma. Hon är verkligen pappas lilla flicka. Jag tycker det är underbart att  de har en fin relation och många gånger önskar jag att jag hade en sån pappa. Dock så tär det på vår relation när jag påpekar att vissa saker som hon gör/säger (som han kanske inte ser) är inte ok och att man kanske ska prata med henne om vissa saker. Sen har vi den lille pojken som har lärt sig att spela ut den ena mot den andra, gråta var gång när han inte får som han vill, springa runt på restauranger, hoppa upp och ner på stolen, inte äta ngt annat än köttbullar, nattas med nappflaska till 4 års åldern, och nappen till 4 och halvt men det är en annan historia. Och när jag tar upp något med min pojkvän då är det mig det är fel på, jag fokuserar på det negativa, jag ser inte framstegen, jag fattar inte att alla kanske inte ser det som mig, det måste vara för att jag är för stressad för något annat, ja listan är lång. Jag tar inget med barnen utan försöker prata med min pojkvän, dock går han genast till försvar och hittar felet hos mig. Frågan är hur mycket av detta vårt förhållande kommer klara av

#57 Jag tycker nog att det där är mellan honom och hans barn och om han upplever det där som ett skämt, tja då är det upp till honom. Jag tror att det är farligt att tro att man kan gå in och uppfostra sin partners barn. Det viktiga här är ju att han ser till att samarbeta med sitt ex så att barnen ej kan spela ut dem mot varandra och sedan får du helt enkelt vara med på samma linje. Det är svårt att leva i mixade familjekonstellationer.

Han har bra relation med mamman till de större barnen och relationen med mamman till den minste börjar bli bättre. Jag har valt att vara tyst och inte säga något om vad jag tycker och tänker. Men det blir fel då med, då tar han åt sig och säger att det verkar som han tvingar mig till tystnad och så ska det inte vara i en relation tycker han.  Så damnd if i do and damnd if i dont.

Om att uppfostra nya partners barn. Det är inte bara det. Man måste åxå stå ut med partners barn. Jag har lärt mig att knipa käft efter del turer med sambon. Men istället går jag och är förbannad inombords. Så ska det ju heller inte vara? Jag önskar det fanns en "ignorera-dryck". 

Så bildar man ny familj med sambo+barn så är det inte bara du och sambon som ska gå ihop bra. Du och partnerns barn ska också fungera tsm. Annars blir det smolk i bägaren - som måste behandlas. DÄR tror jag faktiskt familjerådgivningen skulle göra nytta om man gick dit tidigt.

Jag och barnen fungerar bra ihop och gör mycket tillsammans så som att laga mat, åka till budapest, kamma håret på dem, går till lekparker, bio mm. Och jag tar det aldrig med barnen utan med min pojkvän men han tar väldigt illa vid sig, det är nästan som om jag säger att han är en dålig pappa om jag säger minsta lilla särskilt när det gäller hans dotter (som vet exakt var hon har sin pappa). Jag vet att hans dotter hade stora problem med hans förra sambo, och det var tydligen mycket svartsjuka från bådas håll och  hans dotter inte alls tyckte om henne. Jag kommer också från en annan kultur och tycker att vissa saker säger man bara inte, men tar det inte med barnen utan tar det med pojkvännen eller är tyst eftersom det andra alternativet brukar inte sluta så bra för mig. Men så som du skrev så går man och känner massor inombords. Så frågan är hur mycket ska barnen få styra? Vem är det som bestämmer vem som ska bestämma och inte bestämma i ett hem, de vuxna eller barnen? Hur blir det  när man lägger bestämmelser i barnens händer? Vad säger att det inte kommer bli samma sak med nästa partner? Vad händer om man förstärker deras negativa beteenden genom att antingen komma med bortförklaringar eller ignorera dem, eller säga till men i slutändan ge med sig? Jag studerar själv till terapeut med inriktning i KBT, läser mycket om beteenden och förstärkningar och hur man ska göra. Men när det kommer till mitt eget förhållande blir det svårt att tänka klart.

Själv står jag inför den fruktansvärda stunden då jag ska tala om för henne att hon måste flytta. Det är emot alla mina principer och värderingar men jag måste ta detta för jag ska kunna ha ett normalt förhållande till mina barn. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det? 

Glöm alla familjeterapeuter och samtalskvällar. Det är redan passé. Jag förlorade kärleken till henne då hon satte gränserna.

😭

Det är det som skrämmer mig, dock står jag på andra sidan. Varför kan man inte komma fram till gränser tillsammans och ta dem med barnen? Varför kan vi som vuxna inte kommunicera med varandra, tillsammans ta hänsyn till barnens behov och sedan prata med barnen om det? Varför ska man behöva förlora den man älskar oavsett det är sambon eller barnen? Det är inte rättvist =( Just nu har jag och min pojkvän uppehåll och vi ska ikväll prata om vidare vi ska fortsätta vårt förhållande eller inte. Jag har skrivit upp lite punkter till samtalet som jag funderar på att ta upp ifall vi fortsätter. 

1 Hur såg det ut när han levde ihop med sin förra sambo. Bestämde de tillsammans? Bestämde hon för mycket (kanske det är det som skrämmer barnen?), bestämde hon för lite (Kanske deras beteenden och hans agerande var likadant mot henne).

2 Vem bestämmer vem som ska bestämma i ett hushåll? 

3 Vad pratar vi inte om som vi kanske borde prata om? 

4 Kan vi hantera om ens partner tar upp något som har med barnen att göra eller blir det för jobbigt? 

5 Det blir fel om jag säger något om barnen, det blir fel om jag är tyst, hur löser vi det? 

6 Ska vi inte blanda oss in i det den andres barn säger, gör eller beteer sig? 

7 Lägger vi fokus på fel saker?

8 Hur gör vi för att bibehålla det vi arbetar på?

9 ska vi bara prata om barnen på hans villkor och det han tycker vi ska prata om och sopa resten under mattan? 

Jag hoppas att det inte är för sent för oss och slutar bättre. Jag önskar jag kunde komma med råd till dig. Men om du tycker att det är redan försent så är det svårt, annars hade ett alternativ varit att sitta och komma fram till saker tillsammans som vuxna. Jag vill verkligen inte vara i dina skor just nu, men ikväll kanske jag kommer att vara i din sambos skor. =( Lycka till

Tack Medda. Det är svårt med relationer. Vi har ju också pratat mycket och det som hänt är att hon har gett sig på mina barn mycket. Talat illa om dem och styrt mig, hur mycket jag får träffa dem osv. Jag har ju under en längre tid "sonderat" hennes känslor vad avser mina barn och de är orubbliga. Detta tillsammans med att mina barn inte går hit längre pga hennes närvaro gör situation ohållbar. Dessutom har hon sagt saker om barnen som sårat mig mycket. Dessa förbannade ord som sårar. De är värst. 
Därför tycker jag att jag gjort det jag kunnat. 

Kan du o pojkvännen prata utan att börja skrika eller komma med anklagelser? Anklagelser i ett samtal är till ingen nytta. Jag o min sambo kan inte prata. Vi blir sårade på varann så vi säger inget till varann på ett par dagar. Så jag vill påstå att vi inte kan prata heller.

Lycka till du också! Lycka till oss bägge!!

Det är synd att det har gått så långt, och oavsett vad så kan man inte säga vad som helst (varken ditt sambo eller din dotter). Gällande din fråga så beror det mycket på andra omständigheter, om jag  pmsar så är det mycket svårare att hålla kontrollen och hormonerna tar över. Är jag "mig själv" kan vi ha ett mer vuxet samtal. Det viktiga är att man lär sig och att man tar med sig erfarenheter och inte rädslor in i nästa förhållande. Hur kan JAG göra annorlunda till nästa gång? Hur kan VI vara synkade? Och hur tar vi hänsyn till barnens behov utan att köra över oss själva eller varandra? Märker du att det blir samma sak med barnen till nästa relation, ja då kanske det är dem du ska arbeta med. (Och jag ska nog välja en partner utan barn om det tar slut idag) 

Jag hittade den här länken som kan vara värt att läsa

http://www.psychologytoday.com/blog/lets-talk-tween/201402/the-stepparent-waltz

Det är synd att gå miste om kärlek pga rädsla. Jag för min del är beredd att riskera lite för att få det stora nöjet att älska. 

Vad gäller relationen med "nya barn" kan svårigheten ligga i skillnader i uppfostran av barnen. Vi har olika sätt att uppfostra och en metod som partnern har resulterar i ett visst beteende (eller avsaknad av beteende) hos barnet. Den metoden kan den andra börja reta sig på. Då börjar man diskutera varandras metoder och det blir lätt anklagelser och det spårar ur. 

Vad man kan göra till "nästa gång" är att gå in i nya relationen med öppna ögon. Sen tar man problemen när de uppkommer och inser att det kan leda till uppbrott eller särbo-relation (vilken är en smidig lösning). Jag tror på det där med att det är svårt att förändra nån annan, bara dig själv (lättast). 

Jag är med dig där om "nästa relation är utan inneboende barn".