Taskigt! Jag håller på dig!

Jag är nu 31 men minns det som igår; jag var mobbad under hela grundskolan (1-9) pga att jag var kort (är som vuxen nu 1,57) och smart, för ingen gillade någon som kunde allt.
Tyvärr lät jag mobbarna vinna; jag började skolka och tappa i betyg. Jag kom efter i åren och när jag väl började gymnasiet var det med folk som var yngre än vad jag var.

Men.

Jag började, i och med byte av skola, jobba på att inte låta folk få bestämma hur jag ska må. Efter det har jag varje dag sett till att jobba på mitt självförtroende. Jag skulle ljuga om jag säger att det är perfekt idag, för det är det inte, men vad jag vill säga är att det blir bättre - om man bestämmer sig för att det ska bli det.
Jag har fortfarande inte många vänner, men de jag har uppskattar jag över allt annat. Jag har träffat en kille som ser till mig som den jag är och tycker att jag är den bästa på hela jorden. Jag har ett jobb, en lägenhet och tre mysiga katter.

Jag kommer aldrig vara perfekt, jag kommer aldrig bli av med min instinkt att vara lite inåtvänd och försiktig när det gäller att lära känna nya människor, men jag mår bättre än jag gjort i hela mitt liv.
Visst det är tråkigt att så många år av mitt liv har gått åt till att må dåligt, men vad jag vill säga till dig är att även om minnena aldrig försvinner så kommer de att bli svagare.

Jag håller på dig! 👍

#2 vad är perfekt? Är det vad man "ska" vara? Vem bestämmer vad som är perfekt? Det är absolut inget att sträva efter!

Jag gick i specialklass :) Eller i en vnalig klass men fick gå på "speciallektioner" och jag har ADHD men det fick jag veta först som vuxen. Under skolan var jag bara regelrätt mobbad under högstadiet men jag var utanför under hela skoltiden så som jag mins det och det ignorerades av lärarna.

Detta har jag ältat, mycket och länge. Jag upplevde ju skam och tyckte det var pinsamt att prata om skoltiden när jag träffade nya vänner, började ljuga om saker för att "börja om". Men på en liten ort är det omöjligt att komma ur en roll- även om det mest är en själv som gett sig rollen.

Min lösning var att:

1. Flytta. Börja om på riktigt.

2. Göra upp med det förflutna. Jag har faktiskt mailat och tagit kontakt med folk- som jag upplever behandlade mig illa. Lärare och gamla elever och det har varit både befriande och förgrymmande. För den kontakt jagfått med mina jämnåriga har varit mer "oj,,,,jag vissteinte att jag gjorde sådan påverkan på dig" och ofta famkommit att även de som mobbade int eheller haft det så bra och att mobbingen förmodligeninte berodde på _mig_ att JAG var fel. Inte enbart. Däremot ÄLDRE, lärare osv- de slår fortfarande ifrån sig idag- men jag gissar att det är för att de känner skuld, skam och kanske rädsla för var det skulle innebära om de erkände att de inte skött sin uppgift. Fått väldigt suspekta svar. + de som var vuxna när jag var liten, vore väl märkligt om de utvecklats allt för mycke karaktär under tiden fram tills jag blev vuxen? :P

3.Tog tag i mitt liv. Fick min diagnos- diagnostiserad, Pratade med psykologer och terapeuter, läre känna mig själv, insåg vad jag har att erbjuda, insåg vad jag INTE kna erbjuda och idag har jag många vänner, ett socialt liv som passar _mig_ och ett jobb! :)

4. Acceptera att jag blev mobbad, men att det inte är MITT fel att jag blev det. Jag föddes som den jag är och jag har samma rätt att finnas som alla andra- oavsett om jag skulle vara fet, vara vindögd, sitta i rullstol, ha ADHD eller autism…osv. Jag kunde ha blivit mobbad för att jag har en orange tröja när "fel person" var på dåligt humör. 

6. "sluta älta det förgånga"- lättare sagt än gjort. Jagältade i flera år, tills någon faktiskt lyssnade på mig- på riktigt och sa det jag behövde höra: att jag har min fulla rätt att vara ledsen, arg, att det jg blev utsatt öfr var hemskt! FÖr framtills dess hade folk lyssnat av artighet, ellerkommenteratmed"jamen vdådå, de SLOG dig ju inte" eller "Men du, det är gammal slut tänk på det nu, de tär så tråkigt". osv. Som att  min ilska och sårade självkänsla var oberättigad. Men när någon verkligen lyssnade och såg mig, så kunde jag äntligen släppa det gamla. Idag kna jag ibland få tankar som snurrar igång och tar mig tillbaka till "förr" och gör mig ARG, rosenrasande, men nu känner ja som sagt mer ilska och "hur fan kan folk vara så dumma mot en annan människa? Sådär sk jagaldrig behandla någon" istället för skam, för att det hände just mig, att jag kanske förtjänade det.

Jag är en söt tjej, var riktigt söt i skolåldern. Jag var inte vindögd, inte handikappad, inte speciellt annorlunda alls före högstadiet- Eller jo. Jag var vänsterhänt, kortast i klassen (1.57), YNGST i klassen, hade yngst föräldrar, jag var den enda utan äldre syskon, jag var fattigast, jag bodde inte i villaområdet utan ute på landet….jag kan sökahur mångaorsaker som helst, men oftast krävs det inte något för att man ska bli mobbad. Bara för att man sitter i rullstol eller för att man har två stora framtände- gör inte att man blir mobbad.

Min syster var rödhårig, stora tänder och jättemager men hon var en av de mest populära tjejerna i högstadiet. Det var inte en jävel som vågade ge sig på henne! Men hon hade mer erfarna föräldrar efter mig, de höll koll och min syster fick tidigt byta klass också pga att en del killar var elaka och stökiga. Så släpp skammen och känslan av att du är fel, att du blev mobbad avolika orsaker- försök se att mobbarna, oftast, är de som mår dåligt. Att MILJÖN (Med många elver, få vuxna, dåligt utbildade lärare osv) också kan vara en del av orsaken- och sen när man väl blivit mobbad ett tag så påverkar det ju hur man själv förhåller sig till omgivningen. Du är den du vill att du ska vara, inte den roll andra satt på dig.

Jag blir så ledsen när folk behandlar en orättvist och som om man inte har något värde.

Jag kan säga att jag är en helt normal tjej och trots det så blir man mobbad!! Alla som är annorlunda och inte hävdar sig skall hackas på.

Säger bara att du i ditt hjärta skall förlåta och glömma dessa människorna. Du är säkert en härlig människa med mycket livserfarenhet och det hade du inte haft utan dem.

Jag har en fruktansvärd historia, både skrämmande och smärtsam..men jag hade aldrig velat vara mig utan dem pusselbitarna!!

Det går att släppa taget, det går att bli lycklig och finna ro i kroppen, jag lovar! För mig tog det många år att acceptera, förlåta och gå vidare. Nu kan jag se mina mobbare leva olyckliga liv där de inte kommer någonvart!

Lycka till och Pm'a om du känner för det! =D

#5 precis. En del av min egen läkningsprocess är att ha sett att många av de som gjorde mitt liv till ett helvete- inte kommit myket längre än mig. Jag känner inte missunsamhet däremot, känner mer "okej, HELT värdelös är jag inte" "jag har också gjort bra saker i livet". I mitt fall har en del rent av själva hamnat någon vända på psyket, varit med om omtumlande, hemska relationer, osv. Jag förstår att andra kan må lika dåligt som mig, men det var först då som jag förstod att de som mobbde mig- aldrig behövde en anledning (mer än att jag var för snäll eller för obrydd?). De mådde alla hemskt dåliga själva på olika sätt och att mobba mig fick dem att må bättre där och då. Det jobbiga är att en del av dem inte fattade, ens nu idag i vuxen ålder- VAD de faktiskt utsatte mig för. Men jag har valt att förlåta.

Ett sätt att gå vidare är att just gå vidare. Lämna det gamla, alla länkar med "kan inte, får inte, borde inte" som tynger ner en och leva livet. fundera över hur man VERKLIGEN vill ha sitt liv, vilken typ av vänner, socialt umgänge, osv. Ta ett steg i taget.

Om du inte kan släppa mobbingen så finns ju alltid mobbning här på iFokus. Där har du ju en massa tips och knep.

#7 Den siste idioten är inte född, brukar man väl säga..men livet kommer ikapp alla.

#8 Det är alltså ett forum om mobbing, folk som blivit mobbade, och för att motverka mobbing…

Även jag har varit mobbad till och från under hela min skolgång. Det som hjälper är att fokusera på nuet och framtiden. Ibland behöver man hjälp och någon att samtala med för att läka ihop de största såren. Något som hjälpt mig på många sätt är att själv arbeta i skolan och få ett annat perspektiv. 

Du blev inte mobbad för något hos dig själv, utan för att de som ledde mobbningen mådde väldigt dåligt i sig själva. I mitt yrke så ser jag tydligt att de barn som utsätter andra är instabila och ofta har tuffa livssituationer. Det är ingen ursäkt, men det gör kanske att du kan befria dig själv från någon eventuell skuld som du intalat dig att du har. Att försöka finnas för barn på kanske en fritidsgård eller liknande kanske kan hjälpa dig, att känna att du kan hjälpa barn att må bättre:)