Jag är på riktigt helt trasig över det här och kan knappt koncentrera mig, äta vettigt eller gömma mina tårar för barnen. Känner mig besviken chockad och tom, då min framtid var planerad med henne.

Utan henne…. ingen framtid…..

Är otroligt tacksam för input…..

refresh….. refresh….

Terapi kan hjälpa, men då krävs det ändå att hon har några känslor kvar. Är dom helt försvunna tror jag inte man kan skapa nya.

Om inte annat så kan vi få ett bra avslut vilket är viktigt för barnens skull.

Så jag tror absolut att terapi kan hjälpa, på ett eller annat sätt.

Kanske eller kanske inte finns känslor kvar men iland kan man komma till en punkt där man får nog och måste börja om på nytt. Du säger att allt är okej men kunde vara bättre- från din sida? Varför är det inte så bra som det KAN bli? :) Handlaritne bara om att du ska göra saker som hon säger åt dig att göra, oft handlar det om att sparka liv i relationen som "gått på sparlåga". Ofta översatt till: Tråkigt, surt, förutsägbart. För en person som inte är nöjd med sin roll (som att vara en mamma OCH makens allt i allo) sliter det enormt. Säger inte att hon har den rollen men det är så jag tänker mig att jag skulle få nog ;) Ni måste hitta tillbaka till varandra. Då går det itne att bara fortsätta- man måste försöka börja om. Så stunta i att hon går på terapin bara för din skull, bara ni är där så kommer hon ju att medverka ändå. Det kommer säkert något gott ur det oavsett om det tar slut eller inte.

Känslor kan dö ut om man inte vårdar relationen och tar sin partner för given. Men ibland handlar det bara om att få ny fart…att man blivit för bekväm. Att man vill ha in romantiken, spänning och "livet" igen… Det där ni hade emellan er innan vardagen kom emellan. Vardag är ju också fint, men en vardag där man inte är nöjd nöter på relationen och känslorna.

Lycka till

Terapi kan kanske reparera och även ifall rrparation inte skulle visa sig möjlig så kan terapin vara till stor nytta. Ffa när det finns barn med i sagan kan det vara värt att lägga ner sig extra.

Tack för alla svar, jag har tänkt och funderat på min del i att det lett till denna punkt. Jag kan inte säga att jag inte förstår henne förutom att det blev så pang plötsligt. Men jag ser att det är saker jag kan ändra på och att Familjen förtjänar det. Hon förtjänar det och jag förtjänar det. Jag hade fastnat i en negativ spiral som ledde ingenstans. Det bästa som kan hända nu är att jag i alla fall får en ärlig chans att bevisa det för henne. Jag var inte mig själv. Men jag är samma person som hon valde att starta en familj med och jag ger allt för att få henne att förstå det.

Läst mycket om andras relationer och separationer nu och har en bättre förståelse än innan nu men bollen ligger nog bara hos henne tyvärr.

Tror inte att familjerådgivningen kan ge henne känslor för mig men kanske jag kan få henne att förstå, inse, och ge mig en gnutta hopp för framtiden. så jag kan överösa henne med den kärlek hon är värd. Jag kan inte se mig själv utan henne.

Jag tror att det stora hotet mot din relation med henne är att du lägger en enorm mental börda på henne och kräver att hon ska vara en del av ditt liv och inte bara det utan en bärande del, du måste bli självständigt och självgående och ta hand om dig själv och hon ska vara en bonus i ditt liv, inte ett krav, att kräva saker av andra gör att de dras längre och längre ifrån dig, om du verkligen vill henne väl, var dig själv, ta hand om dig själv och henne och låt henne fritt välja om hon vill göra slut eller inte, var snäll men inte desperat, desperation pressar undan människor, du ska vara en trygg stabil och stark man och kämpa på och ta hand om dig själv henne ditt liv din familj och dina barn, då är sannolikheten störst att du får behålla henne i ditt liv. Var självständig.

#6 spot on.

#5 Du ska inte gå terapi för att få henne att förstå hur mycket du vill vara med henne. Ni ska gå terapi för att ni ska lyssna och förstå varandra. Sen tar det tid att bygga upp igen så att hennes känlsor får en chans att väckas till liv. Det gör de inte om du helt plötsligt ger 600% (något som inte är hållbart i längden). Är jättebra att visa uppskattning men du får lyssna på vad det är hon behöver. Sen självklart ge det lilla extra om du vill. En man som kan ta initiativ och är självständig är nog mer tilltalande än en som bryter samman och säger att han går under utan en. an vill känna sig behövd, känslomässigt- inte som en "husmor" och dne som "styr upp allt praktiskt", men uppskatta för all del hennes sådana sidor också.  Så gå på terapin.Lycka till!

Nu har det gått några dagar i väntan på att att vi ska komma till familjerådgivningen. Vi har pratat en del men hon är fortfarande kall som en sten och fast hon säger att hon försöker finna känslorna så ser jag inget förutom att hon bor här. Jag är helt säker på att hon är såhär för att det finns nån form av förhållande med någon på hennes arbetsplats.

Har sprungit på bevis i form av konversation, frågan är bara hur långt de gått.

Vad gör man, konfronterar man henne eller låter man insidan rasa och ser vart detta leder? Hon har ju ljugit för mig och fast jag frågat just om det finns nån annan i bilden så har hon sagt nej.
känner att jag bara går sönder mer och mer för varje sekund. Jag trodde först att det bara var mitt fel allt men med denna kniv i ryggen så tror jag inte det längre.

Jag tycker det är riktigt lågt att lägga allt på mig när det är hon som flörtat med nån annan…

8 jag hade tagit upp det.

Hon kanske har fallit för ngn ny, och jag vill inte skylla på dig. Dock tror jag att de flesta människor i relationer inte faller för nya om de inte är mentalt redo (om det är inte är ngn superfantastisk människa som kommer förbi). Men, så har det varit för mig i tidigare relationer. 

Först har relationen blivit dålig, man går och försöker reda ut det, man processar och försöker, men blir mer och mer redo att leva utan sin partner och starta om på nytt. Först då är man redo att falla för en annan människa. Inte att man söker upp det, men att man börjar bli mentalt redo att gå vidare. När man väl gör slut då så är man lixom redan klar med sitt sorjearbete. Då är man redo för att träffa nya, eller så är det den sista pushen som behövs för att gå ur relationen. 

Jag gissar att det kan vara på samma sätt för din tjej. Hon har länge varit missnöjd, inget har förändrats trots att hon tycker att hon försökt, hon är därmed redo att ge upp nu. Nu har hon redan jobbat sig igenom sorgen att er relation inte funkade. Antingen har hon gjort det öppet och gett dig förklaringar om att relationen är dålig, eller så har hon gjort det helt i tysthet. Då är hon redo att träffa en ny. From vad du skrivit ovan så tror jag inte att ni har problem för att hon har träffat en ny, jag tror att hon träffat en ny för att ni har problem. Om hon har träffat ngn ny.

Det har kommit fram att hon pratat mycket med en kollega som är i liknande fas i livet och jag tror att de sporrar varandra på nåt sätt. Kanske det är en plan de har att på längre sikt bli ett par men jag vet inte. Jag vet bara att jag känner att jag inte fått någon chans alls att göra förändringar nu när jag vet vad det mer beror på och hur allvarligt hon ser på det här. Det är svårt att vara resonlig när känslorna åker bergochdalbadna och huvudet är överallt, men jag försöker allt jag kan.

Jag kan förstå att man tappar bort varandra efter vägen men inte helt.

jag kan förstå att jag har varit den största faktorn i det här men all börda ligger inte bara på mig.

Hade hon sagt nåt och inte gått så länge med dessa tankar själv så hade det sett annorlunda ut nu.

Jag tycker att man har en obligation att försöka så långt man bara kan att lösa sådana problem i förhållandet, inte bara för mig utan för den familj man är/har. Hon har valt att skaffa barn med mig flera gånger. Sånt gör man inte om man vet med sig att man kommer att separera några år senare. Man vet med sig att det här kommer att hålla och man är villig att kämpa genom alla motgångar som kommer (bortsätt från otrohet och våld).

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hon säger att hon försöker men det är som en mur runt henne och hur vi än pratar eller försöker "stå ut" med varandra eller förstå varandra i detta känslomässiga kaos så känns det som hon bara vägrar att släppa in mig. Jag har inte gjort henne så illa att förtjäna denna kyla. på riktigt så har jag hela tiden varit varm mot henne, alltid visat min kärlek, att det är hon för mig och varit en riktigt bra pappa.

#12: Från hennes horisont ser det kanske helt annorlunda ut. Hon kanske känner att hon har försökt länge och väl utan att nå fram till dig och utan att du har ansträngt dig. Att du "varit varm mot henne" och "alltid visat [d]in kärlek" kanske hon upplever som kvävande och instängande, i synnerhet om hon upplever att du inte är lyhörd för henne. I så fall är det inte konstigt att hon inte vill släppa in dig - att bli dränkt i någons "varma känslor" utan att kunna välja eller göra sig hörd är en avskyvärd upplevelse.

Du kanske ska se terapin i första hand som en möjlighet för henne att uttrycka sin upplevelse utan att behöva omedelbart behöva sätta dem i relation till dina känslor. Ge henne utrymme att hitta fram till sitt eget uttryck och ta dig sedan god tid att reagera på det. Bemöt det sakligt och inte romantiskt. Det är inte mer romantik som behövs när man tappat bort varandra, det är mer lyhördhet och utrymme.

Ge henne utrymme, kläng inte på henne. Försök att vara kall mot henne och inte kväva henne, tror att alla möjligheter att problemen kan lösas är större om du är avvaktande

Förberedd dej på att det blir slut, försök att diskutera det på familjerådgivningen så att en eventuell seperation blir så "bra" som möjligt.

Jag tycker att du ska fråga henne om hon har helt klart för sej vad hon lägger i vågskålen om ni separerar, ert förhållande, barnen varannan vecka, släkt o vänner som kanske försvinner, kanske även ekonomin drabbas.

Till sist, kollegan har barn och fru och kommer att lämna dom? om det är så, förstörs förhållandet i 2 familjer?

Har man en gång haft starka känslor för varandra tror jag att de kan väckas igen. Men jag tror att man verkligen måste vilja jobba på det i så fall, och engagera sig i varandra fastän det känns "tråkigt" i början.

Efter att själv lämnat ett antal förhållanden genom åren så kan jag bara säga att jag känner igen mig på flera punkter i det många har skrivit här ovan. Förhållanden som man redan börjat gå vidare i innan man kommit till den punkt att man tillkännagett för sin pojkvän att man inte vill mer, att man tröttnat. Jag har också fått känslor för andra, och det har inte varit därför det tagit slut, utan det har varit en process som slutat med att man fått just känslor för någon annan. Som ett sista steg i att lämna det man inte trivs i. Ibland har jag förnekat det för både pojkvän och mig själv. Och det värsta tänkbara i den situationen- när man beslutat att gå vidare- är när den andre partern då försöker ge allt för att det inte ska ske. Kryper på sina bara knän, vill ge allt. Allt det man saknat och då valt att gå vidare. Jag kan nog också verka kall då. Hur tar man emot något man tidigare önskat men inte fått? Jag tror att en separation är ett måste i ditt fall TS. Känns som att din fru har ena foten i sitt eget självständiga liv och för att det ens ska finnas en chans för er igen behöver ni nog tid ifrån varandra. Jag hoppas att du är stark nog att dig igenom det här med huvudet över ytan, för separationer där man inte är överens om utgången är hemskt! Stort lycka till!

Hur går det för dej o er, har det blivit någon förändring?

En grej som jag tänkt på och som jag inte tror nån tagit upp här är att man måste ha både huvud och hjärta i sina relationer oavsett om det är partner, barn, familj, vänner eller annat. De handlar, som jag ser det, inte bara om att känna de rätt så blir de rätt. Man kan komma en bra bit åt rätt håll genom att tänka på ett visst sätt och handla på ett visst sätt. Kommunikation pratar vi om i var och varannan tråd här, men det är så otroligt viktigt. Man måste kunna prata om sina känslor, sina förväntningar och allt annat som rör sig i en. Ska man ha någon nära sig så måste man förstå den och ska man kunna förstå någon underlättar det om man kan läsa tankar eller om personen då och då helt enkelt berättar vad den tänker om det som är viktigt. Jag säger inte att nån av er brister i det, men det kan vara så. Om ni går terapi så kanske ni inte kommer få nya känslor för varandra men jag tror ni kommer få bra redskap för att ta hand om er relation, om det är det ni vill.

TS hur har det gått för er, är ni fortfarande ihop?

Japp känslor man en gång hade försvinner.. så är det bara.

För att ett förhållande skall vara krävs att det uppstår ny känslor efter ett tag.. dvs att man utvecklas.. och nya känslor uppstår som binder en samman.

Ett förhållande är ett gemensamt projekt som utvecklas hela tiden.

Mycket handlar om att bägge driver utvecklingen av det projektet.

Ibland utvecklas man åt olika håll.

Förmodligen gick det inte bra för TS,  om du eventuellt läser det här vore det intressant o höra hur det är med dej

Tycker att #6 skrev det bästa jag läst på länge.