Annons:
Etikettfamilj
Läst 2053 ggr
niiid
2014-07-29 09:40

Mitt liv om våld och sveket från min familj

Orden som snurrar i mitt huvud "jag funderar om allt du sagt om X är sant…har aldrig sett ett blåmärke på dej…han verkar trovärdig".

Det framgår i ett sms skickat till mig från min mamma.

Det här är min historia…

Jag är en 27 årig tjej, lever med min pojkvän, har fyra barn. Jag har idag ett bra liv om man bortser från det som varit och min så kallade familj, de som ska finnas där i vått o torrt, men som gång på gång bryter ner mig….

Annons:
Honestyisdead
2014-07-29 09:43
#1

Din blir blogg är borttagen. Vill du berätta din historia är du välkommen att skriva den här. inte göra reklam för din blogg.

niiid
2014-07-29 09:45
#2

Orden som snurrar i mitt huvud "jag funderar om allt du sagt om X är sant…har aldrig sett ett blåmärke på dej…han verkar trovärdig".

Det framgår i ett sms skickat till mig från min mamma.

Det här är min historia…

Jag är en 27 årig tjej, lever med min pojkvän, har fyra barn. Jag har idag ett bra liv om man bortser från det som varit och min så kallade familj, de som ska finnas där i vått o torrt, men som gång på gång bryter ner mig.

Min barndom har jag inte så många minnen ifrån, jag växte upp med min mamma , någon pappa fanns aldrig med i bilden, varken biologisk eller styvpappa tills jag var 15, jag hade en bra relation med min mormor och morfar. Min mamma träffade en kille som hon flyttade ihop med när jag var 16, han var aldrig snäll, han fick mig att må väldigt dåligt, han skrek mycket, anklagade mig för allt möjligt. Tillslut fick jag börja gå hos en kurator på skolan, mamma tg alltid hans parti. Det blev att jag tillslut flyttade ut till min dåvarande pojkvän. Mamma blev gravid, i samband med att hon lämnat honom. Hon behöll barnet och efter ett tag flyttade jag hem igen. Jag fick en lillasyster.

Mamma jobbade nätter så första året då hon börjat jobba efter mammaledigheten var jag hemma med lillasyster på nätterna, jag va då 17 år , hon vaknade varje natt kl 02 o drack vatten, vi klev upp på morgonen, ordnade frukost, jag klädde på henne och sen gick jag med henne till dagis, sen gick jag till skolan.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19 år , hade pojkvän. Vi var i lag i 6 år, fick två barn , två pojkar födda 2007 och 2008. Vi separerade i början av 2009-

4 Juli 2009 träffade jag en kille, vi blev i lag, han berättade tidigt att han var anmäld för misshandel på sitt ex, och att han tidigare var dömd för överträdelse av kontaktförbud. men att han hade haft otur med sina flickvänner, den senaste led av adhd och var hel konstig, hon ville bara lura av honom pengar genom ett ev skadestånd. Han verkade så trovärdig, snäll o lite små blyg så jag litade på honom.

Vi flyttade ihop rätt snabbt, in till hans hus i Stöde. Det dröjde inte länge innan han började bli lätt irriterad, han blev arg över små saker , han skrek mycket, han kallade mig för hora, cp, dum i huvudet, jävla idiot osv.. Han kunde slå och sparka i väggar, tog sönder saker. Men det stannade där, han bad alltid om ursäkt och sa att han blir så ibland när han blir arg, att han var stressad över den kommande rättegången. Så jag stannade kvar..

I början av 2010 började den fysiska misshandeln, det började alltid med att han blev arg över något, det kunde ha hänt något på jobbet som han var irriterad över, om barnen lagt en leksak i vardagsrummet - leksaker hörde ju hemma i barnens rum. Om barnen lät "för mycket", om han inte fick sovmorgon på sin ledighet, om det var stökigt hemma, eller om han inte hittade något han letade efter. Han slog med knytnävarna, han sparkade mig, han spottade på mig, drog mig i håret. Tog sönder saker, han drog mina barn i håret osv. Det hände många gånger, tillslut blev det våran vardag. Och jag vet, jag borde ha gått första gången. Men precis som de allra flesta Kvinnor som befinner sig i liknande situationer så stannade jag kvar. Jag levde på hoppet att det skulle bli bättre, han sa ju varje gång att det aldrig skulle hända igen, nu skulle han skärpa sig. Han sa också ofta att "om inte du hade gjort så…så hade inte jag…"

Vi fick en flicka tillsammans 2011, misshandeln fortsatte under hela graviditeten, jag minns speciellt en händelse där jag är i pojkarnas rum, bygger ihop en växa säng som vi fått av hans syster, han är arg för att jag börjat skruva ihop den utan honom, precis som jag inte skulle klara av det. Han börjar kalla mig en rad olika saker, skriker på mig. jag är på väg in till badrummet då han ställer sig bakom mig och lägger handen över min mun och näsa , jag får ingen luft.. Tillslut släpper han, jag springer in i pojkarnas rum och han följer efter, där sparkar han sönder deras leksaks spis jag säger då åt honom och han tar åter igen tag i mig och gör så jag inte kan andas, jag sparkar honom på benen för att komma loss, då puttar han mig över halva rummet så jag slår i högra benet och armen i en av sängarna som står där inne.

(jag kan inte gå in på fler händelser då det ska tas upp i tingsrätten snart)

Hösten 2011 berättar jag för några kompisar i Stöde, om vad som egentligen hände hemma, de finns där för mig, att prata med, jag visade även upp en del av skadorna jag fick. De stöttade o pushade på mig att lämna honom. Även om det tog ett bra tag så lämnade jag honom tillslut.

Det var i Augusti 2012 som jag för första gången gick in på polisstation i Sundsvall och berättade, de lovade mig att de skulle ordna så vi kom därifrån jag och barnen utan hans vetskap. Men Tidningarna tyckte annat, det stod dagen efter en artikel i webb tidningen.. "25 årig kvinna från Sundsvall anmäler sin sambo för misshandel, paret har varit i lag sen 2009 och har ett barn ihop…" Jag kommer aldrig glömma den rädsla o panik jag hade då, tänk om han ser detta. Det var på kvällen, jag ringde en av mina vänner och vi bestämde att jag skulle därifrån på en gång. Jag flydde med barnen.

Vi fick bo på i en kvinnojours lägenhet i en annan stad, mina pojkars pappa blev informerad och genom polisen och kvinnojoren togs beslutet att pojkarna skulle ha det bäst hos sin pappa tills det lugnat ner sig, till vi visste vart allt skulle landa. Så de åkte. Det var inte lätt men jag kände att det verkligen var för det bästa, nu kunde jag kämpa för mig o min dotters liv, men jag orkade inte, jag gick tillbaka till honom. Sen flydde jag igen ett par veckor senare, men då till en annan stad ca 100 mil bort, Det gick först bra, men han lyckades få kontakt med mig igen o jag blev påverkad på nytt, jag flyttade tillbaka. Men i samma veva så ordnade jag en egen lägenhet i Sundsvall, tanken var att kunna flytta in dit och kunna leva ensam där , ha nära till släkt vänner och få hem mina pojkar igen.

Jag lyckades lämna honom tillslut. Jag klarade det, även om det tog ett tag, och jag var dum som gick tillbaka så lyckades jag till slut.

.

Det blev utredningar på soc, ang vårdnaden om dottern, jag stämde honom om vårdnaden, det blev polis utredningar mm..

Åtal väcktes i oktober 2013

1. Grov Kvinnofridskränkning - 15 punkter

2. Övergrepp i rättsak

3. Skadegörelse

4. Misshandel mot barn - 2 punkter

Bevisningen består av samtal med mina två pojkar, flertal vittnen, bla en social sekreterare och även Foton på skador.

Vårdnaden om min dotter togs upp i tingsrätten i slutet av 2013.

Jag fick ensam vårdnad. Han har ingen umgängesrätt till henne heller.

Jag fick personskydd och ett överfallslarm av polisen, då jag blivit döds hotad många gånger av honom, ett larm som jag behövt använda ett par gånger.

Han har kontaktförbud mot mig.

Jag berättade för min familj vad som hänt, jag har aldrig dock gått in i detalj om allt som hänt då jag sedan tidigare vet att speciellt min mamma gärna pratar om mitt liv med andra, "skvallrar" vidare. Jag kände mig aldrig trygg med att göra det…

Hösten 2013 träffade jag min nuvarande pojkvän, vi fick våran son i Maj 2014. Han är den enda jag kan prata med förutom min "psykolog" Kvinnofrids samordnaren i Sundsvall. Jag är för en gångs skull lycklig på riktigt.

Min mamma har efter att jag lämnat dotterns pappa aldrig riktigt frågat om hur jag mår efter allt, det har alltid handlat om barnen, men jag kan tycka ett jag är ju hennes barn. Jag måste väl också få ha känslor. För det har jag ju, trasig på många sätt, djupa ärr och minnes bilder, rädslor och mardrömmar.

Vi har alltid haft mycket små tjafs i min familj, mamma har en förmåga att alltid skylla allt på mig, och resten av släkten verkar ha börjat haka på hennes sätt. Det är alltid mitt fel.

Det blev ett bråk, om en liten liten sak som egentligen bara handlade om min äldsta sons liv.

Via skolan har jag och skolsystern kommit överens om att försöka ta tag i min sons vikt, han ligger på fetma och är idag 7 år. Jag och min pojkvän började med att försöka strukturera upp ett bra "schema" på regelbundna mat tider, minska godsaker osv. Jag ville ha lite koll på vad han åt när han var hemma hos min mamma och mormor, så jag berättade för dem att Nu måste vi ha lite koll," jag vill att ni berättar för mig vad han ätit hos er så han inte kommer hem och får Dubbelt".

En enkel simpel sak att göra och för min sons bästa.

Det var tydligen inte lätt, min mormor fortsatt ge han massvis med godsaker, dålig mat i form av hamburgare, stripps, milkshakes, glass, pizza osv de gånger han sov över hos henne, jag tyckte att två gånger på en helg inte var nödvändigt. Hon förstod mig inte och tillslut sa jag att han inte längre kunde komma och sova över hos henne om hon inte lyssnar på mig.

Hon slutade höra av sig helt plötsligt, jag antog att hon blev sur eller så. Jag hade rätt såklart. En dag kommer ett brev från socialtjänsten, det är en oros anmälan. Det visar sig att det är min mormor som pratat med sin kurator på sjukhuset och kuratorn har gjort en social anmälan på mig. Det kommer även in en anmälan från mitt ex, dotterns pappa.. Det framkom sådana extrema saker så jag blev alldeles knäckt, att jag skulle ha lås på kylskåpet och skafferiet så att barnen inte skulle få någon mat, att barnen alltid var smutsiga och gick i trasiga kläder, att jag var elak med dem. Anmälan från exet innehöll små saker som pekade på att han måste ha pratat med någon i min familj.

Min mormor ringde några dagar innan skolavslutningen och frågade vilken tid skolavslutningen var. Jag svarade att hon inte var välkommen. Hon la på. Sen ringde min moster mig, hon var fly förbannad, undrade varför hennes morsa inte fick komma på skolavslutningen, jag förklarade varför men hon vägrade lyssna på det, hon hotade mig att jag skulle få se på fan om jag inte slutade jiddra med hennes morsa. Hon sa också att allt kring mitt ex säkert bara var påhitt eftersom det inte händer något, det tas ju aldrig upp i rätten tyckte hon. Tillslut la hon på. Jag grät hemskt mycket efter det samtalet, bröt ihop igen..

Efter ett par dagar beslutade vi att träffas alla i familjen hemma hos min mamma, för jag ville reda ut vad som hänt, varför och att allt bara började med min sons matvanor, hans välmående. Jag fick inte riktigt det svar jag ville ha, men det var ett "bra" "möte" iaf.

Jag ville dels veta vem som pratat med mitt ex. Min mormor lyste upp och berättade att hon bjudit hem honom och hans nya sambo på fika, att hon pratat med honom och berättat om hur hemsk jag är. Hon sa "skratta bäst som skratta sist" och enligt henne var allt detta en hämnd på mig eftersom jag inte lät min son komma till henne något mer.

Jag spelade in hela samtalet försäkerhets skull så jag har hennes egna ord på band.

Hon såg ut som djävulen själv när hos sa det. Och jag satt och grät mitt emot henne, Min mormor…. Ingen av de andra i släkten reagerade eller sa något om det, precis som det var okej allt hon gjort.

Mormor åkte hem, och vi andra fortsatte prata, där kom vi alla överens om att inte dra egna slutsatser om saker utan prata med varandra om något inträffar.

Min mamma var aldrig inne på samma spår som mig om sonens matvanor. Hon började istället ge han massvis med gosaker när han var där, vi bor på samma gata så det kunde bli rätt ofta. Han fick kakor, bullar, chips, milkshakes, glass, pizza mm mm i mängder. Sen när jag undrade vad han ätit så sa hon alltid "han har inte ätit så mycket så han är säkert lite hungrig…" Jag var tydlig med min son att Ljuga är fult," jag vill att ni berättar allt för mamma och aldrig ljuger". Min son berättade ofta speciellt på slutet om allt han fick av sin mormor, det var långa listor på bara godsaker.

Jag sa åt min mamma att jag inte ville att mina barn skulle få träffa min mormor något mer efter det hon gjort mig. jag ville inte heller att min mamma skulle prata om mig och mitt liv med min mormor. Eftersom min mormor har kontakt med mitt ex.

En dag för ca två veckor sen, följer min son med min mamma och lilla syster och badar. De skulle bara bada och sen skulle han sova över hos henne. Dagen efter kommer han hem, han verkar konstig och jag lossas veta att han träffat min mormor.. Han blir förvånad över att jag visste det. Och berättar för mig att "Mormor sa åt mig att inte berätta för dig att vi varit och fikat hos gammelmormor".

Jag berättade för min syster som då var hemma hos mig, att jag försöker lära mina barn att inte ljuga, det är fult. Men att då deras mormor lär dem ljuga för mig. Det är verkligen fel. hon blev alldeles tyst, men jag tror hon förstod.

Efter den dagen har det varit tyst ifrån min mamma, jag nämnde inte detta till min mamma såklart, jag kände att det spelar ju ingen roll om jag berättar för henne att jag vet, att jag vet vad hon lär barnen, att hon struntar fullkomligt i vad jag säger. Det skulle bara bli bråk, istället tänkte jag minska barnens kontakt med henne.

Det var även en incident innan detta som förvånade både mig och polisen. Min mamma har facebook, hon har en öppen profil, där vem som helst kan läsa hennes inlägg eftersom det är offentligt. Jag var o badade med henne , syrran och mina barn en dag. På nackstabadet, när vi badat klart går vi in ica kvantum för jag måste handla lite, barnen gick lite före för att panta burkar. när ja kommer in på ica möts jag av mitt Ex och hans tjej, de hånflinar åt mig , jag blir helt skakis och får den känslan av att han visste att jag var där..jag tänkte att nån han känner kanske sett mig där och ringt honom, Han bor ju 4 mil bort. Jag säger åt min mamma att hålla koll på dottern ordentligt då hon absolut ville gå med mormor sin inne på ica, jag är ju inte långt ifrån. Helt plötsligt hittar jag dem ingenstans så ringer min mamma och frågar vart de är, hon säger att de är på väg till bilen. Jag sa då att det är ju ingen bra i dem tänk om han står kvar ute på parkeringen och väntar på oss, men mamma tror inte att det skulle hända, hon har aldrig riktigt förstått hur farligt det faktiskt kan bli.

På kvällen ser jag att min mamma lagt ut bilder på min dotter när vi var o badade, på sin facebook sida. Det kan varit en ren slump att han var där, det kan också vara så att han gått in på hennes facebook sida och sett av vi var och badade..precis där. Jag gjorde en anmälan på ofredande hos polisen och förklarade vad som hänt, polisen jag pratade med kunde inte förstå hur min mamma hade en offentlig FB då det faktiskt innebär fara för mitt och dotterns liv ifall han vet vart vi befinner oss.

Nu de senaste dagarna har jag kunnat läsa på min mammas facebook sida (vi är inte vänner på fb) om hur sjuk jag är, och då har vi inte pratat med varandra på flera dagar, vi har absolut inte bråkat och jag har ju inte tagit upp det jag vet hon gjort mot mig och barnen.

Hon skriver bla så här (jag har tagit printscreens)

-"Människor som ljuger och är elak och förstör människors liv med att hitta på osanningar och sprider hemska lögner måste få professionell hjälp.. för någonstans mår de dåligt och måste få hjälp för deras beteende att bli den underbara människa de varit sanningen kommer alltid fram. Och bubblan spricker."

-"Den som säger/sprider osanningar/ lögner om andra och får så många att må dåligt… Behöver hjälp och trot att allt kan bli förlåten och älskad… och även om vissa saker nästan knäcker en så finns det hopp och hat vinner ingen på."

Jag förstod ju att det handlade om mig, men jag visste inte vad jag gjort denna gång då som får min mamma att skriva så här på facebook. Så igår ringde jag henne.

"Jag måste bara få fråga om det hänt något?"

Hon svarade att jag sårat henne så hon är helt knäckt, hon sa att hon fått hör av två personer att jag skulle ha sagt för flera år sedan att hon hade fyllefester och inte kunde ta hand om min syster. Jag fick veta vilka personerna var. Jag frågade mamma varför hon inte berättat för mig om detta utan istället lägger ut på facebook att jag är sjuk och behöver hjälp då svarade hon snabbt "men jag har inte skrivit ditt namn". Fast det handlade ju om mig, men det verkade vara okej när hon inte skrivit ut "Nadja".. Jag sa till henne att nu räcker det, jag orkar inte ha det så här längre så nu behöver vi inte ha mer kontakt sen avslutade jag samtalet.

Jag ringde upp de här personerna som hon påstått säga detta som knäckt henne så hemskt. De förnekade, den ena hade inte ens träffat mamma på ett bra tag så hon kunde ju omöjligt ha pratat om det, Den andra berättade att hon träffat mamma på stranden och där fått veta att jag och min mamma var ovänner, och att mamma var den som pratade om hur hemsk jag var. Inte ens JAG visste om att vi var ovänner.

Jag skickade ett sms till min mamma att jag pratat med dem och att jag inte längre vill ha någon kontakt med henne men att vi får se vad framtiden har att visa.

Jag får efter en stund ett sms från min mamma, jag kan inte tro att det är sant knappt, det hon skrev är så sjukt..

Hon skriver om hur hon hört mitt ex pratat Trovärdigt om hur jag skulle ha smutskastat henne, om hur hemsk barndom jag haft.om att jag skulle ha påståtts gjort saker.

Hon skriver också såhär:

-"jag har gjort vad jag kunnat och älskar dej fattar inte hur o varför du vill mig så illa? Älskar dig ändå och barnbarnen o din syster…finns ingen vinnare bara förlorare nu……"

Jag skriver tillbaka såhär:

"Den trovärdiga killen var också den som gav din dotter stryk, som slog och sparkade, spottade , drog i håret ,skrek och slog dina barnbarn, hotade att döda henne och barnen . Att våldta syster tills hon dog av skadorna… Han är fortfarande den killen, han som vill DIN DOTTER illa. Nu vet jag vilken sida du valt. Du har bara 1 Dotter kvar. Jag vill aldrig höra ifrån dig igen. Någonsin. "

Jag fick ett till sms, det har jag inte svarat på eftersom jag inte vill ha henne i mitt liv längre.

Hon skrev såhär:

"Så elakt du ljugit om mig och förtalat mig så funderar jag om allt du sagt om X (exet) är sant … har aldrig sett ett blåmärke på dig… och han berätta även om sin korta stubin och ångrar sitt uppförande hos mig… men till att ha misshandlat nej enligt honom… ni har bråkat mkt.. har även tagit upp det här med att våldta X (syster) .. han förskräckt han undrade oxå hur du kunde lämna barnen hos honom om han var så hemsk (när jag jobbade)… du hotar så fort vi blir osams att jag /lillmormr ej får träffa barnen….tar ingens parti tills sanningen kommer fram… vilket den alltid gör… och om du har berättat sanningen så förstår jagi nte din ilska…ps ring monika.. kram mamma."

Vanliga normalt funtade människor med känslor måste ju förstå varför jag blir upprörd, när min MAMMA hon som ska finnas där för mig oavsett vad det gäller, hon ska finnas där o ta emot mig när jag faller inte vara den som puttar mig.

Hon ställer sig på mitt ex sida, han som slog mig, han som står åtalad för våld mot mig. Han som hotat döda mig, Hennes dotter! Min mormor blir kompis med honom… ska jag inte få reagera då? ska jag lossas som ingenting och fortsätta träffa henne, fortsätta låta mina barn träffa henne. i mina ögon är det hon som är sjuk, det är hon som behöver vård.

Min mamma var den som tog ut hans tidigare domar, för hon ville se vad han gjort tidigare, hon ville att jag skulle veta det. men nu verkar hon glömt det.

Hans belastningsregister har 5 sidor, kontaktförbud mot 4 Kvinnor, laga kraft -ofredande. Laga kraft -grov fridskränkning och överträdelse av kontaktförbud , 6 månaders fängelse och skadestånd . mm.

Jag har aldrig älskat min mamma, jag har hennes nummer inskrivit på telefonen men det står hennes namn och inte "mamma"..det har aldrig varit riktigt bra mellan oss. Men det här var droppen. Att hon sen pratar illa om mig o skriver ofentligt på internet om att jag är sjuk. det är SJUKT.

Min mosters kille sa till mig en gång "Dem som får en att må dåligt tar man bort ur sitt liv"

Det tänker jag göra nu…

Flubben
2014-07-29 12:54
#3

*Kram*

CamillaS
2014-07-29 15:36
#4

Vet inte vad jag ska skriva, blev så gripen av din berättelse! Det är så sjukt att vissa människor är som dom är och förnekar det dom gjort.
Jag hoppas att du och barnen har det bra nu och att du har fått den snälla och kärleksfulla pojkvän som du verkligen förtjänar. Kram

Velinga1984
2014-07-29 16:38
#5

Jag plockade bort facebook, instagram osv eftersom jag ofta fick läsa i dolda budskap på mina släktingars sidor om hur dum jag var. I början var det svårt att plocka bort dessa sidor men nu har jag insett hur mycket onödig energi det tog att ofta läsa om sig själv. Det är ett tips. 

Att måla upp en fasad på internet är väldigt lätt, många tror t om på den så låt de hållas. DU vet vad som är sant och framför allt vet du vilka du kan lita på.

niiid
2014-07-29 21:01
#6

Jag har blockerat alla mina släktingar på facebook nu, jag vill inte se vad de tycker om mig, va de tycker om att jag faktiskt skriver om det nu äntligen, jag gjorde en blogg om det och det dröjde inte länge innan telefonen ringde , det var min moster hon öppnade samtalet med "Den där bloggen ska fan ner..vill inte hota men…"

Det finns en app man kan ladda ner..Easy Blocker, man kan blockera samtal och sms. Jag använder knappt facebook längre själv heller. Exet är blockat och även hans sambo, då hon kontaktat mig x antal ggr. 

Jag mår redan bättre nu, och då har bloggen legat ute i tre dagar.. Jag tar  ett avslut från min familj o kan koncentrera mig på mig själv, barnen , pojkvännen o vårat liv, min familj. Det känns samtidigt skönt att faktiskt skriva om det, det är lite som en medicin , och även att det kan nå andra som kanske lever i ungefär samma sak.. VI ÄR INTE ensamma …

Annons:
Upp till toppen
Annons: