Okej, då gör jag ett nytt försök.
Innan allt så vill jag bara säga nej, jag är inte gravid och jag är inte i klimakteriet… Varför jag tar upp detta är för att jag fick detta som svar när jag försökte skriva om samma sak för ett tag sedan.
Jag är en 21 årig kvinna som inte längre känner igen mig själv.

Som person har jag alltid haft tålamod, aldrig varit arg utan på sin höjd har jag varit väldigt irriterad. Är aldrig långsur, har aldrig haft problem med morgonhumör eller så. Har dock haft problem med humörsvängningar, har gått från neutral till väldigt nedstämd på någon sekund och tvärtom. Aldrig varit riktigt glad, visst har jag varit uppåt i humöret och så men aldrig så att jag kan påstå att jag varit/är glad.
Har aldrig varit den som reagerat starkt på saker, alltid varit väldigt lugn och sansad. Aldrig varit chockad, har varit likadan hela tiden oavsett händelse.
Även vid en dödsolycka som jag mer eller mindre såg som ca. 8 åring.
Finns kanske en anledning till att jag blivit kallad känslokall, likgiltig, död m.m genom åren.
Känslor jag haft mer eller mindr ekonstant sedan jag var 3år gammal är stress, ångest, nedstämdhet, depression, oror och totalt neutralt läge. Lugn och ibland någon typ av lycka när jag umgåtts med djuren, de enda gångerna som jag kan påstå att jag varit lite åt det glada hållet men ändå inte.
Var pappa som noterade då jag var 3 att jag var mycket orolig och stressad samt allmänt låg, sedan har det eskalerat.
Sorg har jag tryckt under mattan, likaså om jag känt att det börjar luta åt att jag är smått arg så har jag tryckt undan det. Aldrig tillåtit mig att vara ledsen eller arg. 

I år har jag gjort en del utredningar, bland annat för Asperger men även för hjärtat då jag haft svimningsproblem i flera år.
Fått diagnos för asperger med inslag av bipolär, gjort två operationer för hjärtat varav den ena där det sattes in en pacemaker. Visade sig att hjärtat ger upp.
Allt utom första operationen skedde samma vecka, först diagnos för Asperger, sedan hämtade jag och sambon (varit ihop i snart 2år, helt underbar) en valp och dagen efter fick jag veta att hjärtat ger upp och därav blir jag medvetslös. Någon dag därefter blev pacemakern inopererad, efter operationen sa kroppen ifrån rejält två gånger genom att bli medvetslös två gånger i minst 5 minuter.
Intryckskänslig är bara förnamnet.

Allt var bra i cirka en månad, sedan vaknade jag upp, tog två steg från sängen och känner en känsla svalla över. Jag var inte arg, jag var rent utav riktigt jävla förbannad. Man kan säga ilsk.
Detta höll i sig i två månader, två månader där jag var antingen riktigt förbannad eller brutalt irriterad. Helt utan anledning.
Sedan var det bra i två veckor innan det började om igen i ca. en månad. Nu är jag inte sådär arg och förbannad längre men jag är så brutalt lättirriterad så jag vet inte vad. Detta har resulterat i att när jag blir irriterad så går det direkt till att jag blir förbannad, vissa gånger börjar jag även skaka och gråta för att jag blir så förbannad och det tär så fruktansvärt på mig. Det är jätte jobbigt!
Detta är inte jag, jag är INTE en arg eller våldsam person. Nu vill jag slå ner varenda människa och jag är nästan konstant förbannad.

Enligt psykologen jag går till så är jag väldigt nära på att springa in i väggen, själv känner jag att det just nu bara går åt ett håll. Antingen springer jag i i väggen eller så går jag in i depression.
Sa till min sambo för ett par veckor sedan att det känns som om att min kropp kommer att säga ifrån snart, mycket riktigt. Förra veckan när jag gjorde sällskap med sambon på morgon innan han stack till jobbet, han frågade vad det var då han såg att något inte stämde. Jag svarar bara att det är för mycket, jag orkar inte.
Sekunden senare faller jag ihop, skakar i hela kroppen och tårarna bara rinner.
Jag kollapsade helt enkelt. Allt försvann.

Varför händer detta, vad göra…
I våras kände jag att jag äntligen kommit ur depressionen jag hade för cirka 5 år sedan, ska jag gå in i en ny nu…?