Jag har en mycket komplext fråga som jag nu har funderat över i ca två års tid sedan jag lärde känna en man som jag tycker mycket om, eller som jag egentligen skulle från mitt hjärta vilja uttrycka, men inte vågar säga högt: som jag älskar. Han är betydligt äldre än jag, men för mig finns inget jämförelsebart i världen som tiden med honom. Vi har, trots åldersskillnaden, samma intresse och respekt och förståelse inför varandra. Jag vet att jag betyder något extra för honom och att han tycker om mig. Varje gång vi möts så är blicken ständigt närvarande - vi kan inte slita blicken från varandra. Han lever dock tillsammans med sin särbo, som jag vet att han älskar. Han pratar ofta om henne. Hans förflutna är trasigt, med tanke på att han inte längre har någon kontakt med sin dotter, vilket han en gång i förtroende berättade för mig. Som jag förstår är hans dotter, som han inte längre kallar dotter, något lik mig eftersom hon också utbildade sig inom det konstnärliga. Han arbetar själv inom det konstnärliga. Men mer än så vet jag inte om henne. Han var den första att ta mig på riktigt allvar trots min unga ålder. Han hade och har förståelse för mig och den senaste tiden har vår vänskap blommat upp. Varje gång jag träffar honom kramas vi oftast hårt och den senaste tiden har han alltid sagt att han tänker på mig ofta. När jag talade i telefon med honom senast sa han att han tänker på mig varje kväll innan han somnar. En kärlek mellan oss skulle ju egentligen vara helt osannolik, orealistisk och säkert äcklig i mångas ögon.  Men det känns som jag har funnit min andra halva. Kan det vara så att han har börjat känna speciella känslor för mig, eller är jag en liknelse för den ”försvunna dottern”? Ibland kan han kännas känslokall, och andra stunder oerhört varm. I perioder saknar jag honom så att det gör ont. Vad tror ni? Tror jag spricker av ovisshet, men att fråga honom om han älskar mig skulle vara otänkbart än så länge. Och ja: jag känner mig naiv.