Pappa är en titel man förtjänar och skall kunna användas med stolthet - känner du att han inte gör detta och att det vore fel att kalla honom det så är det absolut inget fel med att inte kalla honom detta.

Han har trots allt ett förnamn och så länge du anser att titeln Pappa inte går att använda så kalla honom då efter förnamn istället =)

Men ni behöver nog lägga korten på bordet och verkligen prata med varandra.

Din pappa kommer alltid att vara din pappa oavsett vad han gör eller vad du tycker om det, men vad du väljer att kalla honom är ditt eget beslut.

Min pappa brukar också skämta sådär om kissen.. men inget jag bryr mig direkt om.. men du får prata med han om din pojkvän och verkligen säga ifrån, du har rätt att älska vem du vill och han ska inte ta det ifrån dig! Hade förstått honom om killen va ett " busfrö"

Min biologiske pappa är inte min PAPPA. Du behöver inte kalla honom för det om du inte vill, kalla honom va du vill. Den som säger att blod är tjockare än vatten vet inte vad den talar om. Förälder är inte något man är, det är något man förtjänar.

Har du provat att liksom prata med honom?

Är någons barn också något man förtjänar att vara? Är det inte snarare så att förälder, mamma eller pappa, blir man per definition när man får barn, precis som man per definition alltid är någons barn. Därmed inte sagt att alla föräldrar är bra föräldrar, men att säga att det är en titel man förtjänar låter lite väl romantiserat. Biologin går inte att komma ifrån oavsett hur de verkliga familjeförhållandena med adoptivföräldrar, fosterföräldrar eller egenvalda föräldrar ser ut.

#6 Vad dom menar är väl mer att vem som helst kan göra en tjej gravid (killar alltså) men vem som helst kan inte vara en pappa. Man är inte pappa bara för att man gjort en tjej på smällen… Likaså att man inte är mamma bara för att man burit och fött ett barn, mormor/farmor/morfar/farfar för att ens barn har fått barn.. Man förtjänar att kallas "mamma" å "pappa" osv genom att finnas där för barnet, ge det trygghet och kärlek, ta hand om det.. Det är mycket svårare det än att göra en tjej gravid.

"Any fool could be a father, but it takes a real man to be a daddy!"

Tumme upp för Skotty. 

Har ingen pappa, har aldrig haft! Jag har växt upp med ett monster.

#6 - Men vem är det som har bestämt att det ska vara så? Att man ska vara släkt bara för att man har blodsband? Är inte familjen några man ska älska, lita på, och som finns där för en?

Okej, här kommer en snabb uppdatering, är så otroligt arg, ledsen och irriterad.

Jag ringde pappa idag och frågade när vi skulle åka till X för att omplacera Y (Y är ett djur, OTROLIGT jobbigt för mig). Jag fick inget svar tillbaka utan en fråga, ''har du ätit lunch idag?''. Jag svarade, ''Nej, jag äter bara frukost och middag, trodde du visste det?''.
Varav min pappa svarar, ''Men för fan du måste ju äta mat, du tynar ju bort snart!!''
- Flikar in att jag varken är över eller underviktig, har snarare gått upp i vikt de senaste månaderna. 
Då säger han helt plötsligt, ''Ja om du inte äter lunch varje dag tänker jag inte följa med dig till X (är extremt långt att åka). Jag blir arg och säger, ''men du lovade att följa med och vad har mat med det här att göra!?''. Han menar då att han bestämmer själv vad han ska och inte ska göra. 
Jag blir ännu argare och pappa säger högt och med en otrevlig röst, ''MEN FÖRFAN PRATA INTE MED MIG DÅ!!''.. -Sen la han på. 

Berättade för mamma och hon kunde inte få fram ett enda ord.

#10 Säg upp kontakten tillfälligt? Det har jag gjort med min pappa i de värsta stunderna. Nu har vi inte bott under samma tak på två år och träffas och pratar sällan, så nu fungerar vår relation. Men det gjorde nog mycket också att jag faktiskt satte ner foten och sa att jag inte kan ta mer skit.

Nu kommer jag nog att säga ngt du inte vill höra, men jag tror ju att åtminstone det sista handlar om att han är orolig för dig, men han har uppenbarligen ingen social kompetens och vet inte hur han ska visa det. 

Kanske kan du testa att ringa upp honom….håll dig lugn och förklara att du förstår att han är orolig för dig , men att han behöver lita på ditt omdöme. Dessutom kan du säga att du blev arg för att han ändrade planerna och att det är känslomässigt jobbigt, vilket gör att du reagerar med ilska… eller något i den stilen. 

Jag tycker nämligen att det låter som om ni inte kommunicerar, utan ni är känslomässiga och exploderar. Ditt bästa vapen är att hålla dig lugn.

Låt mig gissa… Du är mellan 13-15 år ts? Visst, din far agerar inte vuxet i alla lägen. Han kan ha svårt att visa känslor, inget ovanligt bland äldre män. Har själv en far som uttrycker sig klumpigt ibland. Men har lärt mig att bakom uttrycken finns kärlek och omtanke. Ni måste lära er att kommunicera. Och jag förstår om det gör ont att han kanske inte gillar din kille. Men min undran är om denna snubben är mycket mer äldre än dig? Då kan det ha förklaring till hans aviga attityd. Sen är det alltid svårt då ens barn växer upp. Även för föräldrarna.

Nej, man behöver inte vara nära sin pappa eller mamma bara för att de är dina föräldrar. Du förtjänar att behandlas med respekt som alla andra människor. Han har inte en "free card" att bete sig eller prata till dig hur som helst bara för att han är din pappa.

Jag är ledsen över att din situation ser ut som den gör nu. Jag kan förstå att du känner dig sviken av honom. Det du kan göra är att först försöka resonera med honom om hur du känner det och för att du ska förstå hur han tänker och känner det. Du måste inte hålla med honom. Men det krävs två för att det ska fungera så om han inte vill så får du gå från problem lösning till problem hantering vilket är en process som kan ibland ta längre tid än vad man vill att det ska ta. Försök att hålla dörrarna öppna för förändringar. Känslor, värderingar kan ändras. Människor kan ändra sig.

Det här med relation till sina föräldrar är ett väldigt känsligt ämne.

Jag håller inte alls med om att du ska behöva vränga dig ut och in och försöka resonera din far till rätta. Han borde faktiskt ta sin del av det känslomässiga ansvaret i eran relation.  Det ska inte vara ett barns ansvar.

Om du tycker att han inte visar dig den respekt en god relation kräver så behöver du inte finna dig i hans version av relationen längre.

Dina känslor är på riktigt och jag tycker att det är din fars tur att visa att han förstår det.
Men det är mina åsikter.

Jo det kan jag hålla med om. Det var enbart en tanke att man kan försöka men jag vet av egna erfarenheter att det är som sagt svårt och en process.