Hade jag varit du så hade jag nog tagit disken ändå. Av ren vänlighet mot hans mamma. Att ta disken tycker jag är en liten kostnad för att få min pojkväns mamma att må bra. Men däremot så förstår jag ditt dilemma med att du inte vill be om ursäkt. Jag känner också så väldigt ofta att jag ibland ber om ursäkt för mer än vad jag egentligen borde, även fast jag egentligen inte gjort något fel.

Kan du skaffa dig en egen lägenhet i närheten så du slipper umgås med hans mamma hela tiden

Hur länge kommer denna situationen att vara? Det spelar stor roll, tycker jag.

Jag håller med #1
Tag disken och be om ursäkt.
Tänk på att det är cancern som är otrevlig och att hans mamma också drabbas av denna hemska sjukdom. Hade hon varit sig själv hade hon ALDRIG varit så otrevlig mot dig.

Men för att inte förminska dina känslor så bör du kanske försöka göra någonting som är trevligt för din egen skull också. Hon kommer att vara sur även om du gör rätt enligt henne.

Situationen lär se ut så här så länge som hon lever, och tyvärr har jag ingen möjlighet att flytta ut. Dels på grund av det ekonomiska och så att killen skulle bli kvar och behöva få ta itu med allt själv. Och visst mår jag dåligt över att hon gjorde disken men saken är den att disken alltid blir gjord dagligen och det vet hon, eller det hoppas jag forftfarand att hon vet… Och efter att ha pratat med pojkvännen nu så beror hennes nuvarande humör inte på disken, utan för att hon tyckte att jag snäste åt henne när vi var och handlade förra lördagen (hon hade åkt före till kassan med sin eldrivna rullstol eller vad de kallas), fastän det var vagnen med varor jag var irriterad på för att den åkte sidledes. Visst är jag medveten om att hon är som hon är pga hennes sjukdom, men det är bara så mycket som hon kan gnälla över och min pojkvän säger att jag måste försöka bygga upp en Sköld och fastän jag försöker så blir jag oerhört påverkad. Och ja, i det stora hela finns det ju bara två saker jag kan göra: flytta eller stanna men Båda valen känns så svåra. Kanske skulle bli bättre om jag kunde hitta någon utomhushobby eller sport att göra några gånger i veckan, just för att komma bort lite mer

Kanske du kan försöka hitta någon mindre sysselsättning som ex. promenera med hundar som behöver passning en stund om dagen? Du får komma ut ur huset, gå en trevlig promenad med sällskap och kanske tom kan dra in lite pengar så länge (inte mycket kanske men är ju bättre än inget),

Ökar också chansen för att träffa på fol, öva på språket och kanske lära känna några trevliga människor.

Vet förstås inte hur kulturen är kring hundägande i Nederländerna, kanske det inte är något folk känner behov av?

#6 inte helt säker på det, men tror det är lite likt Sverige så skulle säkert finnas de som skulle kunna tänka sig att skaffa en doggywalker. Ska helt klart kika runt och se om jag kan hitta något

Jag tror du skulle må bra av någon aktivitet utanför huset lite då och då. Sedan kan jag förstå att man inte vill ha disk liggande ens en halv dag, det vill inte jag heller. Och visst att du är där för att hjälpa till, men för hennes och din pojkväns skull skulle jag ändå försöka anpassa mig lite om jag var i din sits. Men som sagt, att komma ut ur huset mer tror jag är bra.

Är inne på samma som flera andra. Ibland är det bäst att "bara göra". Svärmor är dels sjuk och i sorg, dels är ni i hennes hem. Håller också med im att du behöver hitta lite mer eget liv utanför dedär väggarna! 😊

En annan sak att tänka på är att nederländerna är lika sverige på många sätt men väldigt olika på andra sätt. Jag har jobbat med praktikplaceringar utomlands och det landet det blev mest kulturkrockar i var nederländerna. I många familjer är man mer gammeldags än i sverige det är flickorna som SKA hjälpa till med disk, städa, bädda sängar och killarna går möjligtvis ut med soporna. +I många familjer går man fortfarande i kyrkan varje söndag. Kommer man in i en familj med tanken att alla i bostaden är jämnlika och ska hjälpas åt med allt kan det lätt bli kulturkrock. Landet är så lika men samtidigt olika. Det kan vara svårt att anpassa sig till en annan familj överlag men i ett annat land kan kulturkrockar och förväntningar göra det svårare.

Jag hade dock bett om förlåtelse även om jag inte gjort något fel det är inte värt ta kampen för vem som har rätt och dyl. Och vad vinner man på att kämpa för att man inte ska säga förlåt.

Kanske du kan skaffa nån slags volontärjobb för att komma ut och träffa folk? Språket bör inte vara något problem det brukar gå utmärkt att klara sig med engelska i nederländerna.

Håller med #9 - att bara göra det enkelt är ibland det bästa. Jag tycker att man ber om ursäkt om man fått någon annan att må dåligt, oavsett om man själv tycker man handlade "rätt" eller inte, alla människor är olika och man kan säga "jag ber om ursäkt för jag fick dig att må dåligt" istället för "jag ber om ursäkt för det jag gjorde".

Jag tycker inte man ska be om ursäkt om man inte är skyldig. Hon verkar ha lätt för att missförstå dig, och med tanke på vad hon gått och går igenom är det inte konstigt om hon är mer lättretlig än annars, och att man inte kommer från samma kultur eller talar samma språk gör inte saken bättre.

Jag skulle föreslå lite kvalitetstid för dig och henne tillsammans, t.ex. en promenad, där ni tar tid att diskutera saker och ting, så hon förstår att du inte är less på henne utan det är hon som missförstått situationerna. Gör lite saker som ni båda tycker är kul och försök komma varandra närmare mentalt så ni inte börjar gå varandra på nerverna på grund av några sketna små missförstånd. Det skulle nog underlätta er situation tror jag.

Jag vet inte riktigt om jag håller med om att man hela tiden ska vara den sjuke till lags.

Bara för att man är sjuk så innebär det inte att man får bete sig hur som helst. Det kan visserligen vara en förmildrande omständighet och att den sjuke inte alltid kan vara glad och att man får stå ut med viss grinighet men någon måtta får det vara.

Jag har själv varit väldigt sjuk i cancer och vet att jag var noga med att inte göra livet till ett helvete för mina nära och kära. De var oroliga ändå.

Att tassa på tå runt en som är väldigt sjuk och dessutom krävande är jättesvårt. Det bästa hade ju varit om ni kunde samtala med varandra och vara ärliga med vad ni känner och tycker.

Alltså, man ber ju om ursäkten om relationen i fråga betyder mer än sin egen stolthet.

Jag tycker en relation som är värt något bygger på ärlighet och inte att den ene kuvar den andre och att man ber om ursäkt för att relationen ska hålla sig flytande.

Svårt sjuka människor drabbas ibland även av en så kallad "sjukdomsvinst" som innebär att man drar nytta av sitt tillstånd till att få andra människor att göra som man vill bland annat.

Det faktum att hon inte kan vara ensam ens en timme får mig att tycka att professionell hjälp bör kallas in till din svärmor, och om hon redan har hjälp så kanske den inte är tillräcklig. 

Det gynnar ingen i längden att bara "bita ihop" och hoppas att något ska lösa sig själv, varken ni eller din svärmor. Risken finns att hon kommer kräva mer eftersom det som gör att hon känner sig så dålig inte försvinner hur mycket ni än håller rent eller hur mycket ni än ler och bugar. 

Det är beundransvärt att han vill vara hemma och hjälpa sin mamma, ur svensk synpunkt sett. Det är möjligt att man i Nederländerna - precis som i Tyskland, Spanien, Frankrike och andra sydligare länder - är mer familjeinriktade än vi i Sverige. 

Men låt oss anta att det löser sig och ni alla kommer bättre överens, kommer ni stanna hos hans mor eller kommer ni börja leta eget?

Det blev att jag bad om ursäkt fastän det kändes rätt ruttet. Så förhoppningsvis så kommer hon att vara lite mer neutral igen. Och ja, jag tycker ju verkligen att professionell hjälp borde ordnas men jösses vad hon sätter sig på tvären till det, eller allt annat som är nytt och kan innebära en viss förändring i hennes liv. Jag vet inte alls om nederländare är mer familjeorienterade än Sverige. Men visst håller jag med om att det år väldigt beundransvärt att hennes son ställer upp så mycket. Killen vet att jag gärna vill att vi ska hitta något eget, och ärligt talat känner jag att jag inte kan kräva något, just i och med att hans mamma i stort sett är allt han har kvar i familjeväg. Så även om stämmningen blir aningen bättre här så är det inte troligt att vi kommer leta efter något eget. På ett sätt är det lite smidigt att bo här med henne i och med att hon får in en hel del i sjukbidrag så hon betalar ju för mat och så hälften av hyran och kostnaden för gas, el och vatten. Så det ger ju oss möjligheten till att spara ihop till framtiden så vi kan köpa lite nya möbler och vitvaror. Han vill ogärna "överge" sin mamma, speciellt med tanke på att han lovade sin far när han låg på dödsbädden att han skulle ta hand om sin mor. Men på samma sätt börjar han även tycka som mig, att det börjar bli påfrestande att bo såhär. Men ärligt talat så tror han inte att hon kommer orka med mycket längre, om det inte är sjukdomen som vinner så är det all sorg.

#17 Kan tänka mig att hon sätter sig på tvären, professionell hjälp skulle ju antyda att hon är sjuk. Men sen beror det kanske på hur man framställer saker. Om ni till exempel säger att din kille vill ha hjälp med sorgearbete och ber om sin mammas stöd under dessa sessioner. Att han poängterar att han behöver henne, att han vill lösa det som familj, att fast han är vuxen behöver man sin mamma.. nånting sådant. Skulle det kunna funka? Om hon skulle känna att hon hjälpte honom skulle hon kanske senare orka öppna upp sig på egen hand.

#17 en fråga. Är hon så sjuk så att hon är döende eller kan hon bli bättre från cancern?? Varför jag undrar är för att om hon blir frisk från detta och fortsätter hålla sin bittra inställning till livet så kan det bli svårt för din kille att släppa henne alls. Jag vet själv folk som gillar att försöka lägga offerkoftan som dom har på sig på andra. Och en annan fråga…. är hon möjligen kristen? För då kanske en präst skulle kunna komma och prata med henne om hennes mående.

#18 ja det kanske skulle kunna fungera att fråga på det sättet. Ska helt klart ta upp det med killen. #19 hon är döende. När hon fick veta att det var cancer så hade det redan hunnit med att sprida sig så pass mycket. Hade hon kunnat bli frisk(are) så tror jag att hon kanske hade varit lite mer munter. Och nej hon är inte religös heller. Hon har haft en psykolog som gjort hembesök men det är inget dom hon vill längre. Det är verkligen som om hon inte ens har lust att försöka må lite bättre mentalt ens. Hon sitter liksom bara på sin stol och röker dagarna i ända, eller tar tuppluren. Vi försöker få med oss henne ut men det vill hon inte. Är kanske en gång i månaden eller en gång varannan månad som hon följer med.

#20 då förstår jag läget. Ja du… inte lätt detta. Men tycker 18 hade en poäng

Kanske du kan få hjälp av din pojkvän att skriva ett brev till henne, där du förklara hur du mår och att du inte ogillar henne? Så att din kille inte bara upprepar och blir en oeffektiv tolk?

#20 Vet ni hur aggressiv cancern är? Jag kan ju förstå att hon inte ser någon mening om hon bara ser slutet framför sig. Ni får respektera hennes känslor. Sedan tror jag att ni alla skulle må bra av små utflykter i närmiljön, kanske hon kan berätta om uppväxt och minnen om hon vill. Med tanke på hennes situation, så är det verkligen bara att bita ihop och finnas för någon som snart kanske inte finns längre. Hade hon inte varit så sjukt så kanske jag hade föreslagit att ni hyrt en lägenhet nära, men familjen är viktigast, så jag har full förståelse för din kille. 

Det är en fruktansvärt tragisk situation, försök att ta han om varandra så gott ni kan <3

#23 Dem kan ju också försöka förgylla den tid hon har kvar, och det kanske skulle kunna uppnås om hon öppnade upp dig för någon, någon med utbildningen att kunna hjälpa hennes njuta den stund hon finns här. Och när hon är borta vore det kanske trevligt om sonen kunde se tillbaka på tiden med henne och veta att hon inte bara mådde dåligt.

#15 amen to that!

Min pappa sätter sig också på tvären angående det mesta för att göra hans liv lättare nu när han kol har gjort att han måste ha andningsmaskin de flesta timmarna om dygnet. Han säger fortfarande nej till flera hjälpmedel fast han brukade behöva vila efter att ha gått 50m(vilket gjorde viktkörning jobbigt och stressigt för honom) men vi har tjatat på honom att skaffa permobil Vilket han nu gjort. Gud vilken skillnad det blev, han blev mycket mindre deprimerad och nämner inte lika ofta att han bara vill dö. Nu kan han sätta sig i permobilen och åka runt på staden och handla själv(att gå runt i butiker var utmattande för honom, så jag handlade det mesta åt honom). Och i samma veva så fick han en kontaktperson som hälsar på ibland och pratar om hur han har det och ifall han behöver mer hjälp.

Han är fortfarande deprimerad och säger fortfarande nej till vissa saker, men nu har han stol i duschen och permobil, och det hjälpte. Han lider fortfarande och hade nog varit död utan andningsmaskinen, men att vi tjatade hjälpte i hans fall. Han pratar varmt om sin kontaktperson, fast han ogillar att betala för besöket. Och hans andningsmaskin är en annan historia; vi åkte in till akuten, jag var övertygad om att han skulle dö, men istället fick han lite medicin mot feber, sov där några dagar, och fick sedan order om att han skulle använda andningsmaskinen undernatten med(det hjälpte verkligen). Så "små" saker kan verkligen hjälpa.

Ni kanske redan gör allt ni kan, men jag ville dela med mig av en bra historia för att inspirera. Att se någon man älskar tyna bort är aldrig lätt, och jag tror inte det är enkelt för mina syskons partners heller. Men vi är ju flera som stödjer pappa. Det är verkligen tråkigt att din pojkväns mamma bara har er två. Jag hoppas ni får henne aktiverad i någon aktivitet. Men ni måste tänka på er själva också. Terapi för er alla tre är nog nödvändigt, om ni har råd. Stödgrupper för anhöriga är nog nödvändigt.

Min pappa - medan han orkade - brukade gå på loppis och både köpa och sälja. kan det vara något för mamman?

#24 givetvis kan de försöka förgylla, men det är ju inte säkert att terapi, vilket är en utdragen process är rätt väg för henne. Ibland hjälper det kanske med att göra saker tillsammans med de man älskar. Sedan tror jag att det vore bra att få stöd av ngn anhöriggrupp. Om jag låg för döden skulle jag vara fruktansvärt ledsen och den känslan behöver man nog få känna, men de kan försöka att göra livet lite ljusare.

#27 Då är vi nog relativt överens. Att försöka se till att henens sista tid blir så njutbar som möljigt, hur dem än väljer att göra det. 🙂

Hej

Be om ursäkt för nåt man inte har gjort eller inte vet vad man gjort.. mm det känner jag i gen i min relation sen två och ett halvt år tillbaka.

Påpekar jag att han gjort nåt så får jag höra att det är bara fel på honom men när jag gör nåt då lägger han skuld på mig. Då blir det att jag ber om ursäkt.

Just nu så är jag inne på att jag ska göra slut.. tänkt det så många gånger men det är rena processen men det börjar närma sig för mina känslor håller på att dö ut pga  mycket av detta.

Tycker du ska tänka såhär: Du är i den situationen du är i nu. Du är inte cancersjuk. Hon är.  Det är en enormt viktig skillnad på dig, och på henne. Du hjälper på det sätt som du kan, du är inte anställd utan tillsammans med hennes son.