Att flytta ihop
Hej!
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 6,5 månad. Han har i princip sagt sedan dag 1 att han vill flytta ihop med mig och ha ett liv med mig.
Han har för 1,5 månad sedan flyttat till sin första riktiga egna lägenhet (som han själv står på). Han har tidigare bott själv (och även med tidigare flickvänner) i t.ex föräldrarnas lägenheter/hus medan de flyttat med sina respektive och haft uppsägningstid osv.
Jag har såklart alltid känt ett sug efter att få bo med honom, i början målade jag ju upp det här drömscenariot om att vi kommer vara tillsammans ett tag, säga de 3 magiska orden, bygga upp en fin kärleksrelation och skapa minnen tillsammans och lagom när jag tar studenten (nu i juni 2015) och får ihop en bra ekonomi så flyttar vi ihop. Allt är frid och fröjd.
Såhär har det ju dock inte varit. Vi har haft en fruktansvärt (för mig, inte för han eftersom han går runt och tycker att allt är hur bra som helst) stormig relation. För att göra en lång historia kort så blev han emotionellt rädd efter ca 1 månad tillsammans. Det blev, vad han beskrev som, en spärr för att kunna få ordentligt starka känslor för mig (att kunna älska mig helt enkelt). Han har haft många dåliga förhållanden och bara blivit lämnad och aldrig lämnat själv. Hans förra riktiga relation slutade för 1 år sedan och de tjejerna han försökte dejta innan vi träffades lämnade honom när han kom till den här spärren, för de orkade inte slösa tid och vänta in honom. Jag stannade kvar för jag kände att detta är värt att kämpa för. I tron om att detta inte skulle ta så lång tid. Han tvärvände som person och blev en ganska kall människa och jag som partner är ganska krävande för honom antar jag eftersom jag har väldigt mycket att ge i en relation när jag väl går all in - och jag förväntar mig nästan detsamma tillbaka.
Nu står jag här nästan 7 månader senare. Jag har bevisat för honom hur många gånger som helst att jag stannar kvar även i blåsväder. Jag har sagt att jag älskar honom. Jag har gjort allt jag kan för att bevisa för honom att det inte finns något att gå runt och vara rädd för. Jag har stannat kvar hos honom även i situationer där jag borde lämnat honom för min egen skull. Jag har mått väldigt dåligt och haft ständiga ö-råd med honom om vår relation och att jag snart helt enkelt inte orkar mer. Nu när vi hade vår senaste diskussion så förstod han dock att jag inte orkade bära detta själv mer och att han helt enkelt måste ta sig i kragen. Vi är överens om att det var sista gången vi diskuterade detta, en sista chans kanske man kan säga med andra ord. Nu efteråt har det känts hur bra som helst mellan oss, jag känner mig lyckligare än vad jag varit på länge och han visar handlingar som verkligen betyder för mig.
Jag har hela tiden sagt till honom att detta är den största anledningen till att jag inte vill flytta ihop med honom just nu. Vi måste ha en stabil relation och jag vill att han kan känna och säga att han älskar mig innan jag känner mig trygg i vår relation och vill flytta ihop. (Det suger ganska hårt med tanke på att jag verkligen vill flytta ihop med honom redan nu)
Därför blev jag så konfunderad när vi satt i bilen nu ikväll och han släppte av mig hemma. Jag ska iväg neråt landet för att fira jul och vara borta i ett antal dagar. Han släppte av mig ganska tidigt för han börjar jobba väldigt tidigt inatt och ville hem och sova (han har ruskigt svårt för att vakna av alarmklockan). Han påpekade då att jag helt enkelt får flytta ihop med honom så vi kan umgås längre om dagarna eftersom jag vaknar av alarmet. Nu la han ju bara till det här med alarmet för att täcka det faktum att han vill flytta ihop med mig och säger det väldigt ofta. Varpå jag ler, fnissar till och kläcker ur mig ett: "Aldrig i livet att jag flyttar ihop med dig just nu". Väldigt dumt uttryckt av mig men det bara flög ur mig innan jag hann tänka efter. Han blev väldigt stött av det uttrycket, vilket han iofs alltid blir när jag säger att jag inte vill flytta ihop. Så jag bad om ursäkt och rättade mig och sa att han faktiskt vet anledningen till att jag inte vill flytta ihop och att jag tycker det är en väldigt rimlig anledning. Han skruvade lite besvärat på sig som han alltid gör och så växlade vi lite allmänna ord och sa hejdå. Sedan drog vi ett streck över detta, som vi alltid gör.
Nu sitter jag här hemma och funderar och vet varken ut eller in. Jag vill fruktansvärt gärna flytta ihop med honom, men det tar såklart emot med tanke på vår sköra relation och att jag vill känna mig trygg. Men detta verkar ta så ofattbart lång tid? Hur kan man vilja flytta ihop med någon, skaffa barn och bygga ett liv med någon om man inte kan känna mer än att man tycker om personen? Rent generellt, vad tycker ni? Tänker såklart inte flytta ihop med honom just nu. Dock så har jag redan nyckel till hans lägenhet, andra uppsättningen av hans bilnycklar, vi har skaffat husdjur tillsammans (som såklart faller på honom om det skulle ta slut) och vi delar väl skapligt på ekonomin i den mån det går för oss båda typ. Vet inte riktigt hur sånt här fungerar, är det rimligt att uppdatera honom om mina krav för att flytta ihop? Och att jag isf väldigt gärna vill flytta ihop i en ny lägenhet som blir vår.
Hur tänker ni?
#1 Dock så är jag inte redo att slänga bort det här, nu när det verkar gå åt rätt håll. För ta sig i kragen det har han verkligen gjort och börjar förstå vikten av att ge och ta. Polletten trillade verkligen ner när vi pratade sist. Att vi inte varit tillsammans så länge förstår jag dock och jag vill ju vänta ett bra tag till innan vi skapar en officiell vardag tillsammans.
#2 får jag då undra vad du vill ha hjälp med? Om du ändå sitter och funderar på detta och samtidigt säger att du vill satsa. Jag hade då inte lagt min tid på någon som dels då du säger att han en månad in i förhållandet säger stopp. Och då har ni inte mer än kommit till stadiet där man lär vilken person den andra är. Och han har tjorva sedan också. Det finns en gräns för hur länge man orkar trampa vatten innan man sjunker. Och du säger själv att du har under denna korta tiden mått dåligt.
Memento mori
Medarbetare för Julen
#4 Hjälp och hjälp, jag är ute efter tankar och idéer. Det där stoppet han fick var just en reaktion ifrån gamla relationer som skadat honom, vilket jag förstår. Att han blivit sviken av människor som han tytt sig starkt till känslomässigt. Vilket är förståeligt. Jag själv har ju också dåliga erfarenheter med mig i bagaget som kan poppa upp i form av en reaktion när jag hamnar i en situation med lite déjà vu varning.
Nu har jag ju inte belyst det som är underbart i vårat förhållande, för det finns lika mycket utav det med. Speciellt nu. Det jag däremot funderade på var just det jag skrev ett inlägg om.
#5 Det vet jag inte, förhoppningsvis får man väl säga. Klart jag inte vill vara i ett sådant förhållande men som du sa, vi har ju inte varit tillsammans så länge. Och så länge vårt förhållande går åt ett positivt håll vilket det verkar göra just nu så vill jag ju inte ge upp det.
Ärligt talat kan man inte göra som honom. Skylla på tidigare dåliga förhållande för att han inte kan känna starka känslor för dig? Grunden till att man överhuvudtaget BLIR tillsammans med någon för mig är att man just kommer till den punkten att man har starka känslor för varandra! Att man tycker om någon, det gör man när man dejtar eller inte vet vart man har varandra än, lär känna varandra, men anledningen till att man satsar på ett förhållande är ju för att de starka känslorna växer fram.
För mig känns det som att din pojkvän (bara?) är ute efter en trygghet. Varken han eller du kan ju tvinga fram starka känslor för dig hos honom, och det är ärligt talat rätt löjligt att han kör på det. Att han tänker att han får ha kvar dig fastän han inte ens har starka känslor för dig? Vad är det som står i vägen för honom? Antingen känner man starkt något för någon eller inte. Om man har den där spärren som han verkar ha (eller säger sig ha) bör man nog avvakta med att gå in i ett förhållande. Eller att du kanske skulle ha tänkt till redan första månaden ifall det verkligen var värt att satsa på ett förhållande och framtida liv med någon som är osäker när han kommer kunna känna starkare för dig? Så krångligt är det inte att tycka om någon mycket - då det är rätt. För i ett förhållande är det menat att man ska känna lika starkt för varandra, båda, och ge och ta. I det här fallet verkar det som att du ger och ger och ger men aldrig får något tillbaka. Inte det du vill få tillbaka i alla fall.
Det är inte för mycket begärt att sin partner bör känna lika starkt för en som man själv gör. Om det inte är så att han har starka känslor samt visar det, så att du känner dig älskad, men bara inte kan säga orden? Som jag redan skrivit: Grundstenen till att man överhuvudtaget satsar på ett förhållande är ju för att känslorna växer sig så pass starka. Att man känner likadant för varandra - delar kärleken med varandra - börjar älska varandra. Antar att detta kan vara olika, men jag skulle aldrig tolerera att gå och hoppas på att någon ska känna lika starkt för mig - då vi redan kommit 7 månader in i förhållandet 🤔
Och ja, det lustiga är ju att han vill flytta ihop med dig. Ni har nog alldeles för olik syn på kärlek och förhållanden, om han nu verkligen vill ta det steget trots att han inte har starka känslor för dig. Är du mer som en vän man även gosar med eller? Ger han dig inget mer än att skylla på spärren då ni diskuterar?
Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se
Det är just detta jag också funderar över, hur man kan vilja ha ett liv med någon om man inte riktigt är på samma ruta som ens partner (eller så långt känslomässigt som man borde vara enligt mig) 🤔 Nu har ju inte jag alla detaljer färskt i minnet men jag ska försöka förklara så gott det går!
Han säger att han tar tid på sig, och jag förstår ju det resonemanget att man tar olika tid på sig (även om jag inte förstår det i just detta sammanhanget). Har även gjort lite research och det verkar vara precis lika vanligt att den ena tar längre tid än den andra som att man säger det samtidigt. Men iaf, han säger att han alltid tagit tid på sig men eftersom han har blivit sårad en del så blev det liksom såhär. Dock så är det som du säger i #7 att man inte riktigt kan köpa det resonemanget, speciellt inte när jag gjort allt jag kan för att bevisa att jag stannar och är här i ur och skur. När han sa detta till mig första gången så lät det som att det inte var en fråga om såhär lång tid utan att han bara behövde lite övertygelse för att han backade ofrivilligt.
Jag har även sagt det mesta du sa till mig, ifrågasatt om jag bara är hans trygghet, ifrågasatt om det verkligen är mig han vill vara med och bygga ett liv med, vad jag betyder för honom osv. Han blir alltid lika ledsen när jag ifrågasätter det för han vill ju inte att jag ska känna som jag gör, han vill ju bli bättre på att visa mig hans känslor.
Nu är det ju som sagt på väg åt något positivt som det ser ut nu. Jag känner att han börjar växa och ta sig i kragen som han lovade. Nu känns det som att han är på väg mot det vi strävar efter, en början iaf.
Jag har pratat lite löst med min mamma om detta (hon är min klippa) inte lagt ut alla detaljer eller så man förklarat översiktligt och hon är övertygad om att han älskar mig, bara det att det kanske tar emot för han att säga det. Kan ju tillägga att det känner varandra väldigt väl, dels sedan innan och dels nu 🙂
Även hans syskon och föräldrar är fruktansvärt förvånade över att vi inte bor ihop, ännu mer förvånade över att det är jag som inte vill flytta ihop. Vet ju inte vad han kan ha sagt till dom men eftersom de blir förvånade så undrar man ju själv vad som försigår 🤔
Älskad känner jag mig inte ännu, men jag tvivlar absolut inte på att han vill vara med mig som en partner för den kemin, kärleken och de handlingarna finns där.
Hmm, tror jag fick med det mesta jag ville svara 🤔😃
#8 Så länge du KÄNNER att han har starka känslor för dig, att han ger dig det du behöver och vill ha och att du själv känner dig övertygad om att han faktiskt vill vara med dig, då tycker jag bara det är att köra på.
Ifall det mest för dig handlar om att han inte sagt rakt ut att han älskar dig så tar det olika tid för alla. Jag kanske uppfattade dig fel, för handlar det mest bara om att han inte sagt dessa ord så är vissa inte så verbala helt enkelt. Men du bör ju märka om de rätta känslorna finns där i handlingar! Ser du att de finns där, men att han kanske inte vågat säga eller känna efter själv om han verkligen älskar dig (det är svårare och större för vissa att erkänna för andra och sig själv att det är så det ligger till) då tycker jag inte det finns så mycket att vänta ut. Jag själv är som du och vill gärna höra min partner säga att han älskar mig, men märker jag det tydligt via handlingar och andra saker känns det inte lika viktigt. Då "känner" jag ju istället att han älskar mig.
Så ja. Du bör ju veta själv, innerst inne, ifall han visar att han har starka känslor för dig. Gör han det så får du nog lägga "dessa ord" på is ett tag. Det är ju inte heller ett tvång att kunna säga det med ord, vissa har svårare för det helt enkelt 🙂 Men är det något annat, jag menar, du är ju trots allt osäker och tycker att ni har en skör relation. Varför är relationen skör? Visar han osäkerhet på något annat sätt?
Sång & growl i Unvoid samt skapare och ensam musiker i Skogsraah - Feministisk black metal. | Bloggar om sund kroppsbild, psykisk ohälsa och feminism på skogsraah.se
#9 Jag känner ju inte det här älskandet ännu, varken fysiskt eller verbalt. Men jag tvivlar ju absolut inte på att han vill att det ska vara så. För nu så jobbar han väldigt mycket med att visa mig vad jag betyder för honom och det känns väldigt speciellt, just för att han varit så dålig/inte har gjort det innan.
Jag tvivlar ju inte heller på att han inte vill vara med mig, för det finns ju där. 🙂
Just nu så börjar väl relationen bli starkare men det var varit just det här med att uppskattning, prioritering och kärlek har varit väldigt jobbigt för honom stundvis. Det brukar ha varit så att jag fått ta upp det (läs: bägaren har runnit över) och han har skärpt till sig i någon vecka för att sedan svacka igen. Därav en skör relation och en ledsen flickvän. Men nu när vi senast diskuterade så kände jag verkligen att han förstod, verkligen att polletten trillat ner och det syns och känns verkligen. Sedan kan han tycka det är jobbigt och känna stress över att jag antagligen drar upp det väldigt ofta 😞
Men jag förstår inte sambandet med att vilja flytta ihop (vilket han tjatat om hur länge som helst), viljan att skaffa barn (vilket han nämnt rätt ut, till och med till sin pappa 🤔) och allt det här utan att kunna erkänna sina starka känslor för mig? Det är för mig en gåta 😮
#10 detta kan låta tråkigt men hade en kille som gjorde exakt som din. Surrade barn och allt. Det hela slutade med att han klarade inte förväntningarna han själv skapat så han fick för sig en massa och gjorde på dessa grunder slut. Säger inte att det blir så. Men folk som lätt får panik av närhet kan göra så med
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag har faktiskt varit som din pojkvän beskriver sig själv en gång i tiden. Jag träffade en kille jag tyckte väldigt mycket om och jag hade inga problem att flytta ihop med honom och se en framtid med honom, trotts att jag inte kände att jag älskade honom. Slutet för vår relation blev när jag träffade min nuvarande kärlek som direkt fick älska känslor att vakna hos mig (som jag inte trodde fanns eller åtminstone trodde jag hade jätte svårt för). Så idag skulle jag aldrig sätta mig själv i samma situation igen. I ett förhållande är samma känslor en stabil grund och är man inte där från början (eller åtminstone några månader in i förhållandet) tror jag det blir svårt att bygga något riktigt hållbart.