Hur gammalt är barnet? Tycker hon borde prata m någon om eventuell förlossnings depression. Jag blev super knepig efter förl ossningen, men då det var 1a barnet trodde Jag det var normalt och gnetade på. Tala om för henne att ni gärna träffas (om ni nu vill det)men skitsnacket kan hon skippa för det vill du inte lyssna på.

Se det mer som ett tecken på att du behöver frigöra dig från henne, få ut henne ur ditt liv! Jag tror inte på allvar att du vill att hon ska dö.

Hur det går med dottern är förstås jobbigt att inte veta. Jag vet precis den där känslan av ansvar man kan känna för någon annans barn. Men i slutändan är ju inte du och din sambo barnets föräldrar.. Förhoppningsvis finns det mor- och farföräldrar, eller andra vänner. Om du är riktigt orolig gör du en anmälan till soc.

#1 Typ 3 år. Jag brukar säga att jag inte vill lägga mig i detdär när hon pratar om någon, eller bara muttra och nicka tills jag kan byta ämne. Men det hjälper ju inte mycket mot hur hon är som människa. #2 Jag känner för den ungen som hon vore min egen. Jag skulle aldrig kunna svika henne genom att överge henne, oavsett priset jag får betala för det. Soc har som sagt var varit inkopplade flertalet gånger, men dom gör inget.

Vad jag har förstått så kan förlossnings depression vara långvarig, gå över i annat så det kan vara en sak att kolla upp åt henne. Tror du skrev att det började efter att hon fått barn.

Alltså du ska inte kolla upp det åt henne. Utan en sak för henne att kolla upp

Nu har jag inte läst inlägget så mycket, eller tråden. Men jag har önskat att två personer skulle dö och båda dog. Första gången önskade jag en hel del och det gick i uppfyllelse, då tänkte jag att det var mitt fel. Jag var i tidiga tonåren. Sedan så testade jag att se om någon till skulle dö om jag önskade mig det - utan någon anledning bara för testets skull (tänkte att, det kan väl inte gå i uppfyllelse - sån makt har jag väl inte. Men jag var tvungen att testa ändå)… Så som ett test så önskade jag att den personen dog med, även hon dog då.  Även det var i tidiga tonåren. Så, ska man verkligen önska något sånt där så bör det vara pga riktiga bra anledningar.  Det kan gå i uppfyllelse. Är dina anledningar vettiga anledningar att önska något sånt? Om hon verkligen dog nu, skulle det vara värt det? Och sedan kanske alla anklagelser mot dig som att det vore ditt fel. Finns det inga andra lösningar på det istället för att hon ska dö?

#4 Att be henne gå till psykolog resulterar i raseriutbrott. Vi är flera som har försökt prata med henne om detta, men det går inte in. #6 Tror faktiskt inte jag önskar henne död av hela mitt hjärta. Kändes bara som en stor besvikelse när jag fick reda på att hon inte skulle dö. Hade jag velat ha henne död hade det inte varit svårt. Jag vet saker som skulle få henne att ta livet av sig direkt om hon fick reda på det. Men jag kan inte ha det på mitt samvete, så jag håller det för migsjälv. Den enda som kan lösa situationen som den är nu är soc och honsjälv, och ingen av dom vill ju göra nånting. Visst är döden en hemsk och fruktansvärd sak. Men nästan hemskare att ett barn ska behöva växa upp med en sån morsa. Och det är ju inte bara hon som blir lidande. Utan även vi runtomkring som försöker finnas där för henne trots all skit vi får ta. Jag ser faktiskt ingen annan utväg längre… :(

TS, det är helt normalt och ingenting att skämmas för att känna så. Så länge det inte leder till handling, som att du skulle avstå från att rädda henne om hon råkade i fara, och så länge du inte skulle göra något för att faktiskt utsätta henne för risk (eller rentav ge dig till att mörda henne) så är det ingenting att skämmas för heller.

Sådana tankar fungerar som säkerhetsventil. Det är bättre att du njuter av önsketänkandet och agerar medmänskligt än att du försöker tränga bort tankarna och blir ännu mer frustrerad.