Jag träffade honom för 1,5 år sen. Vi inledde en relation och jag var avvaktande och ville inte bygga upp för mycker förhoppningar om ett förhållande då jag blivit utnyttjad och bedragen förut. Men han var raka motsatsen mot dem jag träffat tidigare - han gav MIG uppmärksamhet och det var HAN som närmade sig. Han tog vår relation vidare hela tiden, och jag respondade och var lycklig. Det gick ett halvår och vi kom varandra närmare och närmare. Tills.. Han blev tystlåten, kall och började tala om att vi kanske skulle trappa ner på gulleriet. Jag blev förkrossad, jag var kär på riktigt. Jag frågade varför, men han svarade bara att han behövde egen tid. Efter en månads tystnad åkte jag till honom och konfronterade honom. Han bor kollektivt med en av mina bästa vänner, så han kom inte undan. 

Han frågade mig om jag älskade honom. Jag tänkte ett tag och svarade att jag gjorde det. Det var sant. Då svarade han att han fortfarande älskade sin föredetta. Någon han inte talat med på över ett år, och som han bara var med i ett halvår.

Jag lämnade honom trots att jag inte ville. Det gjorde så ont och jag kunde inte åka tillbaka till platsen som varit mitt hem i ett halvår, kunde inte umgås med mi bästa vän eftersom jag fortfarande bodde hos mina föräldrar som vägrade låta mig ta hem vänner till deras hus.

Det gick tre månader. Jag grät och grät. Min bästa vän sa att jag måste försöka glömma och gå vidare, och att han saknade mig och tyckte det var dags att jag kom och umgicks med honom..jag kände efter och bestämde mig för att chansa och åka dit. Jag kände att jag borde kunna klara det.

Jag åkte tillbaka dit, till platsen som varit mitt hem och som jag saknat så..och jag hörde av mig till honom för första gången på tre månader och förklarade att jag tänkte hälsa på för att umgås med min bäste vän, och jag ville inte att det skulle vara konstig stämning mellan oss. Han blev jätteglad och sa att jag alltid var välkommen. 
Det gick bra, jag och min vän umgicks och hade trevligt. Men när jag såg min före detta(eller vad man nu ska kalla det) så märkte jag att han saknade mig. Han gjorde allt för att vara ensam med mig, han såg på mig med ögon som rann över av sorg och saknad. I tre dygn hade jag honom i hälarna, som en ledsen hundvalp. Och jag saknade honom. När jag åkte hem började han höra av sig på sms. Han skrev varje dag och det blev allt tydligare att han ville ha mig tillbaka. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag sa att det blev om en vecka, för att jag hade bestämt med min vän att ses då. Men han sa att jag borde komma och umgås med honom, bara vi två, en natt tidigare.
Jag tvekade lite först, men sen sa jag "ja" och sagt och gjort, jag åkte tillbaka och fick det bekräftat, han ville ha mig tillbaka. Jag var lycklig och rädd på samma gång. Allt gick väldigt fort..jag hade fått tillbaka mitt hem, min man och all den kärlek jag saknat.
Vi hade ett par underbara månader, han behandlade mig som en prinsessa. Men jag kände hela tiden att det fanns en klyfta mellan oss. Att han höll mig på avstånd trots alla känslor jag såg i hans blick. Det gick utför och i min misstänksamma fantasi såg jag allt möjligt hemsk hända. Jag grät varje dag utan honom. Jag skrek och höll telefonkonferens med mina vänner i flera timmar varje vecka för att jag kände att något var fel och insåg att jag var på väg mot samma period av smärta som jag kämpat mig igenom innan vi började träffas igen. 

Det blev outhärdligt. Jag hade tappat mig själv. Och en kväll blev han sådär kall och otillgänglig igen. Dagen efter en fest han hade varit på. Jag blev helt kall inombords. Sen fick jag smset där han återigen talade om att vi borde lugna ner oss med det där gulliga och känslosamma..han sa att han hade träffat en tjej på festen. Att han trodde hon var rätt för honom och att det nog aldrig hade blivit vi ändå.

Han sa att vi kunde fortsätta träffas, men sakta avveckla det vi hade till en vanlig kompisrelation, trots att han hade känslor för mig.

Jag ringde honom och skrek. Allt jag hade känt i flera månader kom upp och jag klarade det inte längre. Jag gav honom två val. Antingen valde han att satsa på vår relation och ta vara på det vi byggt i ett års tid, eller så var allt över, jag skulle aldrig komma tillbaka.
Efter fyra timmars gråt och skrik var det över. Jag sa adjö och den där tomma kalla tystnaden kom. Det var i September. I december såg jag att han gick in i ettförhållande med henne. Den nya tjejen.

Min bästa vän började återigen tjata om att vi skulle träffas. Jag var känslomässigt död. Jag kände bara avsmak. Jag brydde mig inte, jag åkte tillbaka.

Och nu har det gått 3 månader sen jag började komma tillbaka. Och trots att han har flickvän..trots att han krossat mitt hjärta två gånger..så är han på mig och beter sig som att det finns mer än vänskap mellan oss. 
Jag var kall i början. Jag gav honom inget mer än kyla..men tillslut orkade jag inte mer, jag är ingen kall person..så jag lät honom krama mig, jag lät honom umgås med mig. Men hela tiden hardet legat något mer där. Han ser på mig med ögon som svämmar över av saknad, känslor, sorg..och ibland undrar jag om jag inbillar mig, men jag ser något jag tror är ånger. Han vill umgås med mig hela tiden. När jag är här för min kompis vill han hela tiden vara med. Han tog med mig ut när hans pappa var på besök och bjöd ut oss på krogen. Han gosar med mig, gnuggar nos och pussar mig på pannan..smeker min kind, lägger huvudet i mitt knä, tittar på mig med de där olyckliga ögonen..och pratar om att umgås med sin flickvän som om det vore en börda. När jag skrev att jag skulle ut med någon en lördagkväll blev han uppenbart svartsjuk, han vill alltid veta vem jag pratar med och säger hela tiden att jag aldrig får lämna honom. Att han älskar mig och att han vet att jag älskar honom med.

Han skrämtar om sex precis HELA tiden och skojar alltid om att ingen älskar honom för att jag ska tycka synd om honom. Han kommer närmare och närmare både psykiskt och fysiskt..

Det jobbiga är att jag vill prata med honom, men han är helt omöjlig att tala allvar med. Han är konflikträdd som få och är mest tyst när jag vill prata om något allvarligt. Jag vet att det är det första rådet man vill ge, men i detta fallet går det nog inte.

Detta var väldigt mycket text, så jag lyfter på hatten för den som orkat läsa allt.

Nu är frågan..vad tolkar du/ni som läst detta som? Vad är det förkonstiga signaler han skickar ut..vad håller han på med? Jag har mina egna teorier, men jag vill gärna ha någon annans tankar om detta. Jag är så trött och förvirrad. Ledsen. Orkeslös.

Snälla, om det finns någon som orkat ta sig igenom min text..ge mig dina tankar..vad sysslar han med? Vad betyder detta?

Tack på förhand.

L.