Hur han ska bemöta detta är hans sak. Inget du kan rå på eller vi. Du kanske ska istället söka hjälp för hur du beter dig om ni nu båda tycker att det är jobbigt. Då ger du inte upp och du visar att du vill förändra dig. Då slipper du oroa dig kanske.

När jag var yngre så var jag säkert lite som du, svartsjuk ville ha kontroll på allt. Samtidigt var jag en rolig person, jag fick ofta som jag ville då var jag långt i från ensambarn ;) Jag var envis och villig att kämpa för det jag ville ha därmed fick jag ofta det jag peka och ville ha gissar jag på. Det är inte han som ska hantera något som 1 säger så är det upp till dig. Jag måste bara fråga en sak äter du  p-piller? för efter jag sluta med det så försvann mycket svartsjuka och mitt humör vart helt annat än innan, vart en mycket mer jämn person med mycket mer förstånd att prata och inte brusa upp så snabbt :) Det vara bra en tanke sen måste du själv givetvis jobba för bli en bättre person att leva med :)

För det första så måste du sluta fråga saker som handlar om att du vill att han ska ge dig utvärdering på hur du har skött dig, om du har gjort framsteg. Lita på att han kommer ge dig bekräftelse när han känner sig älskad. I nuläget måste det vara otroligt pressande att få sådana frågor. Jag tror att han känner att om han då ger dig lite beröm, så kommer du få intrycket av att du inte behöver fortsätta kämpa. Samtidigt har han massor av sårade känslor, men han kanske inte känner för att dra upp det där och då, speciellt då han känner på ditt tonläge att du egentligen bara vill ha bekräftelse, att du tycker att det är bättre och att du vill höra det.

Så. Försök behandla honom väl. Han kan inte ge dig några garantier nu för att ni är på en bra köl. Så fråga inte. Låt honom visa och berätta det själv när han genuint känner så. Det är så mycket bättre om han själv ger dig beröm när han känner det av hjärtat. Sluta helt enkelt fiska efter det.

Du kanske kan be honom någon gång att skriva ett litet brev till dig där han uttrycker vad han behöver från dig, vad han saknar i er relation, vad han önskar att du skulle förändra, och lova honom att verkligen försöka förstå och ändra på dig. När du får läsa brevet, gå inte in i försvar, ställ inga motfrågor. Du kan gärna fråga ifall du undrar mer om något, men bara utifrån att du vill förstå bättre, absolut inte att du vill ifrågasätta. (Ge dig själv åtminstone tid att smälta det han uttryckt. Försök förstå.)

Jag tycker också att du skulle kunna skriva ett brev till honom, eller berätta för honom, att du vill be om förlåtelse. Fundera över om det är saker du själv känner att du vill be om förlåtelse över. Saker du gjort/sagt eller beteenden du haft mot honom. Försök sätta ord på detta och be om förlåtelse. Om du lyckas bra visar det verkligen för honom att du tar hans känslor på allvar, att du ber om förlåtelse, och att du vill ändras. Du kanske redan sagt förlåt, men att du lägger ner lite omsorg i att fundera och kanske skriva ner och försöka samla ihop vad det som varit sårande har handlat om, det visar verkligen att du tar er relation på allvar, och att du vill respektera honom.

Kan också rekommendera boken For Women Only. Den har hjälpt mig massor i att förstå min man bättre och hur jag ska göra i praktiken för att visa honom respekt. Vissa saker fattar man kanske inte från den erfarenhet man har att de är respektlösa. Jag fick verkligen upp ögonen när jag läste boken. Tips!

Det viktiga tycker jag är vad du GÖR för att "jobba på det". Såna här ingrodda mönster kan vara svåra att ändra på. Om jag hade varit din partner hade jag nog velat se  något mer än "jag ska försöka tänka på det", kanske att du går och pratar med någon, letar upp nån konkret plan att följa osv. Sen kan jag tycka det är rätt trist av honom att inte säga ifrån tidigare utan gå och tiga tills det har gått så långt att han funderar på att lämna dig trots att han älskar dig. Jag tycker båda parterna i en relation har ett ansvar för att ta upp saker man inte tycker är bra och diskutera hur det ska kunna bli bättre. Parterapi kanske vore smart?

Tack för era svar, det betyder mycket för mig!! =)
Jag är mycket medveten om att detta är upp till mig eftersom det är jag som har betett mig dåligt och behandlat min sambo som skit. Men samtidigt så är vi två i ett förhållande och för att jag ska orka kämpa och kunna förändra mig behöver jag få feed-back från honom. För även om jag kämpar för att förändra mig så kommer jag säkerligen att agera felaktigt i vissa situationer och då vill jag att han berättar för mig att han tycker att jag gör fel. Det är väl inte för mycket begärt?

#2 Jag åt p-piller men slutade med det för ungefär ett halvår sedan och har blivit bättre, men ändå inte bra. Jag är en person med mycket hormoner och känslor och den biten kommer vara väldigt svår att ändra på. Jag måste ju samtidigt kunna vara mig själv. Men det betyder absolut inte att jag ska behandla min sambo som skit!

#3 Jag ska verkligen verkligen försöka att inte ta upp det för jag förstår att han blir och känner sig pressad. Tack för att du får mig att förstå någorlunda hur det känns för honom. Då är det lättare att bara försöka lita på honom att han ger mig bekräftelse när jag är värd den.
Men eftersom jag tidigare tydligen inte har lyckats visa att jag älskar honom, vet jag inte riktigt hur jag ska göra för att han faktiskt ska känna sig älskad?

Bra ide med breven!
Och ja, jag har sagt förlåt och att jag verkligen ångrar hur jag har betett mig mot honom, men att skriva brev kanske gör det ännu tydligare.
Bra med boktips också, tacktack för dina fina råd!!

#4 Det är inte så att jag endast sagt att jag ska försöka tänka på det, utan jag har gråtit floder och försökt förklara för honom hur mycket han betyder för mig och att jag är beredd på att göra allt för att det ska bli bra igen. Men jag förstår din tanke att gå att prata med någon så att jag dels visar att jag verkligen menar allvar, men sedan även för min egen del att jag får hjälp med hur jag ska bete mig. Och ja, att han inte berättat något innan tycker jag också är konstigt. Han säger dock att han försökt men jag har verkligen inte uppfattat det.. Men han har supersvårt för att prata om känslor och problem så egentligen vet jag inte vad jag hade väntat mig från honom.
Om jag känner honom rätt så vill han inte gå i parterapi. Men jag kan absolut försöka ta upp det, men tror nog att jag vill vänta någon vecka innan jag tar upp det…

#5 :-) Du har den rätta viljan! Då kan det här gå jättebra!

Jag tror nog att han inte vill vara för generös med bekräftelse nu. Han vill nog känna av och se om du verkligen kommer förändras, inte bara för en dag eller en vecka. Som sagt. Fiska inte bekräftelse. Det kommer bara göra honom mer pressad. Det är ju också svårt att ge bekräftelse, för då kanske han känner att det är avgjort, att han ni ska fortsätta tillsammans. Jag tror att han vill känna av ett tag som sagt.

"Han säger dock att han försökt men jag har verkligen inte uppfattat det.. Men han har supersvårt för att prata om känslor och problem så egentligen vet jag inte vad jag hade väntat mig från honom. "

Det är nog så att ni kommunicerar på olika sätt. Du verkar vara en rak och direkt person som inte har svårt att få fram ditt budskap. Och då förväntar du dig nog samma sak från honom. När han då kommer och säger vissa saker men mycket mer lågmält än vad du skulle gjort, så tar du det kanske inte riktigt till dig. Han kanske tycker det är allvarligt, men du förstår inte att han menar att det är allvarligt eftersom han är så "mjuk" i sitt sätt att kommunicera. Vet inte riktigt om jag väljer rätt ord. Han verkar i alla fall ha en mildare stil än dig, i sig själv?

Så du behöver bli mycket bättre på att verkligen lyssna på honom, att ta allt han säger på allvar och verkligen försöka förstå och ta in hans perspektiv. Och inte lansera ditt eget perspektiv in i diskussionen hela tiden, utan ställa följdfrågor och verkligen intressera dig så att du kan förstå honom. :-) Det talar respekt och kärlek.

Och försök lägga märke ifall det är något han föreslår eller klagar på. Han kanske ger dig många förslag på hur du kan visa honom kärlek bättre. Men du kanske inte snappar upp det, därför att han inte är så rättfram. Men försök studera honom och lägg märke till vad han säger. :)

Ett annat knep som är bra när man har det kämpigt i en relation är att börja med sin insida. Istället för att bara göra och säga bra saker - försök att tänka goda tankar om honom hela tiden. Titta på honom och tänk på vad du tycker om hos honom, i hans inre och hans yttre. Meditera över det. Le mot honom. Låt honom känna att du är "för" honom, att du beundrar honom, att du är vänligt inställd till honom, att han gör dig glad. Om det är så på din insida kommer han att märka det. Det händer så mycket underbart om vi aktivt jobbar på att meditera över allt det fina hos den andra. Gör det när du är med honom och när du är ifrån honom. ❤️

Om han skriver ett brev till dig eller berättar saker som skulle få honom att känna sig mer älskad av dig, får du gärna dela med dig ifall du tror att vi skulle kunna hjälpa dig att förstå hans önskningar bättre.

Lycka till!

För mig låter det som att han är en person som inte velat såra någon och därför tiger han och är osäker på att ge dig feedback. Jag kan förstå att du behöver feedback för att kunna veta vari problemet ligger. Och att tiga och inte prata om det är inte bra, det behöver man. Att man pratar och frågar hur den andra människan känner sig behöver man göra. Fråga genuint och ärligt hur han mår, hur dagen varit osv. Vanliga frågor. Sök kärnan i dig själv utan att tänka så mycket på hur just han tar det, för då kommer det beteende bli kopplat till honom. Sök kärnan i dig själv för att du är du. Skriv en lista på vad som är viktigt i en relation, för dig, tillit, trygghet, osv, burkar vara sådant. Kommunikation.

Hur går det för er?

Du har fått jättemånga bra råd här, jag hoppas att det ordnar sig för er.

Mitt starkaste råd är: gå och få hjälp av ett proffs. Kanske ni två tillsammans också, men framför allt du själv. Du måste jobba med din självkänsla och med varför du är så svartsjuk.
Jag har varit i andra änden av sådan svartsjuka och kontrollbehov, precis som din sambo är i ert förhållande, och det går inte, man kan inte leva så. Ingen orkar med det någon längre tid. I mitt fall slutade det med att jag lämnade. Inte för att kärleken tog slut egentligen utan för att man till slut inte står ut.
Tillit är a och o i ett förhållande. Finns den inte, funkar det inte.

Att du visar att du verkligen ångrar dig är ju bra, men det viktigaste för honom är säkerligen att du faktiskt lyckas förändras i praktiken och att förändringen även håller i sig över tid och inte bara i en kort period. Förändring av beteendemönster som man haft länge är ju verkligen ingen lätt sak och många misslyckas ju på sikt med att ändra sig även om de verkligen vill detta.

Men du kan ju be honom förmedla sådant som han tycker du gör bra eller lyckats förändra till det bättre så att du vet om du är på väg i rätt riktning eller inte såklart, även om du bör överlåta till honom att besluta om när och hur han ska göra detta.

Försök att inte stressa honom och ha överseende med om det tar tid för honom innan han verkligen tror på att det kommer kunna fungera mellan er i längden.

Du har fått så många bra råd att jag bara vill tillägga en sak jag fått lära mig: ha tålamod och ge personen tid. Jag vill också veta NU och prata om ALLT och det funkar inte för min partner, han behöver smälta saker och fundera. En vänlig fråga brukar dock gå bra och sen tror jag att du kan jobba på din egen osäkerhet, det kommer du ha nytta av. Lycka till!