Jag har själv lidit av dysmorfobi som yngre och det är verkligen ett rent helvete. Numera är jag "frisk", men det händer ändå att jag fortfarande fastnar i skadliga mönster som att sitta framför spegeln alldeles för länge eller drastiskt försöka förändra mitt utseende.

Något som fungerade för mig var att ha en sorts safe-zon, dvs. någonstans där jag kunde känna mig säker och inte behövde/kunde se mig själv alls. Min safe-zon var badkaret. Där fanns inga speglar eller någon annan som kunde se mig, så det gick lättare att slappna av. Å andra sidan ledde detta till rätt mycket badande, men det är ju inte fel det heller!

Speglar överhuvudtaget kan vara oerhört jobbiga, samtidigt som det kan vara jättesvårt att släppa dem helt och hållet. Om du har många speglar hemma så kanske det skulle hjälpa att ta ner några stycken?

Det som hjälpte mig allra mest (och som vi fokuserade på i min terapi) var att helt enkelt försöka sänka värdet av mitt utseende. Det är lätt att tro att allting skulle vara bra om man bara såg bättre ut, eller åtminstone inte var så ful som man själv tror att man är, men jag tror att det är ett väldigt skadligt sätt att resonera. Istället kan man ifrågasätta hur viktigt utseendet faktiskt är, t.ex "spelar det egentligen någon roll om jag är snygg eller ful?", "kan jag verkligen inte göra si och så, bara för att jag inte ser bra ut?",  "om någon ogillar mig för mitt utseende, vill jag ha dem i mitt liv då?" Du har säkert hört sådana utalanden tidigare och det verkar kanske som att det inte skulle göra någon nytta alls, men om man gör det ofta så hjälper det faktiskt! Jag tror det är väldigt viktigt att försöka bryta sin negativa tankegång så ofta det går.

Jag vet inte om något av de här sakerna är hjälpsamma för dig, men de gjorde mitt liv lite lättare iallafall. :) Det bästa är såklart om du får hjälp så snart som möjligt, så jag hoppas verkligen att du inte behöver vänta allt för länge!

Tack så mycket för ditt svar! Jag tror inte riktigt att jag kan komma på något ställe där jag kan koppla av riktigt idag, men ska absolut försöka hitta en sådan! I vissa rum finns inga speglar vilket jag tycker är otroligt skönt, annars måste jag alltid tänka på att undvika dem/ möta känslorna när jag tittar i dem liksom. Jag vet att det är dumt att fokusera på utseende och det är något jag försöker låta bli i vardagslivet.
   Däremot blir det så mycket svårare om man träffar någon och framför allt i intima situationer, såklart mitt utseende har relevans där och nästan det enda jag tänker på är om den andra ska bli äcklad. Det tär på en rejält i längden, och eftersom sånt inte fungerar på grund av mina tankar känner jag att jag hindrar den andra att må bra  och vara lycklig. Egentligen tycker jag att det är en otroligt viktig sak i ett förhållande och detta har gjort att jag inte riktigt vill bli tillsammans eftersom jag känner att jag hindrar den andra ifrån att må bra på det sättet.  Det är den konstanta oron av att den andra ska se på en en dag och tänka "herregud vad äcklig du är", få en uppenbarelse liksom som skrämmer mig mest. Att den helt plötsligt inte vill ses mer eller liknande. 
    Angående väntetiden, jag fick vänta ett halvår ifrån det att en remiss blev skickad till mötet nu då jag ställdes på väntelista. Det känns som en lång tid såklart, och när jag fick höra att den antagligen kommer ta sex månader till om inte mer innan jag får hjälp så kändes det tungt. Sedan har jag såklart full förståelse för att människor med allvarliga problem behöver tid snabbare. Visst att jag kan undvika speglar och försöka fokusera på andra saker, men det är så tungt att inte kunna acceptera sig själv . Att känna att ingen skulle kunna tycka om mig för den jag är. Ibland blir jag helt slut av att konstant känna såhär.

Jag hoppas du hittar något ställe som fungerar för dig! Ett av rummen utan speglar låter absolut lovande.
Det var verkligen likadant för mig med speglarna. Det gick liksom aldrig att bara titta i dem och sen fortsätta normalt. Antingen undvek jag de helt och kände mig besvärad (vilket var jobbigt) eller så tittade jag i dem och mådde dåligt (vilket var ännu jobbigare.)

Jag kan tyvärr inte ge några råd om hur du ska hantera intima situationer, för jag undvek dem helt och hållet. Däremot så kan jag säga att det nog är oerhört osannolikt att någon helt plötsligt skulle "inse" att de tycker du är ful eller äcklig. Jag menar, har du någonsin tittat på någon du tycker om och blivit äcklad av deras utseende? Det är inte en rimlig reaktion. Och om någon har hamnat i en intim situation med dig kan jag garantera att de är attraherade av dig och vill vara där. Jag vet att det är svårt att tro på något bara för att jag säger det, men att konstant rationalisera saker på det här sättet kan hjälpa lite iallafall!

Det var verkligen en lång väntan. :/ Det är inte konstigt att du känner dig nere eller trött av det då dysmorfobi är en allvarlig sjukdom (även om en del människor kanske inte förstår det.) Finns det någon du kan prata med om det här? Jag tänker att det kanske ibland hjälper att bara få ventilera sina negativa tankar eller få försäkran av andra att man faktiskt inte är ett monster eller att folk stirrar på en. Att det finns människor som älskar och kommer att älska dig precis som du är.

Jag ber om ursäkt för ett sent svar, men haft en uppåtpik så ville helst låta bli att tänka på det ett litet tag :)
   Hur lång tid tog det innan det blev lättare för dig? Det känns nästan osannolikt att man ska kunna släppa tankarna, så det är jättekul att läsa om någon som ändå blivit mycket bättre :) Nej jag har inte någon att prata med det om, känns så löjligt att man kan må så dåligt över något sådant och känner inte riktigt att jag vill besvära någon jag känner med det hela. Jag har nämnt det för den jag träffar, att jag har lite såna tankar alltså men jag tror inte att det skulle bli bättre om jag skulle bli alltför specifik med hur mycket det egentligen påverkar mig. Att man kan gå runt och slippa känna så… det skulle ju vara rena himmelriket känns det som just nu! :)

Det är helt förståeligt! Vad skönt att det känts lite bättre iallafall. :)

Jag vet faktiskt inte riktigt hur lång tid det tog för mig. Blev diagnostiserad när jag var 16 och friskförklarad när jag var 18, men det var ju jobbigt både en tid innan och efter det. Hade också lite perioder då jag förnekade min sjukdom och trodde att min psykolog bara ljög för mig, eftersom jag "visste" att jag var ful på riktigt. Sen fanns det andra tillfällen då jag nästan inte tänkte på det alls och faktiskt kände mig ganska lycklig. Det hände liksom inte bara över en natt, utan så småningom så var bara de bra dagarna mycket mer förekommande än de dåliga. Det tog faktiskt ett tag innan jag ens insåg att jag inte var så "besatt" längre, haha.

Jag kan verkligen relatera till känslan att det kan känns löjligt/skamfullt, men jag vill verkligen understryka att du inte har någonting att skämmas över. Du är inte ett dugg löjlig! Om du känner att du behöver prata någon gång så är du alltid välkommen att PMa mig. :)