Tyvärr finns det inte mycket mer man kan göra än att råda honom att söka hjälp. Vad säger hans föräldrar?

Hans föräldrar vet inte så mycket om det här och han vill inte att dom ska veta. Hans föräldrar är mer som vänner åt han

#2 Om det är så illa som du skriver hade jag i alla fall funderat på att berätta för föräldrarna.  Han är trots allt deras barn.

#3 Fast beroende på hur hans relation till föräldrarna ser ut kan det ju bli mycket värre också!

Hade nog själv mått betydligt sämre om mina föräldrar blivit inblandade om jag hade mått dåligt. Visst ställer de upp om jag behöver hjälp med mer praktiska saker och jag gillar att umgås med dem i övrigt, men jag skulle inte påstå att deras sätt att agera eller bete sig vid känslomässiga problem hjälper utan snarare tvärtom för min del. Möjligen att ett hot om att blanda in föräldrarna hade gjort att jag lagt på en mig en fasad av att må bättre för att slippa ännu mer problem och därmed även stängt ute mina vänner också.

#4 De flesta föräldrar vill veta om deras barn mår dåligt. Något drastisk behöver ju hända innan det är för sent.

#4 ja precis så det blir då hans föräldrar och han inte pratar så om känslor utan att det blir väldigt pressad stämning. #5 såklart föräldrar vill veta när ens barn mår dåligt. Men det är inte alltid det gör saken bättre…

#5 Kan så vara, men tycker ändå TS borde försöka ta reda på varför kompisen inte vill att hans föräldrar blir inblandade innan hon kontaktar dem. Särskilt om hon inte vill riskera sin vänskap med killen ifråga.

Blir det en mycket jobbigare situation för kompisen på grund av att föräldrarna lägger sig i på fel sätt kan det ju snarare bli spiken i kistan som gör att han faktiskt tar livet av sig istället för att bara prata om eller tänka på det.

#7 Därav skrev jag "funderat".

#6 Precis! Det är ju långt ifrån alltid det är bra med fel sorts hjälp.

För egen del tror jag knappast reaktioner i stil med "Vad hemsk du är som gör mig ledsen genom att må dåligt!" eller "Nu får du skärpa till dig och rycka upp dig!" skulle göra att jag mådde bättre om jag redan var nedstämd från början.

#9 För det är det enda föräldrar kan säga menar du? 🤔

#10 Nä, men det är ungefär hur mina föräldrar har reagerat när jag själv mått dåligt och visat eller sagt det varav jag lärt mig att det är bra mycket bättre att inte visa upp sådant för dem för att slippa må ännu sämre.

Alltså förstår jag oviljan från hans sida till att föräldrarna ska bli informerade om de inte har en relation där sådant är lämpligt vilket verkar vara fallet utifrån vad TS skrev. Skulle själv bli riktigt besviken på en vän som gick till dem i det läget trots att jag uttryckligen sagt att jag inte ville detta och skulle åtminstone aldrig mer visa när jag mår dåligt för den vännen.

Jag ville inte heller att mina föräldrar skulle få veta när jag mådde dåligt. Som tur är berättade ett ex det till dom. Deras stöd visade sig vara vad jag behövde för att söka hjälp. Och jag förlät exet.

#12 För egen del hade jag nog sagt att jag mådde bra nu men att jag hade en tillfällig svacka om min föräldrar kontaktade mig i det läget efter att de fått information om att jag mådde dåligt från någon annan. Sedan hade jag troligen blivit ännu mer försiktig med att öppna mig för någon igen när jag mår dåligt i framtiden än vad jag redan är.

#13 Min poäng är att det inte behöver stjälpa för att man kontaktar dom.

#14 Ok, det kan jag faktiskt hålla med om.

Fast utifrån informationen som finns här bedömer jag det själv som att det är betydligt större risk att göra skada än nytta med att kontakta föräldrarna. Fast sen är det ju inte omöjligt att bedömningen påverkas till viss del av min egen situation givetvis. Man har ju en tendens att föreställa sig att andra har det ungefär likadant om situationen beskrivs likartat.

Alla är vi ju olika och det är ju väldigt svårt att säga säkert hur andra kommer agera i sådana här lägen. Är ju svårt nog att ens förutse sin egen reaktion i vissa fall.

Kan bara säga att det inte kommer funka att prata med hans föräldrar. Dom vet redan det mesta om hans mående men kan inte prata och diskutera sånt. Någon som har något annan förslag? Bad han nyss skicka en bild på sig själv för att han knappt ätit något på ca 2 veckor och kan säga att han var lite "mullig" förut men har tappat en del i vikt nu… Och Blivit väldigt benig

#16 Det enda jag kan komma på är att försöka finnas där för honom när han vill och behöver prata samt att försöka umgås så mycket som möjligt med honom och få med han ut och göra saker så att han inte isolerar sig hela tiden.

Tyvärr finns det inget du kan göra. Det är din kompis som måste lösa det. Du kan bara vara hans vän och ingen mamma eller psykolog. Han är myndig och måste därför bestämma själv vad han ska göra. I värsta fall kan du kanske få med han till psykakuten. Men det är inte säkert att det funkar och att han skulle vara villig till det. När man mår skit ser man bara sin egna smärta och självömkan. Låter hårt, men du ser aldrig hur du påverkar andra. Bara din egen sörja av smärta och elände. Och tror nog att det är det han visar nu. Rop på hjälp men vill ändå inte bry sig om hur hans liv går

Han säger ju att han ska dö när tabletterna är slut, hur kan det då bli värre om hans föräldrar får veta hur han mår? Tycker definitivt föräldrarna ska få veta.

Förstår inte heller hur det kan vara värre att berätta för föräldrarna. Annars dör han kanske utan att föräldrarna fått veta hur dåligt han mår, hur kan det på något sätt vara en bättre situation? 

Som vän kan man stötta och finnas, men inte så mycket mer. Jag har bokat terapi åt en kompis, släpat dit henne och sen suttit utanför och väntat medan hon varit där. Jag har sen skällt ut personen hon pratat med och hotat med anmälan då den hon gick i terapi hos gjorde bort sig totalt efter några gånger. Hade alternativet att kontakta föräldrarna ens funnits då (akut självmordsbenägen vän med en förälder som förgripit sig på henne och en annan förälder hundra mil bort) så hade jag gjort det direkt. Att jag bokade och drog med henne första gången var att gå in i mammans ställe då mamman inte kunde vara där, men att jag följde med sedan var att vara en vän. Då hade jag/ vi även kontakt med mamman. Mer än så kan man inte göra.

Ok jag förklarar såhär då. Hans pappa är hans bästa suparkompis och dom kan inte prata känslor med varandra då dom inte har den relationen. Hans mamma VET hur han mår men dom kan inte riktigt heller prata känslor. Han åker till sin morsa när han är dålig men är bara där någon dag då hon jobbar. Hon ställer upp med pengar och sånt men sen känslobiten finns inte med där heller. Hade gärna dragit han till psyk men för tillfället är jag inte i samma land som han. Pratar med han dagligen och försöker få han att se det ljusa i livet. Ställer upp så mycket jag kan fast jag inte är där. Försöker få han att börja äta igen men lite svårt när jag inte är hos han…

Men gaah, de behöver inte prata känslor! De behöver bara få veta att deras barn mår riktigt dåligt och funderar på att ta livet av sig. Sen får de dra iväg honom till någon att prata med.

Om du tror att han kommer ta sitt liv så kan du göra en orosanmälan hos socialen. Du kan även ringa till jourhavande präst och be dem att ringa upp.

Sedan vill jag säga dig att du inte har något ansvar över hans mående. Att han berättar för dig att han skall dö när tabletterna är slut är faktiskt riktigt elakt.  Kanske hans bild av föräldrarna är svärtad av hur han ser på världen just nu. Informationen han delger kan med stor sannolikhet vara felaktig.

#23 Nja, riktigt så funkar det inte.

TS: Om du har anledning att tro att han är akut nära självmord (alltså just nu) är det 112 som gäller.  Om det inte är akut överhängande är det (tyvärr) ganska svårt att tvinga någon till vård mot sin vilja.  Därmed är också hans rädsla att bli tvångsvårdad förmodligen överdriven, och skulle han mot förmodan bli inlagd mot sin vilja är det för att han verkligen, verkligen behöver det om han ska överleva.

Om han ändå är rädd för det kan han ringa anonymt till Nationella Hjälplinjen, 020-220060 (alla dagar 13-22). De kan inte göra någonting mot hans vilja eftersom de inte ens vet vem han är, men de kan lyssna och i bästa fall motivera honom till att söka hjälp, och tala om vart han ska vända sig osv. Sen kanske någon kompis som finns i närheten kan följa med honom?

#24 Fast att personer blir mer eller mindre tvingade att stanna kvar på akutpsyk även om de från början lagt in sig själva händer väl till och från som jag förstått det hela.

Gör personalen bedömningen att personen ska vara kvar så kan det ju först bli hot om och sedan beslut om LPT om patienten börjar prata om att skriva ut sig innan personalen anser att personen är "färdigbehandlad".

Ja, det händer. Men det är inte alls så lätt som många tror. Dessutom är det nästan alltid och överallt grav platsbrist på akutpsyk, så de allra flesta får ett samtal, kanske lite medicin för stunden, och en remiss till öppenvården.

Sen kanske jag var otydlig. I läget där han kör omkring och har panik, eller är nära att begå självmord där och då, är det läge att åka till akutpsyk. Men hjälpen där är bara för stunden, om det inte är så illa att man måste bli inlagd då. För TS kompis vore det förmodligen mycket bättre att kontakta närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning på kontorstid.  Nu är han vad jag förstår skeptisk till det, men det vore nog värt för kompisarna att försöka baxa dit honom ändå.

#26 Jo, på öppna mottagningar är det nog rätt ovanligt med något värre än att de försöker övertala personen de tycker mår riktigt dåligt att lägga in sig på psykavdelning frivilligt och då går det ju oftast att låta bli utan konsekvenser. Eller är så jag förstått det i alla fall utifrån flera som berättat om sina erfarenheter om detta.

Jag vill inte berätta för hans föräldrar mer än dom vet för då riskerar jag att han inte vill ha kontakt med mig… Berättade för hans syster sist och då förlorade jag kontakten med han ett tag och han tog en överdos av amfetamin… #23 jag frågade han vad han skulle göra när tabletterna när tog slut… Och informationen om hans föräldrar vet jag då jag pratat med dom själv och träffar dom ibland. Vad ska jag säga till 112 om det blir akut..? Vet att något snart kommer hända…

Du säger att du har en vän som mår mycket dåligt. Sen ställer de frågor, så du behöver inte fundera på det. Sanningen bara! Stort lycka till!!!

#29 tack så j***a mycket! Var länge sen jag ringde dit pga av en vän och har "lite" telefonskräck men gör vad som helst för att rädda någon. Redan förlorat en…

Va???

#31 Tack menade jag! :)

#28 vill att du ska veta en sak: vissa kommer ta sitt liv oavsett vad vården eller anhöriga gör eller tar till för medel. Och om han nu skulle ta sitt så är det inte ditt fel. Tråkigt men sant. Sen säger du att ni är i olika länder. Hur ska du kunna ringa hans lands sjukvård om det verkligen gäller?

#33 jag har tillgång till mobil så jag ringer hans bror isf och så hjälper han mig därifrån

Tänk på att 112 bara kan hjälpa precis i den stund han gör någonting (eller är på väg att göra det).  Det finns tyvärr ett visst glapp när det handlar om personer som inte vill söka hjälp och som mår väldigt väldigt dåligt men inte så illa att det är akut fara för livet.

Det kan också vara idé för oroliga anhöriga att ringa och diskutera situationen med psykatrin, på vissa ställen kan mobila teamet göra hembesök (om de blir insläppta!) och göra en bedömning, tillsammans med en läkare om man misstänker att det är så illa att tvångsvård kan bli aktuellt.