Att göra slut och skiljas från honom kanske är bra. Jag skulle ha gjort det iaf, med tanke på det du skriver. Men vill ni inte det och vill bygga på det ni har jag inget tips mer än att umgås och försöka lita på honom. Skulle själv aldrig lita på en kille som gjort som han gjort. Ursäkta om det sårar dig men så tycker jag.

så efter att alla andra alternativen gick bort valde han dig? Ungefär så jag uppfattade din historia.

Varför bodde ni tillsammans och sov tillsammans så länge?

Det låter inte som en hälsosam relation. Låter som #2 säger mer som "jaha, allt annat försvann så vi tar väl henne". Lite som när man valde lag på idrotten i skolan. Sista personen blev ju inte "vald", utan snarare "över".

Tycker inte det är konstigt du inte litar på hans älskar dig när du gång på gång blivit ratat för olika andra tjejer! Låter nästa lite som en sorts sjålvskadebeteende att fortsätta. Åtminstone tänker jag att om det skulle hånda nån mer hång att han blrjar bli intresserat av en annan tjej då måste du bryta kontakten helt ett långt tag flr att vara rädd om dig!

Detta känns inte alls som en hälsosam relation, problemet är att du inte kan släppa honom. Du är så skör på så många sätt så rädslan för att gå vidare är väl för stor för att gå vidare. Håller med om att det är som ett självskadebeteende att fortsätta vara i den här relationen. Han har sårat dig så enormt många gånger. Hela tiden har du funnits där för honom. Han har verkligen kunnat ta dig för given. Och jag tror inte att den inställningen han har till dig släpper så lätt. Samtidigt kanske han inser någonstans att han är lyckligt lottad som har någon som dig, men jag tvivlar på att han har mognaden att vårda och älska dig på rätt sätt.

I din text läser jag många saker han sagt till dig som bara är så sjukt låga. Som att han ser en framtid med dig men känner att han vill vara med en annan tjej ett tag. Nej, ser man en framtid med en person så satsar man på den personen. Man väljer inte att såra igen och igen. Här ser man verkligen hur mycket han tar dig för givet. Han vill ha kvar dig, men vill också testa lite annat på sidan om. Jag säger inte att han inte kan förändras, att han inte kan bestämma sig, men jag tror inte att han har mognaden för att bygga upp ditt förtroende igen.

Jag tror verkligen du skulle behöva lämna honom bakom dig. Inse att han behandlat dig väldigt illa och inte förtjänar dig längre. Häng inte upp hela ditt välmående på honom. Låt inte hans olika nycker vara det som bestämmer din psykiska hälsa. För så har det ju varit. När han sårat dig så har du skadat dig själv, och det har hänt om och om igen. Du måste börja tänka goda tankar om dig själv. Att du är värd att vara lycklig. Att du är värd att älskas och respekteras. Att du är värd att vara den ende för någon.

Först trodde jag att du va som mig orolig för att det förflutna skulle hinna ikapp en men sen när jag läste din TS så var det långt ifrån det jag upplevt, jag har också känt mig som andra handsval och bortvald men inte så konkret har det visats som för dig. Skulle också undrat om det har äkta eller för att du alltid funnits där.

Ojdå, skrev ett inlägg som såg att inte passade, jag läste inte ditt inlägg riktigt ordentligt första gången.. Men idag är ni alltså öppet ett par? Och han vill återgälda dig vad han åsamkat då han tidigare ständigt lämnat dig för nya?

Inte konstigt att det känns som att något "fattas", när han bara vänt dig ryggen vid ett flertalet tillfällen tidigare, klart att du behöver se att motsatsen är bevisad för att du ska kunna lita på honom helt och hållet…

Tillit är ingen lätt sak, men tiden kommer utvisa er framtid. Är du lycklig i ert förhållande så stannar du kvar, att du gråter på nätterna handlar ju om att du fortfarande sörjer att han "vänt kappan för vinden" och bara lämnat dig förut, att det finns något som säger dig att han inte är ärlig. Om han är ärlig denna gång så kommer han ju aldrig göra om det, och det är ju något som du inte kan veta. Men älskar du honom och om du verkligen vill ha honom så har du ju honom nu, och saker och ting kommer kännas bättre med tiden eftersom ni kommer få än mer starkare band till varandra..

Nu har jag ändå fått tips om att lämna honom och nej.. Jag tänker inte göra det vi har ett allt för starkt band. Jag litar på honom verkligen de är bara att jag inte riktigt litar på hans känslor. Vi har pratat om detta och egentligen vet jag att allt kommer att ordna sig, jag älskar honom och innerst inne vet jag att han älskar mig också, och de har jag nog vetat sen början annars hade jag inte stannat kvar i de här så länge som jag gjort.

Jag ser att en sak föll bort som kom plötsligt längre ner i inlägget och en anledning till att han vari rädd att gå in i ett förhållande med mig till en början var att en nära vän hade hotat min pojkvän ganska grovt ifall han bestämde sig att bli tillsammans med mig och sen på något sätt såra mig. De avskräckte honom väldigt mycket och jag fick inte reda på detta fören förra sommaren då vi blev mer intima. Då löste vi liksom alla problem som ställt till det. Sen är han en person som kan vara kär i flera personer samtidigt och de vet jag, så jag tror han alltid haft känslor för mig men varit rädd att visa dem och liksom valt bort dem pga hot från denna andra personen. Jag var så fruktansvärt arg på denna vän att jag sa upp kontakten, då försökte han strypa ihjäl mig så jag förstår att min pojkvän blev rejält rädd när han hota honom… 

Varför jag flytta in hos honom var för att jag gick samma skola som honom men bodde i en annan stad och de är helt omöjligt att hitta bostad här så han erbjöd sitt hem och jag tackade självklart ja, de var ju jättekul att få bo med sin bästa vän. Och varför vi sov med varandra och var väldigt intima var nog för att vi båda behövde närheten och vi kände oss trygga med varandra. Jag har alltid känt mig trygg hos honom oavsett vad som hänt och hur mycket han sårat mig, jag vet att han alltid tar hand om mig igen.
Frågar man våran omgivning så skulle dem nog säga att vi alltid varit ett par men inte själva velat inse det, och lite så har det varit. De har varit saker som psykisk ohälsa och att man inte riktigt fått leva ut sig som varit problemet. Anledningen för att han ville "prova" lite olika relationer var för hans första relation gick han in i när han var 15 och de var tillsammans 3 år. Så jag har full förståelse om han ville ha en fas då han bara provade. när han insåg att han var kär i mig och visste att han ville dela sitt liv med mig så kände han fortfarande att han inte hade provat klart, vilket var de som ställde till det. Men som någon nämnde tidigare, han insåg ju att ser jag en framtid med någon ska ingen annan stå ivägen.  Jag kan ju säga att de inte bara är jag som mått dåligt över detta, under tiden då han inte visste vem han ville vara med, mig eller den andra tjejen så bröt han ihop flera gånger i veckan och visste inte vad han skulle ta sig till, just för att han inte kände sig redo.
Han mår väldigt dåligt nu för att han inser hur han behandlat mig och att jag inte litar på att han älskar mig. Vi har varit tillsammans ett halvår nu och har skaffat egen lägenhet tillsammans och har en hund tillsammans. Att lämna honom är inget alternativ, då skulle jag inte orka med alls och jag skulle bara förstöra för mig själv, de skulle vara att sätta in mig i ett självskadebetende igen om jag lämnade personen som är bra för mig, även om våran historia är en enda röra så är han bra för mig, jag har inte mått så här bra på många många år nu. Vi har framtidsplaner och vi räknar med att vara tillsammans livet ut, vi kan ibland prata om hur vi vill bo hur många barn osv. Det låter säkert helt sjukt efter de jag berättat nu men han är den partner som har vårdat mig mest och varit bäst för mig. Han är den ända som brytt sig om mina känslor och inte svikit mig när de väl har varit vi. Han gör allt för mig för att reparera detta, men han har inte lyckats göra de lilla som övertygar mig. Han vill veta vad de är men de vet jag ju inte själv. Jag tror att om jag bara hade fått ha mitt utlopp av alla känslor han tryckt undan hade allt varit okej just nu. De är något som sitter fast i mig. 

Egentligen kände jag att jag bara behövde få ut de här inom mig eftersom jag inte har några vänner kvar som orkar lyssna på mitt kärleksdrabbel om honom, eftersom de blivit lite uttjatat nu i några år..

Jag vet nog egentligen att han älskar mig, de är bara när jag deppa ihop när andra dåliga saker händer som dessa känslor jagar ikapp mig och förvärrar allt. Tack för att många av har orkat läsa och svara, även om de var mycket jag inte ville höra så tror jag det var bra för mig, de gjorde mig mer säker i mina och hans känslor. Ibland behöver man motgång för att nå framgång.

Nu har jag ändå fått tips om att lämna honom och nej.. Jag tänker inte göra det vi har ett allt för starkt band. Jag litar på honom verkligen de är bara att jag inte riktigt litar på hans känslor. Vi har pratat om detta och egentligen vet jag att allt kommer att ordna sig, jag älskar honom och innerst inne vet jag att han älskar mig också, och de har jag nog vetat sen början annars hade jag inte stannat kvar i de här så länge som jag gjort. Han var verklige galet kär i den andra tjejen men när han sov där så kände han hur fel de var att vara där, de var inte hon han ville vara med. Han berätta sen att de umgicks inte ens utan såg på en film sen sov han hela dagen och natten och åkte tidigt på morgonen för att få komma hem till mig. Jag vet att de stämmer för han har alltid varit ärlig mot mig, även om de har sårat ibland.

det känns även som ni har fel bild av honom, han är inte en som ligger runt och söker nya partners hela tiden, tvärtom han ä väldigt känslig kille som bryr sig om andra väldigt mycket och låter oftast andra köra över honom. Han söker stabilitet i livet men de tog bara lite lång tid innan han insåg att jag var stabiliteten han behövde. Jag är inte sist vald, han såg mig bara inte på det sättet pga andras ord och manipulation.

Jag ser att en sak föll bort som kom plötsligt längre ner i inlägget och en anledning till att han vari rädd att gå in i ett förhållande med mig till en början var att en nära vän hade hotat min pojkvän ganska grovt ifall han bestämde sig att bli tillsammans med mig och sen på något sätt såra mig. De avskräckte honom väldigt mycket och jag fick inte reda på detta fören förra sommaren då vi blev mer intima. Då löste vi liksom alla problem som ställt till det. Sen är han en person som kan vara kär i flera personer samtidigt och de vet jag, så jag tror han alltid haft känslor för mig men varit rädd att visa dem och liksom valt bort dem pga hot från denna andra personen, våran vän manipulerade honom att alltid välja bort mig, de visae sig sen att den andra hade känslor för mig. Jag var så fruktansvärt arg på denna vän att jag sa upp kontakten, då försökte han strypa ihjäl mig så jag förstår att min pojkvän blev rejält rädd när han hota honom… 

Varför jag flytta in hos honom var för att jag gick samma skola som honom men bodde i en annan stad och de är helt omöjligt att hitta bostad här så han erbjöd sitt hem och jag tackade självklart ja, de var ju jättekul att få bo med sin bästa vän. Och varför vi sov med varandra och var väldigt intima var nog för att vi båda behövde närheten och vi kände oss trygga med varandra. Jag har alltid känt mig trygg hos honom oavsett vad som hänt och hur mycket han sårat mig, jag vet att han alltid tar hand om mig igen.
Frågar man våran omgivning så skulle dem nog säga att vi alltid varit ett par men inte själva velat inse det, och lite så har det varit. De har varit saker som psykisk ohälsa och att man inte riktigt fått leva ut sig som varit problemet. Anledningen för att han ville "prova" lite olika relationer var för hans första relation gick han in i när han var 15 och de var tillsammans 3 år. Så jag har full förståelse om han ville ha en fas då han bara provade. när han insåg att han var kär i mig och visste att han ville dela sitt liv med mig så kände han fortfarande att han inte hade provat klart, vilket var de som ställde till det. Men som någon nämnde tidigare, han insåg ju att ser jag en framtid med någon ska ingen annan stå ivägen.  Jag kan ju säga att de inte bara är jag som mått dåligt över detta, under tiden då han inte visste vem han ville vara med, mig eller den andra tjejen så bröt han ihop flera gånger i veckan och visste inte vad han skulle ta sig till, just för att han inte kände sig redo. 
Han mår väldigt dåligt nu för att han inser hur han behandlat mig och att jag inte litar på att han älskar mig. Vi har varit tillsammans ett halvår nu och har skaffat egen lägenhet tillsammans och har en hund tillsammans. Att lämna honom är inget alternativ, då skulle jag inte orka med alls och jag skulle bara förstöra för mig själv, de skulle vara att sätta in mig i ett självskadebetende igen om jag lämnade personen som är bra för mig, även om våran historia är en enda röra så är han bra för mig, jag har inte mått så här bra på många många år nu. Vi har framtidsplaner och vi räknar med att vara tillsammans livet ut, vi kan ibland prata om hur vi vill bo hur många barn osv. Det låter säkert helt sjukt efter de jag berättat nu men han är den partner som har vårdat mig mest och varit bäst för mig. Han är den ända som brytt sig om mina känslor och inte svikit mig när de väl har varit vi. Han gör allt för mig för att reparera detta, men han har inte lyckats göra de lilla som övertygar mig. Han vill veta vad de är men de vet jag ju inte själv. Jag tror att om jag bara hade fått ha mitt utlopp av alla känslor han tryckt undan hade allt varit okej just nu. De är något som sitter fast i mig. 

Egentligen kände jag att jag bara behövde få ut de här inom mig eftersom jag inte har några vänner kvar som orkar lyssna på mitt kärleksdrabbel om honom, eftersom de blivit lite uttjatat nu i några år..

Jag vet nog egentligen att han älskar mig, de är bara när jag deppa ihop när andra dåliga saker händer som dessa känslor jagar ikapp mig och förvärrar allt. Tack för att många av har orkat läsa och svara, även om de var mycket jag inte ville höra så tror jag det var bra för mig, de gjorde mig mer säker i mina och hans känslor. Ibland behöver man motgång för att nå framgång.

Nu blev de två nästan likadana inlägg men telefonen kapade några stycken i det första så läs den andra långa texten för jag kan inte ta bort den andra -.-''

Får bara önska dig lycka till! Att tilliten inte är hundraprocentig nu är ju inte konstigt, men ni kanske är på rätt väg. Hoppas att detta bara gör er starkare. Man kan inte stressa fram andra känslor än de man har. Det viktiga är att man har framtidstro. Har man det kan man vila i att det blir bättre.

#11 Tack så mycket, kändes stärkande att få höra dem orden. Jag tror vi är på rätt väg för trotts allt som hänt har ingen av oss kunnat se en framtid utan den andre, de tror jag vi insåg fort i vår vänskap. Ingen annan kan förstå oss som just vi gör. Mitt förtroende för hans kännslor kommer någon dag, de krävs tid och någon insatts från hans sida. Jag älskar ju verkligen honom mest av allt och vill få de funka när han tillslut blev min, nu när problemen som tryckt på oss har försvunnit tror jag allt blir bra.

Jag står fast mig vid mitt tidigare inlägg, även om det inte är vad du vill höra.

Han är ju polyamorös vännen. Tyvärr kommer han nog aldrig vara kapabel till att älska bara dig utan kommer alltid känna attraktion till andra också. Han älskar dig men står du ut med att den du älskar faktisk älskar andra också samtidigt? Om han slipper välja kommer han kanske stanna kvar hos dig oavsett samtidigt som han har andra också. Tvingar du honom att välja kommer han bara att misslyckas vara dig känslomässigt trogen. Oavsett hur väl han lyckas hålla sig ifrån att vara med andra också rent kroppsligt. Tyvärr. Sedan kan jag tycka att han beter sig väldigt självupptaget och kärlekslöst emot dig som fortsätter att hålla kvar dig när han vet att du såras så. Du behöver ta ställning till om du är beredd att leva med en polyamorös pojkvän eller inte och agera utifrån det. För du kommer aldrig få hela hans kärlek bara enbart för dig. Var rädd om dig! Orkar du inte dela den du älskar med fler tjejer behöver du lämna relationen.

Nämen vänta nu förstår jag ingen ting. Han är monogam de har han själv sagt, men han kan finna fysisk attraktion till andra men hallå vem gör inte det ibland. Som jag skrev så hade han ju ingen emotionella band till den andra tjejen som han trodde, när han äntligen tillät sig att vara kär i mig så har jag ju varit den ända för honom. De märler jag ju själv i vår relation också. Jag är lite småsvartsjuk av mig och de är defenetivt han också, men när jag ser eller stöter på dessa andra tjejer eller tjejer jag vet han kan finna lite extra fina så brukar han liksom visa för mig att jag är den ändå och kan ägna all uppmärksamhet på mig även långt efter de gått förbi för han vill visa att jag är den ända för honom. Han har sagt att han kan vara kär i två personer samtidigt, men skulle aldrig klara av att ha förhållande med två samtidigt, han skulle aldrig klara av att hålla liv i två förälskelser samtidigt och vill inte det. Han försökte ju de en gång som jag skrivit här uppe numed senaste tjejen men de gick inte alls för han. Han mådde psykiskt dåligt av det och förstod själv att han aldrig skulle vilja leva så. Inte för att de sårade mig utan han själv tyckte de var så fel han kände att han gjorde fel. Därför bröt han upp med den andra tjejen. Han har sagt att även om den dag skulle komma att han blir kär i någon annan, vilket han själv inte tror, så vill han inte vara med någon annan än mig. Jag vet inte hur de här slutar… jag vill ju vara med honom och jag vill lita på att han älskar mig, men ibland gör erfarenheter det lite svårt. Jag litar på honom annars, jag skulle utan problem skicka in han i en bastu med tusen nakna tjejer och ändå lita på att han kommer tillbaka till mig. Det är bara att jag känner inte av att han älskar mig. Jag vet när de är nog, därför gav jag honom de ultimatum som jag gjorde. Skulle han på nått vis föråda mig nu så skulle jag lämna honom de är klart. Men sen dagen vi blev vi och berättade för världen har han ju vart mig trogen och inte sett mot en annan person, efter de jag vart med om känner jag ju igen blicken och vet att han varit mig trogen och altid varot de särskillt med de värderingar han har inom ett förhållande. Vet inte riktigt varför jag håller på och försvarar allt hela tiden men a jag älskar honom enormt och är bered på att göra vad som hälst för att få oss fungera och de är ju han också berädd på. Nu idag mår jag ju jätte bra igen och efter tre veckor ifrån honom blir de ju skönt att träffa honom igen oc jag tror alla mina tvivel försvinner då. Jag älskar honom och jag vet att jag är livsviktig för honom så allting löser sig. Jag ser de ljusa i allting så ingen behöver oroa sig för mig. Det här är någit som han ställt tillmed och han får jobba lite för det man jag är säker på att de går att lösa.

Du försvarar dig för du finner ändå en sanning i våra ord men måste slå bort den med något.

#16 Ja självklart finner jag sanning i det ni säger. Kanske borde jag lämna honom. Men nej. Jag skulle må dåligt över sånt beslut. Han skulle må dåligt. De kommer inget bra utifrån att vi gör slut. Därför säger jag ändå emot. jag visste till en början när jag skrev att jag aldrig tänkt göra slut, därav bad om inga sådanna råd. Jag vill ju få de funka nu efter attjag har stått ut med allt skit, är de då nu när jag äntligen är lycklig och mår bra som jag ska säga, "nä föresten du behandla mig illa för ett halvårsen jag gör slut nu även fast jag vill dela mitt liv med dig". De är där de inte blir klokt för mig. IBLAND jagar detta ikapp mig och jag får inte prata med någon om det så därför ville jag helst bara vräka ur mig det. Det var hur skönt som helst och jag kunde somna lugnt och nu mår jag bra igen. Förstår själv inte varför jag ska ge upp något som jag själv har kämpat för så länge för att de var dåligt förr. Jag kommer tro han älskar mig någon dag, kanske krävs de att han friar eller nått, men jag tänker inte gå ur en relation jag faktis äntligen mår bra i även om de kommer tvivel en gång i månaden så vägs det ju upp tusen gånger om.

Du behöver inte alls göra slut! Ställ in dig på att ta hans framtida flirtar och sidoäventyr som en del av vem han är och våga tro att han älskar dig och kommer tillbaka till dig igen ändå tillslut. Det finns många som är sådana! Jag är själv polyamorös och mina känslor för min älskade primärpartner o sambo försvinner aldrig bara för att jag blir attraherad eller t o m kär i andra personer också imellan varven. Min sambo vet att jag är sådan för jag har alltid varit öppen med det. Ändå har hen valt att leva vidare med mig fast hen själv är helt monogam. Hen känner förstås svartsjuka ibland men är ändå trygg i att aldrig bli lämnad av mig. Det är min sambos val. Klarar du av samma sak kan du också stanna med din partner. Om du klarar det utan att bli för sårad nästa gång han intresserar sig för en annan tjej? Och jag vidhåller att han nog är poly ändå fast han antagligen inte vill erkänna det ens för sig själv än..om han ens insett det. Det är ju väldigt tabu och kontroversiellt i vårt samhälle att erkänna att man har/kan ha känslor för flera personer samtidigt. Men det är lika galet att förtrycka och förtränga det hos sig själv som att förneka sin attraktion av samma kön om man är gay eller bi. Det blir tokigt i relationer när man inte är ärlig ens mot sig själv.

Jo han vet ju de själv, de är bara att han inte vill leva så utan vil leva ett monogamt liv. Eller ja de är vad han säger åtminstone. Kanske mer så jag menar att han är monogam, de är så han vill leva och agerar efter även när de blir svårt när han känner dubbelt. Jag kan leva med att han är kär i andra, på sätt o vis har jag ju redan gjort det och alltid har han kommit till mig även när han inte hade kärlekskänslor för mig så jag vet ju att han kommer alltid välja att leva med mig och han skulle aldrig lämna mig för en annan om de inte har uppstått alvarliga problem i vårt förhållande. Han skulle nog aldrig agera ut sina känslor för en annan men jag acceptera att han känner så. Han är ju bisexuell också så han har ju ibland intresse för killar också och de är lättare att acceptera då de är ändå något jag inte kan "ersätta" om man säger så. Där har jag gått med på att om han vill äventyra det någon gång så är det okej bara han är öppen om det och stannar hos mig sen. Där han han sagt att uppskattar de jag går med på men han skulle aldrig göra så mot mig. För han är en puss otrohet och otrohet är värre än mord typ enligt honom så han skulle aldrig agera ut känslor. Men jag tänker aldrig förneka hans kännslor för någon annan. Det har jag aldrig gjort. Det är bara att pga han försökt övertyga mig och intala mig att han inte är attraherad av mig på de sättet i två år så har jag svårt att tro på att han älskar mig eller vara kär i mig så som han va i dem andra. Och de är ju inte så svårt att förstå. Men jag är själv helt övertygad nu när jag är med honom att vi löser det. Vi löser alltid allt eftersom vi åtminstone har god komunikation emellan varandra och är öppna om allt. Jag klara av att leva lycklig med detta trotts allt, annars hade jag inte kämpat så länge och hårt för att komma hit. Jag hade inte stannat så länge jag gjort om jag inte trott att de varit värt det . Tack ändå alla för era ord, de är bra att höra och få bearbeta.

Får önska Lycka till då! 🙂

#20 Tack :)

Vill också önska dig/er lycka till! :)

#22 Tack tack de värmer verkligen, krävs inte mycket för att få mig glad och motiverad Känns som att man har stöd mitt i allt ändå och de väcker ett större hopp än de jag redan hade :)

#17 Jag hoppas för hans skull att han aldrig friar till dig innan du känner dig trygg med honom. Om du inte känner att han älskar dig så tvivlar du ju på er kärlek. Jag skulle aldrig komma med ett frieri till en person som inte tror på oss, för det är ju faktiskt det du tvivlar på. Du är så tvetydig. Du säger att du vet att han bara har ögon för dig, att han aldrig skulle vara med någon annan, men du tvivlar på att han älskar dig… Blir faktiskt inte klok på detta… Vet du vad? Om han inte älskade dig så skulle han inte vara med dig. Om du nu inte har något han ser värde i att utnyttja dig för.

Från det ena till det andra.. jag ögnade bara igenom alla andra inlägg!

Först o främst.. bestäm dig själv för vad du vill ha ut av ditt liv!

Att ligga fast i en relation som inte leder någon vart är mest att förstöra tid!

Att klänga fast vid ett förhållande som inte leder någon vart är förödande.. oavsett om du tycker synd om honom och vilken läggning han har!

Är du hans mentalskötare skall du ha betalt.. offrar du dig frivilligt så är det upp till dig!

Bestäm dig för vad du vill ha ut av relationer/kärlek/samvaro/äktenskap/familj!

Ser du att det inte går på längre sikt så skippa honom..ha honom som en vän.. låt han vara någon du bryr dig om.. eller rent utav låt han vara din egen mentalpatient!

Men för sjutton gå vidare och träffa någon som kan bli din make/far till dina barn/någon du kan luta dig emot när du själv är nere.. dvs en reel partner/make/sambo/som tar ansvar för sig själv/era barn/ för ert förhållande!

Någon du kan interagera med.. som kan leda till ett fungerande förhållande!

Blir lite konfunderad. Du litar inte på att han älskar dig. Men sen plötsligt kan du tänka dig ett öppet förhållande?  Hur får det dig att tro på hans ord?

#25 Eftersom du bara ögnade kanske du missa det men jag ser ju en framtid med honom, jag vill ju dela mitt liv med honom och vill att han är far till mina barn. Jag vill ju få det att funka trotts allt. Det är vad ajg vill Jag vill lita på hans kärlek till mig och dela mitt liv med honom, de har jag ju länge velat och jag vill få allt fungera. Detta är nog den ända person jag litar på att kunna öppna upp hela mig med och på såvis har vi inga problem.

#26 Asså nu tänker jag kanske fel för ett "öppet förhållande" kan man tänka sig på två sett. Att man dejtar varandra men får hålla på med andra eller att man gått ut i allmänheten om att man är ett par. 
Vi är ett par, vi har gått ut med att vara ett par för nästan exakt 7 månader sen och då har vi bara varit med varandra.
Vi har Inte ett öppet förhållande där han kan gå och hålla på med andra. ATt han blir kär i en annan också kan jag ju inte rå för, de ligger ju bara i hans natur att kunna vara kär i flera samtidigt. Men han skulle aldrig agera ut sin förälskelse utan låta den slockna om de skedde. 

För övrigt bryr jag mig ej om denna tråd längre då jag ändå känner att jag fick ut de jag behövde och vi går vidare och lever som vi gör. Jag mår bra, otroligt bra faktis. I våran relation behöver vi  jobba på tilliten för känslor helt enkelt och de går framåt, de tar alltid tid men de är de värt att offra för att få allt funka tillslut.

#27 Men ursäkta. 

"Att han är far till mina barn"

Du verkar väldigt förvirrad.

#28 Varför verkar jag vara förvirrad för att jag vill skaffa familj med honom i framtiden? Jag är inte förvirrad över någonting, jag vet klart och tydligt vad jag vill med våran framtid. De är bara vägen dit som är motig för att jag är osäker i hans känslor ibland.

jösses
 jag har inte (orkat) läsa allt, o alla svar du fått

det jag ändå läste, fann jag varken kärlek eller ngt älskar i !

fatta att du är värd mer, !
 än vara hans 20 minuter efter discot stängt, säkra mobil"ragg" om han inte fått hugg/napp på vemsomhelst annan
hittar du vemsomhelst annan, kommer du finna mer kärlek
säg NEJ
 det har han gjort för länge sedan

  mina 2 cent

   penke

Är du säker att han inte blandar ihop kåthet/vänskap med kärlek?

Han kanske blir "kär"(eller kåt) i varenda jävla tjej som är snäll och trevlig med han istället för att bara ta det som vänlighet eller vänskap.

Hela grejen med att han INTE finner dig attraktiv borde vara varning 1, vilken kan vara anledningen till att han faktiskt blir "kär" i andra, för dom är mer attraktiva i hans ögon. Jag vet ej, bara bollar tanken. Du lägger fram 1 miljon saker som han gjort mot dig och verkligen KÄMPAR med att hitta en anledning att behålla han. Det är allt jag ser utifrån det DU skriver.

Lycka till med allt ändå, hoppas att du vet bäst i detta fallet.

Kan förstå din "trasiga" känsla. Det känns som ett gapande hål, något som saknas, något man inte kan finna. Men man kan inte tänka sig ett liv utan denna person, speciellt med tanke på allt ni gått igenom.

Som många sagt så är det svårt att reparera den brist på tillit, eller om man ska kalla det respekt. För den känslan av att ha varit ett andrahandsval, en reserv - den förvinner tyvärr inte om man inte ger det otroligt mycket tanke och terapi.

Vid rejäla bråk och deppiga dagar kommer den känslan krypa fram och påminna en om det. Den kommer ligga i skarvarna och krokarana och alldeles precis i bakhuvudet fast man är lycklig tillsammans 90% av tiden.

Min f.d gjorde så med mig, jag fick vänta ut all kärlekstrassel fast jag sov hos honom och var dödskär. VI gjorde aldrig något sexuellt men mina känslor växte och han blev ihop med en annan tjej. När han tillslut valde mig var allt bra och vi var lyckliga. Mestadels. Men jag mådde dåligt. Jag hade alltid en baktanke att jag inte var värd så mycket, om han träffar någon bättre så slänger han mig i diket igen. Därför var jag också väldigt svartsjuk, det byggdes upp som en mörk sjukdom. S åfort han var i närheten av en snygg tjej flippade jag. Så flippade han. Och så var det igång.

Så efter tre år fick jag nog av att känna att något var fel på mig, så jag gjorde slut. Jag hade velat i två år för han var ju mitt allt. Mannen som jag hade tänkt mig ett liv med - vad skulle jag göra nu? Flytta ifrån honom och vår hund? Flytta hem till mamma och pappa? Hela min värld rasade, allt jag visste och nästan alla jag kände. Och jag ska inte ljuga, jag mådde så dåligt. Men jag gjorde det som var bäst för mig. hur jobbigt det än var att lämna det enda liv jag kände till.

Jag tog dagarna som dem kom, läkte hos min älskade familj som stöttade mig något enormt. Efter några månader träffade jag en kille som älskade mig från den första sekunden han såg mig. Och han tvekade inte en sekund, han ville ha mig. Idag bor vi ihop (flyttade ihop i november förra året) och jag är lyckligare än jag någonsin varit. Min pojkvän stöttar mig i allt jag gör, och jag behöver aldrig någonsin tvivla på honom eller hans kärlek till mig.  Jag är aldrig svartsjuk för jag vet var hans kärlek , lojalitet och respekt ligger.

Med denna långa text menar jag bara att jag förstår dig. Jag vet även hur svårt det är att tänka sig ett liv utan varandra, det skrämde skiten ur mig.

Och inget kan tvinga dig utan du själv måste vara helt redo. Så jag önskar dig all lycka till och jag hoppas verkligen att dina djupa sår kan läka tillslut❤️

#31 Han är inte en "kåt jävel" eller vad man kan kalla det. Snarare tvärtom. Vi har inte alls mycket sex, kanske 1-2 gånger i månaden för att vi känner att de behövs inte. Sen har han varit i en nere fas nu ett tag och då är de inga sexlustar där. Det har jag inga problem med för han "längtar" inte till någon annan för att ha sex heller. Han är bara en sån som inte tycker sex är en stor grej, kul ibland men vill inte att allt kretsar kring det. Så jag tror inte de är så som du säger, eller snarare de känns som en helt annan människa du pratar om när jag läser detta. Sen att sa att jag inte var attraktiv för honom de var något han sa för att han blivit hotad av våran "vän". Vår "väns" hot hade gjort redan från början att backade undan från mig och försökte hitta på ursäkter att inte vara intresserad i mig. De är väl egentligen vår väns fel från början att de blev såhär och efter min partner berättade om det och vi pratade om det så återupplivades ju allt mellan oss igen även från hans sida.

#32 Oj, va skönt de kändes att få läsa att någon kunde förstå sig in i hur jag känner det, de var verkligen värdefullt. Men de ända jag känner är skillnaden är att jag känner mig säker i att han kommer inte kasta bort mig. Även om känslorna en dag skulle slockna för oss så skulle de inte gå att sära oss, vi skulle förbli som bästa vänner för vår betydelse för varandra är så mycket mer värd.Annars hade jag inte gått igenom detta och slängt bort honom redan första gången han sårade mig för jag hade verkligen nog av folk som bara utnyttjade min vänlighet osv. De gjorde inte han, han gav tillbaka lika mycket som han fick och gör än idag. De är bara att något gick snett och jag var den som fick lida för det hela. Därför ser jag ändå att jag vill få det funka för jag vill vara med den människa som vårdar mig som får mig att må bra. Jag har i princip bara varit i kassa förhållanden där jag varit en trasdocka som folk kastat runt med, när jag gick sönder slängde de mig istället för att laga mig. Det har inte min pojkvän jag har nu gjort. Han tar hand om mig, han försöker göra allt för att finnas för mig och glädja mig. De finns inte riktigt någon annan som kan förstå hur vi känner, vi är båda trasiga och vi hjälper båda varandra. Han har en helt annan syn på hela grejen såklart och känner att allt detta är främande, att de inte alls känns som vår relation jag pratar om. Men vi löser det och en pusselbit i taget faller på plats.  Till skillnad från vännen som hotade min pojkvän när vi började lära känna varandra och komma nära varandra, så har min pojkvän alltid strävat mot att få mig må bra. Min vän har inte det, han har bara pratat förmycket och varit grunden till att allt förstördes till en början. De är väll därför jag känner att jag inte kan lägga skulden hos min pojkvän att de blivit som det blev, även om de varit hans val så har han alltid varit rädd för att välja mig och liksom tryckt undan mig. Jag klandrar honom inte, de var många hot genom åren och de var skrämmande sådana, känns helt sjukt att de fortfarande var vänner ett tag. 
Ju mer jag skriver ju mer känner jag att han älskar ju mig. Jag börjar känna att tvekan försvinner för jag får bearbeta allting när jag skriver här. Han hade aldrig stått ut med detta om han inte älskade mig också. 

Tacksam för alla svar ändå, även om de blivit mycket fel i mitt tycke så har allas talan varit viktig för att jag ska komma till insikt.