![[Grodhopp]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Att handskas med en besserwisser?
Jag har funderat på något som stört mig en del, och hur onödigt det känns: när någon man gillar är en riktig besserwisser. De flesta uppfattar nog mig som ganska säker och rapp i käften, de som känner mig vet att jag har många tvivel, kan vara väldigt osäker och hård mot mig själv också. Jag har oftast förståelse för allt och alla och sätter gränser när det verkligen behövs. Inte innan. Personen jag upplever som en besserwisser står nära mig o därför vill jag ta tag i att det stör mig, då jag älskar henne och vi är viktiga för varandra. Hon är en varm och omtänksam person, engagerad och lyssnar ofta. Vi skrattar alltid när vi är tillsammans, så det jag stör mig på är EN del av henne och resten är toppen. Till gnället: Hon kan påpeka allt från hur fel jag gör med min hund (så ska INTE hon göra med sin hund) till hur jag borde vara förstående för vissa saker men säga ifrån om andra, hon har dömt ut saker jag vill jobba med för det måste man kunna si eller vara så för att fixa -kort sagt vet hon alltid bäst och hennes sätt är rätt. Säger man ifrån blir hon vansinnig och kan bryta kontakten tillfälligt. Hon blir väldigt arg om man driver med henne på ett sätt hon inte gillar, även om det är kärleksfullt menat. Hon påpekar gärna att hon är bäst på saker och säger helt öppet att hon är viktig på jobbet, att hon är grym på allt hon gör (hon är väldigt duktig, men tycker inte man måste skryta jämt). Ibland blir jag bara full i skratt o slår det ifrån mig, ibland blir jag ledsen och oftast blir jag trött. Hon är väldigt bossig och jag gillar inte när hon dömer utan att ha vetskap…. Eftersom jag träffar henne ofta, vi är släkt och jobbar ibland ihop, så vill jag inte att detta ska ta energi mer. Är det rätt att öva på att låta hennes kommentarer rinna av en eller ska jag ryta ifrån och ta konsekvenserna? Jag har gått igenom mycket jobbiga saker sista åren och tycker sällan det är värt att bråka, men brist på ödmjukhet och självdistans har jag svårt för. Jag är ganska säker i mig själv, men hennes kommentarer kan verkligen etsa sig fast. Ibland stöttar jag henne med, så jag fattar att osäkerhet finns där också, men att lägga sig i hur andra ska göra allt är inte trevligt. Vad hade ni gjort?
Hundar är inte stöpta i en form det kanske hon inte förstår. Det låter som du har en vän som jag har haft, jag orka tillslut inte med att min vän tryckte ner mig (en släkting ). Jag sa helt enkelt ifrån sa vad jag kände och tacka för vännskapen. Vi kan mötas/träffas och hon har väl landat i det jag sagt med, Men jag känner inte att jag inte vill ha den typen av kompis. Mitt tips är väl säg vad du känner, när hon gör ett sårande utal nästa gång. Kan hon tänka till så bör hon veta att vissa saker behöver man inte säga, jag skulle inte säga till att folk gör fel med sin hund så länge dom inte trycker ner den och slår den. Här har vi tre hundar av samma ras alla tre får man träna på olika sätt, alla tre är olika vassa på olika grenar, en trix och agility,annan på spåra tredje på bara vara söt 🤫 Alla tre gillar positiv träning det är väl den gemensamma ämnaren som jag ser men även något jag anser är den bästa och roligaste grenen att träna med hundarna. Men helt ot :) Lycka till
Haha nej det är inte OT ang hundarna, jag vet ju själv att jag klarar vissa situationer med hundar som hon inte gör och just det där med att alla är olika gäller ju både människor och djur. Det är kruxet: det finns många sätt att göra saker rätt på och när nån inte inser det blir jag tokig. Jag förstår att man avslutar en sån kontakt om den mestadels är negativ. Nu är ju min inte det, tvärtom. Dock har jag blivit så uppmärksam på "energitjuvar", och jobbar mkt på att inte ta saker andra säger till mig utan att fundera på om det ligger nåt i det. Men: den här människan GER också otroligt mycket och därför vill jag få bort det lilla som stör. Jag har tänkt på det sen jag skrev inlägget och faktiskt har jag stått på mig mer på sista tiden. Min svagaste punkt är om någon ger kritik ang nåt jag själv är missnöjd eller tveksam över. Det är upp till mig att jobba på. Som du säger; man ska ju absolut säga ifrån, annars blir ju ens självkänsla sämre och man blir ännu mer mottaglig för skit.
Det här problemet har jag också i en nära relation. Jag skulle råda dig att försiktigt ta upp ämnet, lite liknande det som du har gjort i ditt inlägg här. Fungerar det att prata om det så är det ju toppen, om inte så säg att du verkligen uppskattar och värderar vänskapen, men att det finns en egenskap hos henne som är jobbig för dig, och även till viss del kan få dig att må dåligt. Blir det svårt att prata, om hon t ex vill gå i försvar, så fråga om hon ändå faktiskt vill veta hur du känner. Ställ då frågan om det vore bättre att du skriver ett brev och säger hon ja så förvissa dig om att hon läser det och funderar ordentligt innan ni tar upp ämnet igen. Du har ju skrivit på ett bra sätt här, så det kan du ju ha att utgå ifrån.
På det sättet undviker man så gott det går den spontana reaktionen på kritik som ju är att försvara sig och säga emot. Den har vi nog alla, mer eller mindre (och även mer eller mindre av att man mår dåligt av att få höra att man har egenskaper som av andra uppfattas som negativa).
Lycka till!