Distans... Att vänta i 2 år.
För att göra en lång historia kort…
För 3 veckor sedan fick jag en inneboende i huset jag bor i. Vi klickade direkt! Känns som vi är som gjorda för varandra. Har sååå många gemensamma intressen och vi har det alltid mysigt. Det vardagliga funkar också bra i och med att vi vissa dagar jobbar tillsammans på samma jobb och sen kommer vi hem, fixar mat osv.
Problemet är att den här killen åker hem till sitt hemland om en vecka där han ska studera klart och om 2 år flyttar han sen hit till Sverige.
Vi har pratat och kommit fram till att vi gillar varandra och verkligen klickar. Jag är upp över öronen förälskad… Men han har sagt att vi inte borde göra nåt fysiskt för att det då blir så svårt när han åker hem om en vecka. Han fixar inte heller en distansrelation eftersom han haft det tidigare och blev helt förstörd av det. Men han ville gärna hålla kontakten och sen se vad som händer om 2 år när han flyttar hit.
Tanken på att han lämnar mig om en vecka känns fruktansvärd. Grät imorse. Det känns som vi är menade för varandra - Men distansen håller oss isär. Två år är en lååång tid, och jag vill inte behöva vänta så länge på honom. Men han måste tillbaka, och jag har heller inte möjlighet att följa med honom. Vi är med varandra 24/7 och så fort jag är på mitt andra jobb så saknar jag honom så.
Vad hade ni gjort? Finns de någon som kan komma med tröstande tips?
![[silkesnosen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Två år är en lång tid och ni är i förälskelsefasen. Kanske är det bästa att ses med jämna mellanrum och åka dit och så….Alternativt så får du satsa och flytta med, men då ska man verkligen känna att det är rätt och värt det.
Två år är ingen lång tid och går snabbt som tusan. Jag och min man hade distansförhållande i sex år innan vi kunde flytta ihop. Under den tiden sågs vi vartannat år. Det är jobbigt men inte svårt om bara båda parter vet vad de vill.
Två år är inte en särskilt lång tid men om han inte är villig att köra på med ett långdistansförhållande så kan du inget göra åt saken.
Du borde inte heller sätta ditt liv på paus under de här två åren ni är isär. Han vill ju tydligen inte kämpa för er två så varför skulle du göra det? Det krävs att båda två verkligen vill det här eller så är det dömt att misslyckas.
Lev ditt liv för det lär ju tydligen han göra medans ni är isär.
Finns det ingen möjlighet att ni kan åka och hälsa på varandra? Jag kan förstå honom, jag är själv i ett distans förhållande och det är nog jobbigare för mig än vad det är för min pojkvän. Inte för att relationen inte betyder lika mycket för honom, utan för att han får ut mer genom chatt och Skype än vad jag gör, jag behöver det fysiska också. Vi försöker i alla fall träffas två gånger om året, helst på alla lov jag har men det kommer att ändras när han börjar plugga till hösten. För mig hade det inte fungerat att vänta i 2 år, jag hade mått alldeles för dåligt av det, och då gäller det att hitta lösningar, för att göra slut är inte heller ett alternativ. Men vill han inte ha ett distansförhållande alls trots att ni kan träffas då och då så finns det ju inget du kan göra. Isåfall får du försöka komma över honom och leva ditt liv och se vart ni båda står när han kommer tillbaka.
Jag hade distans i 1,5 år och det funkade fint. Var dessutom kät i killen nått år innan så vi skapade vår relation genom att umgås på nätet. Så ni kan ju alltid lämna det öppet och höras. Blir det nått så blir det annars kanske du får en riktigt bra kompis.