På mig låter det som du går i en glasbubbla och ser livet passera revy utanför. Har du några icke-bearbetade jobbiga saker sedan tidigare som du måste städa bort som blockerar dig?

För min del kan hjärnan arbeta med nåt i bakhuvudet utan att jag är medveten om det och i det läget ser jag saker men upplever dem inte.   
Det som bearbetas i bakhuvudet kan vara problem av olika slag. Relationer eller arbete eller varför inte nåt som skett under barndomen?

Jag uttalar mig bara som medmänniska och inte som en utbildad terapeut.

#0: Jag tror att du borde kontakta vårdcentralen och få hjälp. Så där ska det inte behöva vara.

Hej _Fisken

Jag upplever själv att det är som en blockering. Att jag inte har tillgång till denna del av mig själv. Kommer från en trygg uppväxt men känslor var och är inget man talar högt om. Sen har jag nog laddat denna "brist" väldigt starkt och det i sig kan ju skapa bekymmer, att man vill nåt så gärna att det låser sig.

#3: Det där känner jag delvis igen, men jag har lärt mig att bli medveten om mina känslor. Det kan säkert du också med hjälp. Har familjen sagt något om hur de upplever dig?

Har läst ganska mycket om utbrändhet. Det ter sig olika beroende på om man är man eller kvinna. För män känns verkligheten ofta overklig och de upplever inte att de deltar i den. De kan kännas mer som att de står bredvid och tittar på. 

Jag tror du skulle behöva kontakta vården och berätta hur du mår. En tids uppehåll från allt kan vara en god idé för sånt här försvinner oftast inte av sig själva utan snarare förvärras. Lycka till!

#5: Det var faktiskt min första tanke också, men eftersom jag uppfattar att han alltid har upplevt det så släppte jag det.

Niklas, jag försöker att vara omtänksam och kärleksfull i handling mot min familj, men jag får verkligen påverka mig själv aktivt till att vara det. Det kommer inte naturligt för mig. Jag vill ju verkligen känna att handlingen kommer från hjärtat, men den kommer från hjärnan som säger att jag borde göra si eller så. Jag försöker träna genom att upprepa för barnen att jag älskar dem, lika mycket för att det ska kännas natruligt för mig själv som för att barnen ska få höra det. Just ord som kärlek och älska är svåra för mig, jag har svårt att greppa innebörden av dem och vad de betyder för mig.

Hur de uppfattar mig är nog att jag är ledsen och lätt blir irriterad, något jag försöker förändra varje dag.

Och det har alltid varit så, hela ditt liv?

Jag har mått så här av och till i många år. Det är oerhört påfrestande att försöka hålla fasaden uppe utåt, medan det bara är kaos invändigt. Man ska jobba, umgås, skratta, vara förälder, ta hand om hus och hem samtidigt som större delen av ens hjärna försöker bearbeta varför det är så här. Jag har väl också med mig hemifrån att man inte får visa att man mår dåligt och att man ska hålla en proper utsida.

Jag tror inte att det alltid varit så för mig men jag har aldrig haft särskilt stor tilltro till mig själv och min kapacitet utan varit mycket påverkad av yttre bekräftelse och andras godkännande för att ha något värde. Jag var mycket styrd som barn huruvida saker var rätt eller fel och om det dög eller ej.

De perioder som känns bättre har ofta en kombination av att jag trivs med mig själv och då åker det andra med på köpet, då funkar det också ganska bra.

Niklas, du skrev att du lärt dig bli medveten om dina känslor hur menar du då, hur har du gjort?

#0. Du behöver inte gå till vårdcentralen , du är bara en drömmare och du vet att det är inte grönare på andra sidan av staketet. Jag tror att du har behov och rensa tankarna och du behöver göra en resa med utmaning? Bergsklättring? Vandra, skidor . Din kropp skriker efter luft från nånting som vara egentligen du vet. Jag tror att din fru och barn känner detta , speciellt din fru. Jag tror att du behöver en resa med utmanade saker det ör då oftast man kommer på nått vad det är. Du har ingen behov utav en ny kvinna med mer barn. Jag tror att du älskar din fru och dina barn! Du behovet bara starta om batterierna i din kropp.

Hej frejaspluto……drömmare vet jag inte hur du menar, om det är att jag förväntar mig mer än vad som är rimligt av livet…?

På sätt och vis kan jag hänga med på vad du skriver, jag tror inte det är grönare på andra sidan och jag vill inte hitta en ny kvinna eller andra barn. Jag vill bara känna mer för det jag redan har! Det enda jag har att gå på som indikerar att jag är rätt ute med mitt liv är att ibland känns det rätt bra med det jag har och när jag är hemifrån saknar jag familjen. Ungefär så. För mig låter det dock magert och som måttstock har jag en inre bild av vad "alla andra" känner och hur "alla andra" har det. Det kanske inte är så, jag har ingen jag kan prata med sånt om. Lite därför jag hamnade här.

#9: Det kan ligga något i det JessR skriver, om utmattningsdepression. De kan ha ungefär den effekten. Hur är det med din ork? #10: Jag fick ganska mycket hjälp. Bland annat av min fru som ofta frågade hur jag mådde. Eftersom jag inte kände det automatiskt var jag tvungen att stanna och känna efter. Med tiden blev jag bättre och bättre på det. Det var inte så att jag inte kände någonting alls innan, men jag trodde att jag alltid mådde bra tills jag blev utbränd och tvingades inse att jag faktiskt inte alltid mådde bra även om jag i grunden var lycklig och hade allt jag behövde.

# Niklas. Orken tryter ofta och jag drar mig för sånt jag egentligen tycker om. Det känns inte som det är nån idé med det. Att det inte ger mig nåt längre. Man skulle ju kunna tänka sig att det borde finnas lust att ta till sig nya saker för att komma vidare och få ny inspiration i livet men den lusten finns inte heller. Det finns bara motstånd. Så jag plöjer självhjälpsböcker och söker efter svar på varför det är som det är. Och så grubblar jag förstås hela tiden på detta nästan all min vakna tid. Släpper om jag är lite berusad eller väldigt fokuserad på något.

#12, det var det jag menade du vet att det är inte grönare på andra sidan och du älskar din familj. Du behöver hitta ngn hobbie kanske? Utmaning? Drömmare menar jag att kanske du behöver ett avbrott mer det du gör , du kanske inte är fokuserad på det du gör tänker gärna på annat. Men jag tror inte att du är så djuptänkade ännu. Du har nog kanske inte tänkt så långt in i din själ. Jag tror fortfarande att du behöver en resa med äventyr åka resa längst ekvatorn till djungeln. Egypten ? Tågluffa? Att göra nått istället för att tänka du måste göra nått roligt och slappna av då kommer du få ahha upplevelse. Kanske du får svaret i din hand.

Det kan vara ganska förlösande o gå till en terapeut. Jag tkr absolut du ska gå till en sån. Tillsammans med en terapeut får du mer ledtrådar till vad det är som blockerar dig och vet du det finner du också en lösning.

#14: Det du beskriver här får mig ännu mer att tänka utmattningsdepression. Kontakta vårdcentralen eller om du har en företagshälsovård. Berätta det du har skrivit ovan. Jag är rätt övertygad om att du kan komma tillbaka till ett vanligt liv igen.

#14 Låter väldigt mycket som utmattning, med eller utan depression. Man har inte ork/lust att ens göra vad man tycker om utan går på och gör bara det som krävs av en. Jag tycker också att du bör gå och prata med någon inom vården, skjut inte upp det, sånt här blir inte bättre av att bara fortsätta som man alltid gjort.

Prova att ställa frågan på Depression iFokus och se vad de tror.

Vet inte om någon har tagit upp det men det kan va så enkelt att du har något syndrom. Alla har mer eller mindre något syndrom tex asperger syndrom. Även om det är jobbigt att få veta så kan det va en himla lättnad att veta vad det är som känslorna/brist på känslor beror på. Det bästa är ju att prata med vc eller ta kontakt med terapeut/psykolog på egen hand. Hittar man rätt person så kan man få otroligt mycket hjälp.

#20. Det där var bra svar, ja fyfan det kan stämma , ett utav mina syskon fick det syndromet han mådde precis som du kungsudoku! Han är en Asberger rakt igenom, han är rätt påläst om detta , han har haft det så jäkla svårt nu när han vet vad det är mår han mkt bättre, han är fortfarande gift och har 5 barn. En utav barnen har också Asberger och adhd. Kolla upp ned läkare såklart!

Jag ska börja gå hos en samtalsterapeut och som jag skrev tidigare så har jag varit hemma (sjukskriven) ca 1 månad. Det blev övermäktigt med tankar som triggade ångest som helt sonika slog ut mig på jobbet. Klarade inte att fokusera, började glömma viktiga saker mm. Ångesten har släppt mer och mer, nu är det mera malande funderingar om detta som åker runt, runt i skallen. Det blir givetvis så att jag funderar på vad som är fel, vad jag kan göra åt det, varför det är så här och givetvis är jag rädd att det inte går över utan bara fortsätter tills jag trillar av pinnen. Jag är ganska klar över att jag med mitt till buds stående intellekt inte löser detta. Om det nu är något som ska lösas. Det kanske ska accepteras eller välkomnas på någon annan nivå än i huvudet. Jag vet ärligt talat inte mer än att när det av någon anledning sjunker undan eller släpper så funkar jag och mitt liv. När tankarna kommer tillbaka funkar jag inte och då ifrågasätter jag vad jag känner, hur jag känner, varför osv. Hursomhelst så uppskattar jag feedback i ämnet.

#20 Nej alla har inte mer eller mindre något syndrom som tex AS. Och man saknar inte känslor om man har den diagnosen. Man älskar precis som de utan as.

#22 Bra att du ska börja med samtal. Låter som du gått in i väggen. Då blir det lätt så att man dör inombords.

#23 Tror du missuppfattade meningen bakom det jag skrev. Det jag ville va att lyfta fram möjligheten att det kan va ett syndrom som ligger bakom hans psykiska hälsa. Tog asperger bara som exempel för att det skulle vara lite tydligare vilka typ av  syndrom jag menade så att ingen trodde att jag menade utmattningssyndrom eller liknande syndrom som man kan påverka själv eller har möjlighet att förhindra. Så mitt exempel med asperger hörde endast till den meningen, inte till hela texten.

#22: Om det är så att du är utbränd kommer du sannolikt inte att kunna jobba på länge. Då måste du bli frisk först. Det kan ta lång tid. Läs lite här när du orkar: http://tankaromutmattning.blogspot.se/2016/04/att-leva-med-utmattningsdepression-och.html

#24 Jag ser inget som tyder på något syndrom hos ts. 

För övrigt var det mer felaktigheter i det du skrev.

Ser ut som ett ganska tydligt fall av utmattning så jag förstår inte alls varför du ens tog upp det.

Ts, om jag var du skulle jag 

inte 

söka mig till vc utan försöka få tag på hjälp och stöd via psykiatrin. 

Allt du beskriver låter precis som om du är i en väldigt djup depression (kan bero på precis vad som helst), jag har själv varit där och även jag har "stängt av" alla känslor under en period i mitt liv och det är kroppens sätt att försvara sig och sätta sig i ett läge där man helt enkelt inte kan bli mer sårad, skadad, stressad osv. 

Som sagt det låter som en väldigt djup depression i mina öron, men jag är inte någon specialist och jag liksom alla andra här kan inte sätta en diagnos på dig. 
Så ett tips är att ta professionell hjälp och ta inte åt dig av alla de diagnoser du kan få från internet, för alla kan vi kasta runt en massa diagnoser ord och bokstäver.. Men söker du inte riktig hjälp så kommer du inte få ett svar på vad som är fel.

#27 Vc är bra att börja med. De kan sedan skriva remiss till psykiatrin.

Tror inte ens du kan gå till psykiatrin själv utan det krävs en remiss från Vc så du måste nog gå den vägen. Du är sjukskriven sa du, för vad sjukskriven?  är det för utmattningssyndrom så är dina känslor och tankar helt "normala" i detta skede. 

samtal är alltid bra, ju mer man håller inne desto mer påverkar det depressionen , så försök få ut allt vad du känner trots att du har lärt dig att hålla god min. Det är det som till viss del tagit dig dit du är idag. Ingen mår bra av att trycka undan känslor.

Det finns de som säger att depression egentligen bara är undertryckt ilska, att ha en ventil är i ditt fall nog nödvändigt, allt du stängt inne i årtal måste komma ut, annars fräter det inuti.

#29 jag har själv sökt hjälp hos psykiatrin. Men med remiss brukar det gå fortare.

Om du tkr det är brådskande kan man alltid söka privata kuratorer. Det kostar dock pengar….

#31 Kostar gör det alltid. Och det finns privata som ingår i högkostnadsskyddet och tar samma pris som psykiatrin.

#29 Jo, man kan söka psykiatrisk vård utan en remiss från vårdcentralen. Precis som vanlig sjukvård har akutvård så har även psykiatrisk vård det. 

Känner ts att behovet av stöd snabbt är vad som behövs, så finns det alltid jour man behöver inte ens åka in om man behöver prata med någon för att tankar osv blir för jobbiga, det finns till och med stödlinjer via telefon. Och sen finns det en "psyk akut" där du får komma till en jourläkare som kan hjälpa dig att få en akuttid till en annan läkare inom psykiatrin. 

Senaste gången jag satt på psykakuten var nämligen för ett år sedan, efter att någonting väldigt hemskt hade hänt i mitt liv. 
Jag fick då en tid inom två veckor till läkare, när jag sökte "icke akut" ca 6 månader innan hände det ingenting, fick ingen hjälp alls.. Allt jag fick höra var att det var lång väntetid.

Stämmer bra det #33, Icke akut upp till 6 månader , och akut får man en snabbare tid. #0, vi kan inte ställa diagnoser på dig, bara för att min ena bror fick Aspbergers så behöver du Inte ha det. Symptomer kan man ha men det kan bero på heeeelt annat, så ring läkartid. Som jag skrev och andra här på tråden , call the doctor ✨

Tack för alla svar. Jag har varit sjukskriven uppåt 2 månader men jobbar igen, läkaren skrev utmattningsdepression som orsak. Om det är så att detta ligger till grund så har jag mattat ut mig själv på nåt sätt, jag har en balanserad arbetsbörda och inga oöverstigliga åtaganden vid sidan av. Visst, jag har höga krav på mig själv och jag tycker alltid att jag underpresterar. I princip tror jag att jag har ett beteende som skapar ett dåligt mående. Jag har fått viss medicinering från VC, men jag är osäker på om den hjälper mig eller ej.  Ångesten har lagt sig och jag vet att jag inte dör av att må på detta vis även om det är väldigt jobbigt. Vissa dagar funkar ok att jobba andra är svårare att fokusera. Samtidigt som det kan vara jobbigt är det skönt att träffa andra och få distraktion i tillvaron. Tidigare blev jag väldigt uppjagad av oförutsägbara händelser och det blev övermäktigt när det blev för mycket på en gång. Då tog det tvärstopp och hjärtat bara rusade. Men jag tror själv att det är mitt sätt att hantera mina tankar och känslor som gör att jag blir väldigt uppjagad snarare än yttre faktorer.

Det hade varit intressant att höra hur andra ser på vad man känner och inte känner. Har jag orimliga krav på vad man ska känna? Vad är "normalt"? Resonerar andra kring sånt här alls eller är det bara naturligt att man känner si eller så. För mig knyter det sig helt och jag blir väldigt förtvivlad över att jag inte känner mer. Det blir värre ju mer jag tänker på det, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det. Jag tycker själv att det är svårt att förnimma och hålla isär känslor. Det blir liksom bara "bra" och "dåligt" att välja på.

Även om man inte har en hög arbetsbörda kan man få utmattningsdepression för att man inte mår bra, funderar för mycket, sover sämre etc.

Det kan också ha sina orsaker i fysiskt mående. Jag undrar vilka prover som tagits på dig? Många Kvinnor blir ju diagnosticerade med utbrändhet och i många av de fallen har konstaterats fel på sköldkörteln, Traditionell provtagning visar inte alltid det.

Sköldkörtelproblem har hormonella orsaker, hormonfel beror ofta på kosten. Det behöver inte vara enda orsaken till dina problem, men hur kroppen mår avgör ofta om vi "tippar över" till att må riktigt dåligt. Googla på sköldkörtelproblem, kolla om du har fler symptom som stämmer. Läs också på om sköldkörtel och kost (framförallt D-vitamin). Det är i alla fall inget du mår sämre av.

Har du en riktig utmattningsdepression tycker jag två månader är en kort sjukskrivning. Vet de som varit sjukskrivna i flera år.

Det verkar inte som om du pratar med din fru om det här. Jag förstår att det kan vara svårt, för du vill inte såra henne och inte förstöra ert förhållande, om det nu bara är ett tillfälligt tillstånd du hamnat i. Tror nog att både din fru och dina barn märker något, men det är svårt för dem att kommentera då det kanske inte finns något att "ta på".

Jag tycker du skall gå tillbaka till läkaren som sjukskrev dig, be att få bli sjukskriven lite till, ta alla upptänkliga prover. Även om du känner dig avstängd nu så kan du kanske dra dig till minnes saker som du förr tyckte om att göra. Försök att göra det, för även om det inte direkt känns "toppen" kan det vara en hjälp för dig att komma lite närmare livet.

#36 Det finns mycket bra i det du skriver. Jag har tagit en del prover men det har inte funnits något anmärkningsvärt. Sen om det finns ytterligare prov att ta får jag i så fall undersöka. Sjukskrivningens längd kan man ju diskutera. Jag fick en medicin utskriven och reagerade med biverkningar som gjorde livet väldigt jobbigt, men dessa biverkningar har klingat av. Jag fungerar nu, men går på sparlåga.

Pratar med min fru? Jo, i viss mån gör jag allt det, jag har beskrivit att jag känner att jag saknar positiva känslor och hon är väl av den uppfattningen att det är så livet är. Ibland känner man mer, ibland mindre. Att man får glädjas åt det lilla i vardagen. Och det är då jag verkligen känner mina tillkortakommanden. Tex att njuta av en promenad eller en solnedgång eller en kram. Hon njuter av det och bredvid stå jag och tänker: -Måste känna, måste känna, måste känna……varför känner jag inget, känn, känn, känn, typ.

Sen har det knappast gått att gömma att jag mått dåligt för barnen. Jag säger att jag är ledsen och att man får vara det ibland. Men givetvis bränner det i mig inombords att barnen inte har en glad och spontan pappa, och att min fru inte har en make som är lycklig, rolig och  drivande som jag emellanåt kan vara. Det är fruktansvärt att känna så här, och det dåliga samvetet tar stora tuggor av mig varje dag.

Utmattningsdepression behöver inte ge utslag i prover. På det viset är det lite extra lömskt.

#38 Ja, Niklas frågan är bara vad som är orsak och verkan. Om  känsloläget är ett resultat av depression eller om depression är ett resultat av känsloläget. Jag tror jag "gör" detta mot mig själv. Att jag inte unnar mig det spektrat av känslor av någon anledning eller på något sätt. Jag upplever att det är väldigt laddat att prata om känslor, kärlek i synnerhet. Det känns som ett no access subject inombords.

#39: Vi pratade inte heller om sånt under min uppväxt vilket fick exakt den effekt du beskriver. Det var väldigt obekvämt i början men som med allt lär man sig med övning.

#40 Och detta pratade du med dina anhöriga om? Jag tycker det är otroligt svårt att sätta ord på och identifiera känslor. Kopplingen mellan tanke/känsla/kroppsförnimmelse saknas på nåt sätt. Att jag mår dåligt kan jag identifiera genom att mina tankar är kopplade till en fysisk reaktion som hjärtklappning, ångest. Men att jag mår bra blir inte tydligt för mig på samma sätt. Jag hamnar känslomässigt nånstans mellan att må dåligt och inte må dåligt. En bra dag är en dag som inte är dålig, typ. 

Jag kan inte prata med mina föräldrar om detta och försöka få grepp om det den vägen. De tycker det är genant att prata om. Och jag tror de skäms över att jag tex varit sjukskriven för psykisk ohälsa, för ingen av mina släktingar verkar ha fått nys om det. Morsan tar det bara som kritik mot hennes uppfostran och lipar och farsan begriper inte. Det är väl nåt med nerverna, som han säger.

Mina bröder har jag också svårt att prata med. De är inte heller vana med det. Det är inte heller många vänner man vill öppna upp sig för om sånt här. De försök jag gjort har resulterat i att man nog behöver byta jobb eller skaffa en hobby. Tror att ganska få män är beredda att kika in i dessa delar av sitt inre. Det blir nog rätt så mycket att "bara köra på" ta en öl så känns det bättre. Kan riktigt se stämningen i bastun……-jo, grabbar det här med kärlek…..

#41: Ja, fast allra mest med min fru. Kan du inte tala med din fru och dina barn? De har kanske inte samma blockeringar.

Jo, det är klart att jag kan prata med dem. Barnen är inte så gamla men har ju ofta en ganska sund syn på livet i allmänhet. Snacka om att leva i nuet och inte oroa sig för morgondagen. Det är bara så svårt att stå inför dem och inte känna gensvar inombords, utan mest ha dåligt samvete för att det är som det är och att man skäms över att inte "ha ordning på sig själv". Jag skäms för att jag inte borde känna som jag gör.

Ska ju börja i samtalsterapi också, det är lättare att öppna sig mot tredje part tror jag, det blir inte så laddat med den personen.

Samtalsterapi är bra. :-)

#41 Din mamma är känslig, din pappa ör nog den som är tystlåten. Ni verkar inte ha haft kramgo familj. Ibland måste man gå tillbaka till sin barndom och reflektera. Du verkar inte ha fått koll på dina känslor det har väckt dig sen många år tillbaka känns det som. Din fru däremot har sagt till dig ibland känner man mer eller inte . Tyckte att jag läste om. Jag tror att inte att hon förstår dig riktigt eller så har du bara undvikit prata. Du kanske behöver ett avbrott från familjen lite. Inte överge utan bara koppla av nånstans i nga dgr. Fixar du det? Lantställe, annat ställe, ?kanske utan vänner utan bara du. Har du absolut ingen och prata med? Gärna utan alkohol dock? Om du har försökt prata med din fru så tycker jag att hon ska lyssna det är hennes "uppgift" då menar jag att hon ska lyssna…. ni är gifta. Hon ska lyssna och ta in. Det är viktigt och ha en dån partner , jag gifte inte bara för min make är snygg , aktraktiv , smart, händig han är En bra lyssnare, med åsikter. Det är därför jag har barn med honom och gift i 19 år snart. Jag är ung över 30 år.

#41 Jag pratar med min fru om detta. Och hon lyssnar. Men hon blir ju en part i målet om man säger så och det är svårt att få objektiva svar även om man får kloka svar. Hon ser mindre dramatiskt på livets svängningar och menar att hon accepterar att hon inte alltid känner så mycket känslor heller, men gläds när hon gör det.  Hon tycker att jag ställer orimliga förväntningar på vad jag ska känna och att jag ska kunna känna det på beställning. Och det är nog en del av problemet att jag så gärna vill känna att det jag sedan känner inte når förväntade nivåer och att det i sin tur skapar behovet av att känna ännu mer och så är spiralen igång. Men vi behöver nog prata mer än vi gör. Och jag måste nog lära mig att acceptera att det är så här just nu. Och att det kan få vara ok ändå. Jag vet inte hur jag skulle uppnå det men jag tror det skulle vara befriande för jag kämpar så med detta.

Jag har funderat på det här med att resa bort eller få ett avbrott och på ett sätt lockar det, och på ett sätt skrämmer det. Det skulle vara lockande att komma ifrån och få känna att man upplever saknad efter familjen som ett kvitto på att jag har känslor. Men det är skrämmande att bli ensam med sina hjärnspöken.

Jag tror terapi kan hjälpa dig och er.

Du är en kännande och reflekterande människa. Det är jobbigt, men inget fel. Alla är ju inte så. Ibland när jag var yngre hade jag svårt att acceptera alla jobbiga känslor och allt funderande. Ibland ville jag lobotomera mig, bara för att få ledigt från mig själv. Idag är jag förstås glad att jag inte kunde göra det, och jag avundas inte längre de människor som synes gå igenom livet och bara ta allt som det kommer och inte verkar refleketera så mycket. Det viktiga är att du ändå på något sätt övertygar dig om att det här är något som kommer att gå över, som du kommer att komma igenom. Förtvivla inte, men börja jobba med dig själv. Utfrån och in, och tvivla aldrig på dig själv. Du är din bäste hjälpare, men du behvöer stöd och support i den här processen. Och i slutändan kommer du säkert också vara glad att du är en så reflekterande person - du kommer att få igen det senare.

Jag har läst igenom tråden och din självinstinkt talar för att du kommer att klara detta du går igenom.

En bra samtalsterapi (som tidigare skrivits) antingen ensam eller som parterapi kan vara en väldigt bra hjälp på vägen.

#48 #49 Skönt att få lite hoppfulla kommentarer. Jag behöver ju hitta ett sätt att tackla detta på och har bokat tid för terapi, ensam till att börja med. Sen tycker jag att jag blir som ett barn i en godisaffär. Det är så mycket att man inte vet var man ska börja och det blir ett problem i sig. Men jag står åtminstone i godisaffären…….

#50 Det är en bra början att du har tagit dig till affären. Nu gäller det att någon guidar dig med din inköpslista och tar det varligt.

#50, Visst är det skrämmande och åka iväg , det blir mer verklighet och stå på egna ben även om man har gjort det men alldeles själv …. 😮, Du kan bli bättre . Vilja och stöd, envishet , styrka, modig. Med modighrt menar jag att komma ut i världen och se lite som du pratar om . Det styrker en som människa . Jag har bagage och just resa har jag gjort och det har fått nya tankar mer livsglädje , jag har en frihet göra vad jag vill jag har en familj och ta hand om men det har hänt att jag har prioterat mig själv med min mans stöd. Ladda dina batterie ! 🌻🌻☀️