Låter inte så konstigt alls. Ni var ju tillsammans en längre tid så det tar en stund (kanske ett par år) innan man hinner "omprogrammera" sin hjärna.

Jag gjorde slut med mitt ex ca tre år sedan och det är först nu jag börjar kunna fokusera på min nya kille. Jag och mitt ex var tillsammans i 10 år och vi trodde att vi alltjämt skulle vara vi två. Det tar tid att komma bort från det där tankesättet, även för mig fast det var jag som gjorde slut.

#1 Tack för ditt svar! Jo, det är väl så att det bara är att vänta ut, tyvärr.

Finner lite tröst i att andra i liknande situation faktiskt har kunnat gå vidare, även om det tar tid.

När kärleken slår till märker man det. Tycker detta låter som att du VILL vara kär i honom och bortförklara det med ditt ex.

Tror det bästa hade varit att sluta träffa honom och vänta på att kärleken slår till.

#3 Tack för dina ärliga ord. Det kan absolut vara som du säger.

Jag tror som Hera. Bara för att en kille är snygg, har bra utbildning, lägenhet, jobb, är bra i sängen och är omtyckt av ens vänner så betyder det inte att det är äkta kärlek och att han är ditt livs kärlek. Han låter lite som en "vän" jag hade en gång men som verkligen är en person som faktiskt inte passar mig trots det yttre och alla fina saker man kan bocka av från listan. :) Jag fann mitt livs kärlek i en kollega i stället och det gick rätt snabbt för oss att förstå att vi var menade för varandra även om vi började som bästa vänner. :) Vi hade ju liksom hälsat på varandra på jobbet i 2 års tid och han hade dessutom sett mig förr då vi bodde på samma ort, men det var inte förrän vi satt ner och pratade med varandra på en after work som vi insåg vilken otrolig personkemi vi hade. :) Det känns liksom som att det saknas något väldigt viktigt mellan dig och din pojkvän, men det är ju svårt att veta för någon annan än dig själv. Men då du skriver detta inlägg så är det ju något som inte känns helt rätt. :) Jag säger så här. Låt dig aldrig nöjas med ett förhållande som inte gör dig lycklig på riktigt. För såna förhållanden finns faktiskt. Ibland behöver man dock gå igenom ett par för att hitta rätt. Och man vet aldrig när den rätte dyker upp. :)

Tack för alla era råd, det värmer!

Jag ska ta mig en rejäl funderare och hoppas att det gör mig något klokare.

Kan också vara tvärt om tror jag. Lätt att fastna i att sakna ett tidigare förhållande som nån slags trygghet. Trots att det med tiden troligen kommer att klarna kring att det nog inte var så fantastiskt. 

Tog mig 1,5 år efter förhållande att komma dit dock. Mycket för att jag inte riktigt lät mig själv släppa det fullständigt. För att det var jobbigt och gjorde ont helt enkelt. Inte som att det var bättre att gå och känna att det var lite småjobbigt hela tiden, men var väl helt enkelt inte redo att bara släppa och komma till acceptans kring att det var ett avslutat kapitel i mitt liv. 

Men helt klart kan det ju vara så att det behövs mer tid för att kunna våga hänge sig helt till någon annan. Hur man ska komma dit skiljer väl mellan olika personer. Tänker lite, att köra på det du mår bra av och vara ärlig kring läget under tiden låter som en utmärkt väg dit. 

Jag har haft lätt att fastna i att jag inte skulle vara värd någon som är bra för mig (t.ex. som i ditt fall, någon som kan stå på egna ben, tar ansvar och inte kräver att du lägger energi på att "mamma"). Kanske kan vara sådant som spökar också?

Att bli lämnad av någon man älskade jämfört med att ha det tryggt med någon som vill överlåta sig till en skapar väldigt olika sorters känslor i oss. Tyvärr dras vi människor väldigt ofta mot det vi inte kan få, och det vi har utan ansträngning har vi många gånger svårt att värdesätta. Utifrån vad du berättar var det kanske bra att ditt ex lämnade dig. Kanske behöver han vara med en yngre tjej för att bli ansvarstagande och överlåten i en relation. Du å andra sidan verkar ha fått en fantastisk kille som liksom bara invaderat ditt liv utan att du behövt hoppas ens en stund. Lätt vunnet, lätt förgånget - dvs, vi är inte alltid så rädda om det som var enkelt att få och som vi inte är rädda för att förlora. Det jag vill säga är att dina känslor kan ha mer att göra med omständigheter, än med vilken partner som faktiskt är bättre för dig. Jag tycker också du ska ge det mer tid.

#7 och #8

Tack så jättemycket för era svar! Tror det ligger mycket sanning i era inlägg.

Jag är väldigt ärlig mot min kille med att jag just nu går igenom en sorgeprocess och om han känner att han inte orkar vänta på mig så har jag full förståelse. Jag vet att en framtid med honom hade varit bra på alla sätt då han kan se en framtid med mig och vi har liknande mål i livet, vilket är en aning skrämmande då jag och mitt ex inte ville samma saker.