Vi är alla olika som tur är.

Du är inte social helt enkelt, jag är likadan och trivs som jag är. Varför känner du att det är nåt fel på dig?

/ Myrra

#1 För att jag tvingas ju vara social då det tycks vara normen att man ska vilja umgås och träffa människor. Tvingas inte du till det? Hur slipper du annars undan? Och är du bekväm med att tvingas vara social trots att du inte är sådan?

Jag kanske har tur, min man är inte heller speciellt social, dock mer än jag.

Visst träffar vi släkten på födelsedagar, jul osv och då får man kanske gå med på en liten kompromiss, man behöver inte stanna i timtal. Jag brukar sitta bredvid min man och han är den som pratar med folk, jag sitter mest och lyssnar.

Vi har nästan aldrig folk hem till oss, max 3 - 4 ggr/ år.

Känner människor som har social fobi, de vill "aldrig "göra någonting, jag tycker detta är trist, men människor som har social fobi har väl inget behov att träffa människor utan trivs bäst så, det är väl deras sätt att vara och trivs du så är det väl inget fel på dig, utan du trivs och mår bra, med det helt enkelt.

#2 Vem tvingar dig?

#5 Ingen tvingar mig fysiskt men det är klart att jag får höra av sambon när han gång på gång åker själv att de undrar så varför jag inte är med. Då blir det att jag tvingar mig själv då jag känner att det förväntas att vi dyker upp båda.

Det är inget fel på att vara osocial. Vi är alla olika och har olika behov. En del människor har behov av att vara ensamma mer och tycker det är svårt och jobbigt att umgås med andra. Man kan tycka om de man umgås med men ändå tycka det är jobbigt, tar på orken och att man hellre vill vara själv. Får man inget eller väldigt lite utbyte av att umgås med andra människor så ska man inte känna sig tvingad.

Jag är en riktig ensamvarg. Det är till och med så att jag behöver vara ifrån min partner efter ett par dagar, annars mår jag jättedåligt. Jag har pratat ordentligt med honom och han vet precis hur jag känner, därför kräver han aldrig att jag följer med och är social när han ska träffa någon. Det finns inget "måste" träffa hans familj eftersom det inte ger mig mer än ångest och lidande.

Har du pratat med din partner om det här? Vet han om att du tycker det är jobbigt och känner dig tvingad?

#7 Ja och han förstår mig. Det är inte honom jag känner press i från utan andra personer som vill umgås med oss. Tex så hade ans mamma  nästan gråtit i telefonen när han sa att han kommer själv till middagen med hela hans släkt. Hon undrade vad de gjort mig för ont, vad jag hade emot dem, osv os. Han förklarade att det inte handlade om DEM utan om MIG och att jag är exakt likadan mot min egen släkt och alla andra människor.  Men det hjälpte inte. hon var helt säker på att det var hon eller någon i hans släkt som jag hade något emot.

Så det är inte självklart att "vanliga" sociala människor förstår hur en sån som jag inte kan tycka att det är trevligt att träffas allihopa och umgås och ha trevligt. Det blir lätt att de tar det personligt.

#8 Jag vet precis. Min pojkväns mamma har noll förståelse för mig. Det jag gjort är faktiskt talat med honom och sagt att hans familj får tro vad de vill. Jag kan inte styra över deras tolkningar och om de tror att jag tycker det är fel på dem så får de tro det. Så länge min pojkvän förstår och inte tror det så bryr jag mig ärligt talat inte. Lyssnar och litar de inte på mig kan det vara, oavsett om det är släkt eller vänner. Det känns ju ännu mindre lockande att umgås med folk som inte litar på en när man förklarar sina problem som inte alls har med dem att göra.

Efter 4 år i terapi tränar jag dagligen på att göra gott för MIG själv, inte för andra. Att inte offra min egen hälsa eller mitt eget välmående för andras skull. Jag skiter i vad andra tycker om mitt sätt att leva, men i mitt liv är det jag som ska må bra och inte andra. Det ska inte vara så att mitt mående dras ner i skiten för att någon annan tycker att "du måste ju umgås med den och den si och så ofta". Det är bara jag själv som kan styra vad jag måste. Sen får folk tro vad de vill.

Givetvis får man kanske ställa upp ibland för folk omkring sig. I vissa fall innebär det att man offrar sig vid högtider, typ jul och födelsedag. I andra fall innebär det att man träffas när lust och ork finns. Nån gång träffas man får att man "måste". Men på det stora hela så nej, det är faktiskt så att en del personen mår bättre utan en massa människor omkring sig.

Jag är likadan. Förresten tycker jag inte osocial är rätt ord för detta. Introverta personer kan vara både sociala och osociala. Att ha social kompetens behöver inte betyda att man trivs eller tycker det är kul att umgås med folk - bara att man är bra på det. Att vara introvert innebär att man inte vill vara så mycket med andra. Hur som helst tycker jag du ska försöka hitta en bra kompromiss. Jag tror du kommer märka i livet att det inte är bra för dig att undvika alla sociala händelser. Även om man tycker det är jobbigt behöver man upprätthålla relationen till andra människor, utöver sin sambo. Och om du regelbundet umgås med vissa människor lär du tycka det ger mer och mer och känna att du genuint uppskattar dessa människor mer och mer. Jag känner nästan aldrig lust att träffa folk, men jag har ändå verkligen lärt mig att det är värt att försöka upprätthålla kontakt med människor omkring mig.

TS:
Frågan är om du är osocial, eller om du bara är i fel sällskap?

För när du beskriver längtan att få åka hem, innan du ens kommer till festen, så känner jag igen mig.

Men det beror på att vad som brukar diskuteras på den generella festen, är sådant som jag inte har något som helst intresse av.

Just nu exempelvis vill varenda människa jag träffar prata fotbolls- EM. Men jag skiter väl högaktningsfullt i fotboll. Det intresserar mig inte. På samma sätt som jag inte är direkt intresserad av Melodifestivalen, Bonde söker fru, vem som ligger med vem i kompisgänget och så vidare.

Jag vill i stället diskutera klimatfrågor, eller SD:s obehagliga framgångar i politiken. Men "mina" ämnen är ofta sådant ingen annan vill diskutera på en social tillställning. Därför att det är för "allvarliga, tunga, " ämnen.

Vilket gör att jag 99% av tiden känner mig utanför. Och därför vill jag bara åka hem igen.

De gånger jag lyckats träffa människor som delar mina intressen, så längtar jag precis som alla andra, efter att träffa dem igen.

#11 Det kan absolut ligga något i det du säger. För när jag tänker efter så är det faktiskt så att jag i förväg sitter och tänker ut samtalsämnen som jag kan prata med de andra om. Sånt som jag vet intresserar dem. Men jag vet att det som egentligen intresserar mig är inte ens lönt att ta upp. (ja jag har försökt men det mottogs bara med frågetecken och sen bytte någon ämne) så det får jag ta på tu man hand med sambon sen. Han är ju egentligen ganska likadan som jag men skillnaden är att han inte tycker det är lika jobbigt som jag tycker det är att sitta och "spela teater" och umgås för andras skull istället för sin egen skull