Ja, det tror jag.

Nej, det tror jag inte

Nej.

Absolut! Sedan måste vi definiera uttrycket "Älska sig själv". Med det menar jag att man har accepterat sig själv som man är, med sina brister och fel, och ändå kan tycka om sig och att man är värd ett bra liv. Jag menar absolut inte folk som är självgoda och egoistiska, för de menar jag älskar inte sig själva på riktigt, utan försöker förtvivlat "höja sig över" andra genom att nedvärdera dem. De får på så sätt någon sorts falsk bekräftelse på att de är bättre.
En person som är missnöjd med sig själv är oftast missnöjd med mycket i livet, klagar på andra och hittar ständigt fel på dem.
En person som inte har accepterat sig själv som den är, har svårt att acceptera andra människor.

Den blir ofta också beroende av andra människor, hänger upp sig på dem och tror att det är någon annan som skall göra dem lyckliga och göra deras liv helt.

Jag talar nu dels av egen erfarenhet, dels om människor jag mött i mitt nu ganska långa liv, och läser man många inlägg här på relationer i fokus så handlar många om just det.

#4 Instämmer

Ja , annars är det otroligt lätt att hamna i destruktiva förhållanden för att man tror att man inte är värd något bättre .

Håller med dig Indri , i allt du skrivit .

Visst måste vi Älska oss själv först för att kunna släppa in någon person.  Det är inte alltid så enkelt, för man tycker ju att man inte är värd något , , vissa dagar , man deppar o vill bara dra täcket över huvét , men sånt går över. 

Jag tycker att alla människor har samma värda. Vi är alla fina på något sätt.

För vissa stämmer det säkert att de måste älska eller tycka om sig själva innan de kan älska nån annan. Men på mig stämmer det inte så man kan inte säga det som om det vore något generellt för alla.

Man kan nog älska någon annan men om man inte är tillfreds med sig själv brukar det orsaka problem.  Man är svartsjuk och tror partnern kommer hitta någon bättre tex. Ofta mycket irritation.

Så vill man ha bästa förutsättningarna i ett förhållande bör man vara tillfreds med sig själv.

Jag tror bådadera, jag mådde inte så bra när jag träffade min man. Jag mår bra idag. Man kan nog inte må för dåligt ,då kanske det blir fel. det beror på hur situationen är, det är så jag tycker.

Jag tror nog att man kan älska någon annan även om man inte älskar sig själv. Men att man inte är har förmågan att älska någon fullt ut eller på det sätt som en annan människa förtjänar att bli älskad. Att älska är ju inte bara en känsla man känner, som i "Jag känner att jag älskar dig", utan att älska är ju också något man gör. En handling. Och för att älska någon fullt ut behöver man alltså göra det i både känsla och handling. När man mår dåligt i sig själv och inte älskar sig själv är det stundvis svårt att handla rätt och utifrån kärlek alla gånger.

Nej det måste man inte. Då hade ju alla som inte älskat sig själv men ändå har en partner levt i en lögn om det inte var äkta kärlek mellan personerna utan bara nåt man sa. Jag mådde skit i början av mitt förhållande. (inte pga min partner) utan även innan jag träffade honom. Inte älskade jag mig själv. Jag tyckte inte alls om mig själv men älskade honom otroligt mycket (och gör fortfarande)

Det är ju tack vare honom jag började må bättre och började tycka bättre om mig själv.

#12 Klart det går ibland.

Men du skriver att han fått dig att må bättre. Det ät där det kan bli fel. Att den som inte trivs med sig själv behöver så mycket bekräftelse att det blir jobbigt för partnern.

Och osäkerhet och tjat brukar ha en förmåga att få känslor att gå från kär till bara irriterad. För det är ju inte en partners jobb att få en att tycka om sig själv. Däremot att hålla igång ens självkänsla när man är tillsammans. Att få jobbet att få någon att trivas med sig själv är inget kul. Man får nog till slut. Många i alla fall.

#12

Fast att hitta äkta kärlek, alltså någon som man känner att man älskar och som älskar en tillbaka, och att kunna älska någon fullt ut, alltså även i handling och beteende, tror inte jag är helt samma sak :)

Nej, det är trams.

Du har vettiga o kloka åsikter Hera , 

För om man nu inte mår så bra när man träffar en kille /tjej , så är det inte dennes jobb att  ta hand om dig , är det INTE du själv i första hand som ska ta hand om dig  om dig själv sen, , 🙂 

Att partnern ska få dig att må bra som du skriver , så ska det inte vara , Det blir inget bra av det i slutändan. .

Jag är övertygad om att man kan uppleva känslan att älska en annan fast man har problem med sig själv. Och jag är lika övertygad om att det blir problem i relationen om inte båda mår bra med sig själva/älskar sig sjålv/har någorlunda bra sjåkvkänsla. Problemen kan vara svartsjuka, kontrollbehov, beroende av den andra på ett ohälsosamt sätt, att en får "bära" den andra flr att hen inte riktigt "kan stå sjålv", sjukt bekräftelsebehov mm. Så vill man ha en bra relation en längre tid är det viktigt att båda tar ansvar för sitt eget mående och om det finns oroblem faktiskt jobbar aktivt med dom.

Fast jag tycker ändå att det är fler med dålig självkänsla som har hyfsat stabila långvariga förhållanden.. Jag lider av självförakt som jag burit på i många år och har aldrig riktigt haft ett långvarigt  stabilt förhållande, med det menar jag också ett förhållande där båda haft samma känslor och värderingar ..Jag har endast älskat två män under mina 26 år trots flera förhållanden och båda lämnade mig hastigt när känslorna sprudlat och jag har båda gångerna gått från att tycka att jag är OK till den värsta och vidrigaste personen som finns.. 

Krävs det att jag ska älska mig själv kommer jag att vara ensam i resten av mitt liv vill ändå tro att någon kan älska en även om man har en kass självkänsla och finnas där som styrka (lyckan ska såklart inte baseras på den personen, men hoppas att min tanke kom fram ändå)

Att ha "hyfsat stabila långvariga förhållanden" kanske är "good enough". Ingen säger att man måste älska djupt och hett och ha världens bästa förhållande, stormande passion etc. För många blir det för jobbigt.
Man vill dela livet med någon, ha en vardag som fungerar, lite kul ihop, sex, ömhet och närhet, kanske barn.
Om känslorna är ömsesidiga och på samma nivå kan det väl vara ett bra förhållande.

Visst kan man ha långvariga förhållanden trots att man är "trasig" inom sig , eller har andra problem, för sen när man träffar någon så visar man sina bästa sidor och det fungerar , sen måste man vara ärlig från början tycker jag annars blir det fel och den andra partnern inte förstår vad det är för fel , man kan ju inte gissa sig till den andras mående. 

Sen en annan sak, det kan ju vara djupare saker som ligger o gror , , o DET kan absolut inte partnern ta itu med, fast man gärna vill. 

Sen behöver ju inte förhållandet vara passion, kärlek hela tiden , det är klart att det går i vågor, det gör det för alla . Jag beundrar sådana som har hållit ihop i 30-40 år och fortfarande visar känslor för varann. 

Nu vandrade jag iväg åt känslohållet , , men men, , det är svårt med det , att visa dem är inte alltid A o O för alla.

Nej, självklart kan man älska någon anna men relationer (oavsett sort) brukar bli enklare om man älskar sig själv.

Anser inte att man måste älska sig själv först.

Förälskelse varar max 2 år, har jag hört. Ska man, som par, gå vidare efter det och skapa någon form av långvarig relation så anser jag att det (att tycka om sig själv) är en grundförutsättning. Åtminstone för mig.

Aldrig i livet att man måste kunna älska sig själv först. Är 27, snart 28, har aldrig älskat ens en halv procent av mig själv men jag älskar min mamma, mina syskon och mina vänner och skulle göra allt för dem.

Det handlar om att kunna ge och ta emot kärlek , utan problem och nojor .

Har aldrig tyckt om det uttrycket. För mig ringer det lite "du förtjänar inte kärlek förrän du är frisk".

Kanske lite onödigt gnäll från min sida men det finns många som inte kan lära sig att älska sig själva bara sådär. Jag har t.ex. extremt svårt med mig själv. Vissa dagar avskyr jag mig själv, jag klarar inte av att se mig i spegeln eller ens tänka på hur jag är som person. Förakt och självhat helt enkelt. Detta är inte något jag kan göra något åt på egen hand har jag insett, jag behöver stöd från omgivningen. Innebär detta att jag inte kan vara i ett förhållande? Jag har varit tillsammans med min fästman i snart 3 år och förlovade i drygt 1 år. Jag tror det handlar om personerna och förhållandet, inte vad de olika parterna tycker om sig själva. Det är klart att det är lättare om man tycker om sig själv, men allt blir väldigt enklare

Så, sammanfattningsvis, nej, jag tycker inte att det ligger någon sanning i det. Det här är typen av uttryck som inte borde finnas enligt mig. Alldeles för generaliserande!

Självklart så kan alla älska oavsett vilken relation man har till sig själv.

Det enda jag hör när jag ser mig i är. Ja du kan ju alltid försöka. Orkar inte bry mig om hur jag ser ut längre jag är inte vacker men jag är inte heller ful. Lite ljus ser jag. Men jag har det lite tufft jag går längs en kluven väg . Ena vill vara ensam ena saknar någon att dela en ny väg med. Men det får tiden ta och avgöra det som sker sker . Så länge hjärtat slår finns hoppet . Ta det lungt där ute mina vänner jag inte träffat/känner

Jag tror att det är svårare att ha ett förhållande ned någon om man inte tycker om sig själv först. Det finns ofta så mycket osäkerhet då, "varför skulle hen vilja vara med någon som mig?". Det går åt så mycket energi också åt att oroa sig. Jag tycker till exempel att min kropp är hemsk, och det är inte förren nu, ett år senare, som jag känner mig någorlunda bekväm naken med min kille. Det tog upp tid, att oroa mig för vad han tyckte om min kropp, sexet blev sämre osv. Så jag tror att det är enklare generellt att vara i ett förhållande när båda parter trivs med sig själva, men det betyder absolut inte att det är omöjligt om det inte är så. Min pojkvän älskade mig när jag inte kunde älska mig själv, och genom det hjälpte han till att rädda mitt liv. Vi är fortfarande ihop, och jag jobbar ständigt på att acceptera mig själv :)

#29 Att det kan vara svårare att ha ett förhållande när man inte gillar sig själv är klart men du älskar väl din kille lika starkt för det?

#30 Jag läste visst inte riktigt #0 haha, tyckte att det handlade om att man inte kan ha ett förhållande om man inte älskar sig själv först. Jag älskar absolut honom.

Nej det tror jag inte man måste göra. Men man behöver veta vem man är och veta vart man har sig själv i livet för att ett förhållande ska funka tror jag.

Absolut. Hur ska du kunna älska någon om du inte ens gillar dig själv. Har själv detta problem och därav singel vid min ålder…. vilket jag tycker är pinsamt och löjligt.

Har verkligen försökt åtminstone gilla mig själv men har gett upp. Hur ska då någon kunna älska mig?

#33 Har du aldrig älskat någon? Menar du att du inte har den förmågan bara för att du inte gillar dig själv?

Har du aldrig älskat t.ex nån förälder, syskon, släkting, husdjur?

Nej, inte älska eller tycka om. Men man behöver ha självrespekt.

Har själv levt i flera destruktiva förhållanden för att jag inte respekterat mig själv alls. Har numera ett superbra förhållande sedan jag började respektera mig själv. Jag är långt från att tycka om och älska mig själv, men en självrespekt finns där att bygga vidare på.