Det viktigaste för att barnet inte ska komma i kläm är att ni som föräldrar är någorlunda överens om hur situationen ska utvecklas, så att ni inte ger barnet helt olika besked och intryck. Men det är ganska omöjligt att avveckla ert gemensamma boende, hushåll och föräldraskap utan att det blir svårt för alla inblandade.

Det är praktiskt taget omöjligt att avsluta "snällt". Du kan bara lugnt och tydligt tala om för henne hur du känner och varför och vad du vill göra åt det. Det är bra om du har tänkt över vilka lösningar du kan tänka dig respektive inte tänka dig, så att du kan bemöta henne och föra ett resonemang kring alternativen utan att bli upprörd och uppjagad. 

Inled inte samtalet när ni är i ett gräl eller tjafs. Be henne sätta sig ned med dig när ni  båda har tid  och är lugna och tala om hur du upplever situationen och att du inte ämnar fortsätta att leva på detta sätt. Var noga med att lyssna på vad hon säger - hennes bild av situationen kan vara en helt annan, och då är det svårt att komma vidare. Var öppen för alternativa vägar vidare men håll fast vid att det inte får fortsätta som det är, annars är det lätt att halka tillbaka till det som är invant.

Låter som hon är lite bortskämd ifall hon inte vill jobba det är ju många som har barn och jobbar åtminstone halvtid samtidigt. Tror inte du kommer lösa detta utan att det blir så att barnet kommer i kläm, vet din sambo om att du tycker det är frustrerande att hon inte jobbar och verkar göra lite hemma? För annars kan det ju komma som en chock ifall du anger det som orsak till att du helt plötsligt flyttar eller slänger ut henne. Hur din sambo regerar kan nog ingen veta kanske hon agerar som en vettig människa men det kan ju även hända att hon använder barnet som vapen ex. du får inte träffa henne ifall du inte gör si och så. Men samtidigt är det ju inten lösning att du ska bo kvar med henne år efter år när du verkar säker på att du inte vill det.

Jag hade önskat man kunde höra hennes version också. Jag kan förstå att det är jobbigt för henne att dra runt lasset hela dagarna med dottern. 
Sen förstår jag dig också - dina känslor är ju din sanning. Men. Jag hade velat höra hennes också.

Ja det är väldigt kortfattad information vi får ta del av. Men vill du inte försöka rädda er relation innan du gör slut? Ni har ju trots allt ett barn tillsammans. Ni kanske kan testa familjeterapi? Eller har du redan "gått vidare" från relationen?

Sen det där med lathet är oerhört svårt att bedöma för någon annan. Alla människor har ju faktiskt olika energi och olika bördor att bära. Och att ta hand om en två-åring och en hund kan vara riktigt tufft, speciellt om man är ensam och kanske tappat livsglädjen. Det måste vara jobbigt att känna att du kommer hem med negativ energi och kritik varje dag också, och då blir det ännu tuffare att ta tag i stöket. Hon har kanske blivit deprimerad. Ni ska ju vara ett team som löser allt tillsammans. Men det är lätt att man istället blir varandras fiender som kritiserar och jämför vad man gör, istället för att peppa och hjälpa varann.

Instämmer till fullo med föregående talare. Se upp så inte ni hamnat i en mental dipp som leder till tankar som du har.

#2 den stämmer till fullo, hon använder alltid dottern som vapen, jag har försökt i drygt 1,5 års tid att försöka lösa det för min dotters skull men känner inte att jag klarar av det, i samband med allt så får jag inte träffa min släkt längre,jag vill ha kontakt med min dom och har vid flertal tillfällen försökt att träffa dom som hon avbryter och säger att jag är en egoistisk idiot.

#4 det är inte orken hon fattas utan viljan, hon vet hur jag känner men säger att jag inte menar det utan bara något jag säger just då, men jag har sagt till henne att jag känt såhär under längre tid och då har de inte varit bråk eller dylikt. Hon vet nog inners inne att jag inte älskar henne på den sättet och vill ge mej av men ändå håller hon ett järngrepp och hoppas att jag ska tycka annorlunda.

Hon behöver växa upp och ta hand sig,låt henne göra det,jag tror du gör henne en stor tjänst då….du måste känna dig lyclig och det verkar du inte va nu,livet går fort och är kort

#7: Vad menar du med järngrepp? Hotar hon med att du inte ska få träffa ditt barn om ni går isär, eller vad? Hon är knappast intresserad av att sköta separationen åt dig för att du inte trivs, du måste själv ta initiativ och driva det du vill ska hända. 

Om du ska kunna reda upp detta måste du bestämma dig för hur du vill ha det (och inte vill ha det) och hålla fast vid det. Du verkar ju ha bestämt dig för att du inte vill leva med henne, då måste du bestämma dig för hur du vill leva i stället. Du kan knappast vänta dig att hon ska börja tro att du menar vad du säger om du låter allting fortsätta som vanligt. Det funkar inte att muttra "jag orkar inte med detta" emellanåt, man måste vara betydligt mer tydlig och konsekvent.

Hur är ert boende ordnat? Ni är inte gifta, antar jag, men börja med att ta en titt på hur mycket er ekonomi är hoptrasslad och hur den går att dela upp. Vem äger vad i förhållandet, vad säger lagar och regler? När du har koll på sådant kan du komma med realistiska förslag på lösning, vilket kan ha stor betydelse för att göra uppbrottet så bra som möjligt.

#9. Ja exakt, ekonomiskt så är den jag som står för allt, nej jag har inte muttrar den eller så utan under seriösa samtal men jag tycker synd om henne då hon inte har inkomst eller någonstans att ta vägen (vad jag vet) därför är den svårt för mer att bryta den vi har.

Hade hon inget jobb innan ni fick barn heller?

Du har försökt i 1,5 år säger du, men är det på egen hand eller har ni bett om hjälp utifrån? Ibland kommer man ingenstans om man bara försöker på samma sätt och om man hela tiden tänker på samma sätt om relationen och hur den ska lösas.

#10: Om "järngreppet" består av att du tycker synd om henne, så ligger ju det hos dig och inte hos henne.

Hur seriösa är samtalen om hon inte tar till sig vad du menar och det inte har blivit några konsekvenser? Om du säger att du inte vill fortsätta och sedan bara fortsätter, så tror hon självklart inte att du menar vad du säger. Man kan inte ställa ultimata som man inte är beredd att genomföra.

Råden till dig är egentligen de samma som till en kvinna som klagar över att karln inte "hjälper till" hemma: Sluta betala för henne, sluta göra åt henne. Gör klart att du personligen kommer att köpa det som du, barnet och hunden behöver och ingenting mer och att du kommer att utföra de sysslor som krävs för dig, barnet och hunden och ingenting mer. Att det helt enkelt inte kommer att finnas varken mat, telefon, Internetuppkoppling, tvättade kläder eller ren disk till henne om hon inte fixar och betalar för det själv. Så länge du inte sätter ned foten lär hon inte bry sig. Och det finns inget snällt sätt att sätta ned den, tyvärr. 

Vill du göra det mer drastiskt så skaffa ett annat boende till dig, barn och hund och säg upp det gemensamma (eller lämna det till försäljning, om det är du som äger det).

Om du ändrar på det hon uppfattar som er deal får du kanske räkna med att hon ändrar på sin bit och du blir tvungen att ta större ansvar för barn och hund.

#6 Du får inte träffa din släkt för henne och du vill träffa dem. Redan där hade jag stuckit skulle aldrig acceptera en partner som förbjuder en att träffa sin släkt, gillar man inte partnerns släkt kan man ju vägra träffa dem men det låter inte ok förbjuda sin partner att göra det.

Låter inte som ett normalt samliv , dokumentera så mycket du kan sedan kontaktar du Familjerätten om dina rättigheter vid ev. Separation .

Utan att ha läst alla kommentarer du fått så låter det som om du startat en process i ditt huvud. Ska du separera så förstår jag att du har lite o tänka på och det tar sin tid.  Bra att planera före innan du säger de magiska orden "Jag vill skilja mig".  Planera gärna lite för henne också, för hon sätts på pottkanten och det är inte rätt mot barnets mor.

#11 hon hade lite strö jobb innan vi träffades men jag har tagit in henne på 2 olika jobb som jag haft och då var hon där 1 vecka samt på den andra 3 dagar. #13 nej de är för att hon kommer med hot om att jag inte ska få träffa mitt barn, vi hade en lugn diskution senast igår om att hon måste skaffa ett arbete eller någon slagsmål av inkomst då jag inte tycker den är okej att jag ska göra allt, detta är ett stort problem då hon hade lite skulder sedan innan vi träffades men inte mycket, sen har hon dragit på sig mer och slänger dom i soptunnan så jag får ta upp dom när jag ser och betala dom med så hon inte förstör hela sin framtid. #14 min mor samt ena bror har jag inte träffat eller haft kontakt med alls på 3 år, samt min mormor har jag inte träffat på snart 2 år(får ha kontakt med ena brodern,pappa,mormor MEN undanflykter när jag ska träffa dom så fet ställs in) #15. Jag vet vilka rättigheter jag har, vi är inte gifta och jag är lämpligast föräldrer ur ekonomisk samt stabil synpunkt men hennes mor är bättre än vad jag är, den är inte så att jag behandlar min tös illa på något sätt utan jag vill att vi ska ha gemensam vårdnad på 50/50.

#17: Tyvärr är det så att så länge du betalar allt för henne så kommer hon att begära att du betalar allt för henne. Det enda sättet att få henne att sluta är att du slutar. Betala inte skulderna, låt henne ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Hon kommer inte att ta dem frivilligt så länge du gör det åt henne.

Du har provat att prata och det fungerar bevisligen inte. Du måste ta striden om du ska komma ur det här. Emotionellt och i förlängningen juridiskt.

Så tragiskt det verkar. Jag hoppas hon kan hitta kraft att ta tag i sitt liv förr eller senare. Och jag tycker verkligen du ska prioritera att träffa din släkt! Ta med dig dottern så finns det ju inget din sambo kan sätta emot egentligen. Du måste ju kunna göra något på egen hand med dottern på en lördag t ex. Jag förstår inte egentligen varför du inte redan gjort det?

Det finns alltså en farmor som aldrig träffat sitt barnbarn?

Det här är ju en helt absurd situation.

Ni borde åtminstone ta kontakt med någon familjeterapeut. Det är klart att ni kan ha delad vårdnad om tösen även om ni inte är gifta.

#20. Hon träffade henne när hon var någon månad gammal, min mor har aldrig träffat henne. vet inte om jag ska säga allt rakt ut och bege mig av och ta allt efterhand…

Kontakta familjerätten och be om delad vårdnad . Hon kan aldrig göra som hon säger , det är tomma hot och olaglig .

Hur kan du acceptera detta? Det är ju helt sjukt. Jag hade dragit för länge sedan. Det har alltid förvånat mig att vissa kan bli så manipulerade att de kapitulerar och fogar sig i situationen.

Stanna inte kvar i en sjuk relation. Hade mitt barn hamnat i en såda relation hade jag gråtit floder.

#23 för mitt barns skull, man vill att barnet ska ha både sina föräldrar under samma tak, därför har jag stannat kvar.

#24: Det  är inte med automagi alltid bäst för ett barn att ha båda sina föräldrar under samma tak. Fungerande föräldrar som är tillfreds med sina liv under olika tak kan vara bättre, och barn kan få andra relationer, förebilder och skyddsnät än en inlåst kärnfamilj. Din sambo kanske är en utmärkt mor, men kan ni båda vara bra föräldrar tillsammans när förhållandet inte fungerar?

#24 Barn har en förmåga att känna av saker och ting.

Att växa upp i ett familjeförhållande där allt inte står rätt till kan vara minst lika illa, om inte värre, än skilda föräldrar.

Men på vilket sätt hindrar hon dig från att träffa din släkt? Om hon säger att du inte får träffa din mamma så är det väl bara att gå ut genom dörren och åka till släkten ändå?

#27: Skulle du skriva det samma om det var en kvinna som inte "fick" för sin man? Förutsätt inte för mycket, det är svårt att veta hur en relation ser ut inuti.

#27. Sur, gör ett helvete, tar bilnycklar så man inte kan ta sig till jobbet, eller som sist så tog hon alla mina artiklar som var i glas och slängde ut den igenom fönstret. Då var även alla vinglas&tallrikar utspridda i bitar på golvet med… men då hon är så oansvarig så har jag kommit fram till att prata med hennes föräldrar hur läget ligger till ( dom är väldigt nära relations mässigt) så får någon utav dom hjälpa henne där vi bor nu eller så får hon flytta in hos någon utav dom. tror ni den är en lämplig väg att gå?

#29 Det låter inte sunt alls. Inget bra ställe för ett barn att växa upp.

Ja, prata med hennes föräldrar och se om du kan få något stöd därifrån och håll då inte inne med hur ohållbar er situation är.

#29: Du verkar vara i samma situation som en misshandlad kvinna, med komplikationen att hon använder både sin svaghet och sin styrka mot dig. Det kommer inte att lösa sig med resonemang, du måste agera. Er onda cirkel är så ingrodd att den inte kan pratas bort, den måste brytas sönder.

Jag förstår att en kvinna som lever i ett sådant förhållande, med en man som betraktar henne som du beskriver att du gör, inte är ett dugg intresserad av att agera vuxet, när hon bara får dels undergivenhet, dels förakt från dig. Dels låter du henne regera ditt liv som något slags hemma-Hitler, dels betraktar du henne som en totalt omyndig idiot som du tröttnat på att administrera, så du ska lämpa över på hennes föräldrar för att slippa mödan. Har ni någonsin respekterat och högaktat varandra? Har du någonsin betraktat henne som din verkliga jämlike? Eller har ni båda gått in i förhållandet med antagandet att du är mannen-försörjaren och hon är hustrun-förmånstagaren? Eller har hon något slags sjukdom eller nedsättning som gör henne oförmögen att klara sitt eget liv?

Huruvida det är lämpligt att prata med hennes föräldrar beror på hurdana de är och vad de har för relation till henne. Betraktar också de henne som något oansvarigt barn som de ska ta hand om?

#31 hemma- Hitler var tyvärr ett passande ord, vi var jämlika när vi påbörjade förhållandet och ca 1 år framåt, sen har hon gradvis gått ner dit hon är nu(har påpekat samma sak sedan dess). Nej den är hon inte, vara lat. Ja dessvärre. Men dom har inget emot att hjälpa till.

Du ska flytta ut. Det är en nödvändighet. Barnet ser hur ni uppför er mot varandra och får en felaktig bild av hur ett förhållande ska vara. Ett barn ska se kramar och höra vänliga ord mellan föräldrarna.

#33 jo jag insett att de är de bästa men hur ska man gå tillväga?

Hon har ju ingen inkomst så det kanske vore bättre att hon flyttade ut, till sina föräldrar t ex? Hennes beteende låter lite psykopat-aktigt faktiskt. :-/ Det låter som att det kan bli en väldigt jobbig historia framöver med ert samarbete kring barnet. Du får dokumentera om hon gör några knäppa saker, hotar, ställer ultimatum osv.

Ring familjerådgivningen och lägg fram allt som det är. Få se om du får bra input från dem.

Liten uppdatering, vi har nu haft ett lååångt samtal och jag har förtydligat allt såpass att man inte kan missförstå, hon försökte avvika ifrån ämnet flera gånger men efter ca 2 timmar så gick de in. Vi kom fram till att jag bor själv fro.m imorgon en vecka framöver så är hon hos sina föräldrar, (detta för att jag ska kunna träffa vilka jag vill&göra av jag vill så att jag kan känna efter hur jag känner en sista gång, känner jag att jag inte vill fortsätta nästa fredag så flyttar hon. Den som var väldigt positivt var att hon verkligen förstod vad jag menade denna gången och tog verkligen in den. När jag kom hem efter jobbet idag så såg den ut som ett bombnerslag, matrester inlett på bord/stolar/golv och skräp överallt, hon hade ingen vilja att ta upp den så jag skällde ut henne efter noter och hon började städa i ca 3 timmar, den var nog väldigt bra för henne för då gick de in att hon verkligen inte gör något här hemma och förstod att jag tog hela lasset, men dessvärre så är de troligtvis för sent då mina känslor för henne har gått från livskamrat till rumskompis. Jag gör en uppdatering på fredag om hur de gick så andra som kanske är i samma situation kan få lite tips ifrån tråden

Ni får ursäkta att texten är lite knepig ibland. Min vanliga telefon har gått sönder samt så kan jag inte se vad jag skrivit, inte Heller om telefonen rättar mej.

Det är ju bra att ni hade samtalet med stort S.  Jag tror ni blir bättre föräldrar åt barnet om ni inte bor tsm.

där ligger väl just kruxet, när man har barn, för de kommer i de flesta fallen alltid i kläm på ett eller annat sätt, även om ni skiljs som vänner och förklarar för er dotter hur det ligger till, så kommer det ju ändå att komma en viss sorg över att ni nu inte längre bor ihop och älskar varandra, det är en väldigt knivig situation. du får nog tyvärr ställa in dig på att det nog kommer bli en och annan tår och besvikna blickar.

men med det sagt så måste jag ju även säga att du måste ju tänka på dig själv också, utan dig och ditt välmående så blir nog ingen glad. jag vet faktiskt inte hur du ska gå tillväga med själva göra slut delen, vet inget om dig, din tjej och vad ni har för relation till varandra nu, om ni är ovänner eller inte, men försök iaf att sätta dig ned i lugn och ro med henne och var så öppen du bara kan, prata om er dotter, hur ni ska lägga upp det hela och få det att funka och försök sedan att skiljas som vänner.

PS. som vanligt så läser jag inte i tråden innan jag skriver, såg nu att du redan hade pratat med henne.

Ta gärna hjälp av familjerådgivningen även om ni nu separerar, de kan också hjälpa till att hantera samarbetet kring gemensamma barn även om man inte längre har en kärleksrelation.