För att han var otrogen

För att han söp sönder vårt äktenskap, när jag lämnat honom söp han ihjäl sig!

Mitt ex inledde ett förhållande med en annan man. För övrigt utvecklade hon, med åren, ett tämligen dåligt beteende på flera punkter.

Flera anledningar som byggdes upp under flera år: 1. Vi växte ifrån varandra 2. Han var självcentrerad/egoistisk 3. Han hade hemlig kontakt med en tjej och ljög, som var det slutgiltiga.

Vi "växte ifrån" varandra, ville olika saker i livet och viktigast av allt; jag slutade att vara kär, så det kändes inte värt att försöka arbeta på relationen och lösa de problem vi hade.

För att jag aldrig hade några känslor för honom, och hade aldrig haft.

Angående båda mina ex så handlade det mycket om att jag inte visste vad äkta kärlek var. Jag föll för det ytliga och nöjde mig ett tag med att personen i fråga var snäll osv. 

Första killen gjorde jag slut med efter att vi varit tillsammans i 3 år och 4 månader. För att jag blivit jätteuttråkad på vårt trista liv där vi mest satt hemma för att han inte ville göra något på helgerna. Jag valde då att göra slut och blev tillsammans med ex nr 2. 

Den killen kämpade jag med i 5 år och 4 månader. Han var totalt olik mig. Jag är jätteromantisk av mig, det var inte han, Jag älskar att hålla hand med min partner, han fattade aldrig grejen, vi hade i stort sätt inga gemensamma intressen och han pratade knappt ens. Han blev dessutom allergisk mot min katt och bodde i sin mammas vardagsrum, så något privatliv hade vi inte riktigt heller. Fast han var inte speciellt intresserad av sex heller. Inte ville han skaffa ett jobb heller, så alla mina framtidsdrömmar dog med honom. Men en dag, när jag behövde det som bäst så lärde jag känna en människa som väckte mig till liv igen. Någon som delar mina drömmar om framtiden och som är romantisk och sprudlande som jag. Vi blev bästa vänner och hängde varje dag (både på jobbet och fritiden) så tillslut kände jag att det var taskigt att vara tillsammans med mitt ex då han mer eller mindre glömdes bort samtidigt som att jag visste att jag hade känslor för min vän som inte var ok att ha när man är i ett förhållande. Exet blev jätteledsen men samtidigt så förstod han problemen. Jag hade liksom tjatat på honom om att ta tag i sitt liv under flera års tid, men inget hände. Och vi ville så olika saker.

1a, han tyckte att det var en bra idé att ha sex med mig när jag sov. 2a, vi bråkade för mycket och jag var otrogen. 3e, vi blev bara vänner. 4e, för mycket tjafs 5e, jag tyckte inte ens om honom. Nu är jag tillsammans med nr 4 igen sedan 7 år tillbaka. Totalt 10 år tillsammans.

Jag var rädd för hans vredesutbrott där han skrek och slog sönder saker, tog tag i mig .tappade mig själv då jag inte vågade yttra mina åsikter och fick tassa på tårna hemma

Falnande känslor fån mitt håll.

Han var otroligt kontrollerande och svartsjuk och det bröt ner vårt förhållande och gjorde att min kärlek tog slut.
Sen träffade jag en ny (min nuvarande man) som gjorde att det blev ännu lättare att verkligen avsluta förhållandet.

Han behandlade mig som om jag bedrev en " Hotel, Restaurant och Bordellverksamhet " så jag gick min väg .

Han älskade sina spel mer än mig. Han var mer intresserad av att bo hos sin mamma (som han hatade) för att bara kunna sitta och spela hela dagarna och slippa söka jobb. Han ogillade mina hundar och betedde sig knäppt mot dem.. Han hade sen med mig mot min vilja ett tretal gånger och kunde inte förstå när jag berättade senare att jag inte ville, "du var ju våt" :))))))

Det var ganska stor åldersskillnad mellan oss och det kändes helt enkelt fel. Vi är bra vänner nu men vi funkade inte i ett förhållande helt enkelt

Mitt x spelade oavbrutet spel på datorn.. han gjorde inget annat. Sen så hade han kontakt med en annan tjej och det kändes bara mer å mer fel. Vi hade ju flera barn..

Kärleken slocknade och jag blev förälskad i min nuvarande sambo

Mitt ex drack för mycket och hanterade spriten väldigt illa. Jag blev kär i en annan man och valde att lämna äktenskapet.

Min första kille/sambo och jag gjorde slut eftersom vi växt isär och kärleken övergått till vänskap. Vi var tillsammans i drygt 10 år, från att vi var 22 till 33 ungefär. När jag tänker tillbaka på vårt förhållande så var det väldigt bra men vi var som två vänner mer än ett par, det saknades passion på nåt sätt. Det var jättejobbigt när vi separerade, trots att båda var överens om beslutet. Idag är vi jättebra vänner!

Sen hade jag ett kortare förhållande som varade ett år.  Det tog slut eftersom vi kom fram till att vi inte passade ihop. Han var för omogen, tyckte jag, prioriterade att kolla på sport före allt annat, han var väldigt hemlighetsfull av sig,  och så kom det fram att han ville ha barn inom ett par år (jag vill inte ha barn alls). Så vi gjorde slut helt odramatiskt. Vi har ingen kontakt idag, jag vill inte ha det heller haha 🙂

Jag tröttnade starkt på att det alltid var "mitt ansvar" att se till så vi kunde träffas. Jag kunde inte heller riktigt slappna av kring honom och allt gick i en ond cirkel tills dess att jag började bli arg på mig själv. Så kan väl säga att jag tappade mina känslor rätt drastiskt. Så därför valde jag att sätta stopp för förhållandet.

Har haft två tidigare pojkvänner som är "värt att räkna" haha.

Den första var jag ihop med i två år, han hittade sig en ny utan förvarning, blev ganska så chockad kan jag säga.

Den andra var jag ihop med i ett halvår, han var bara konstig hela han.. prioriterade knepigt, var fruktansvärt snål (skulle ha betalt för att skjutsa hem mig, haha) och han hade ändå jobb och jag gick i gymnasiet.

Alla mina tidigare förhållanden har tagit slut av samma anledning, min bristande sexlust.

Kärleken tog slut, delvis för han inte ville röra sig utanför sin comfort zone och inga ambitioner alls.

otrohet och lögner, det är de främsta anledningarna till varför jag har gjort slut med mina ex. det fanns bara 1 förhållande där jag kan ta på mig skulden till att det tog slut och det var för att jag satt lite för mycket vid datorn framför world of warcraft, det förhållandet klantade jag själv bort, men resten har sett ut som så, vissa mycket grövre/värre än andra och vissa lite mildare. inget jag sörjer över eller tycker är synd att det hände, har man inte vettet nog att hålla sig till 1 i ett förhållande samt kunna hålla sig till sanningen, så förtjänar man inte mig och då gör jag slut, så enkelt är det.

Jag har haft många förhållanden, men räknar nog endast de som hållit över 1 år som mina ex där jag faktiskt kommer ihåg anledningarna. 

Mitt "första" ex misshandlade mig tills dess att min lärare och skolsköterska kom hem till oss och hämtade mig, efter det bodde jag hos mina föräldrar i tre veckor och när jag samlat ihop lite kraft berättade jag för mina föräldrar vad som hänt. en och en halv timme senare var jag och min pappa tillbaka i lägenheten för att hämta upp alla mina saker. 

Mitt "andra" ex lämnade jag pga att han blev en stor idiot med tiden och alla mina känslor försvann, de sista två åren kämpade jag för att försöka få ordning på känslorna igen, men då han hela tiden var elak (sa elaka saker som att jag var en hora osv, försökte sparka ut mig ur bilen mitt på motorvägen på natten m.m) och lat så valde jag att lämna. 

Sen har jag nog aldrig haft riktiga känslor för mina ex heller,jag har alltid haft svårt för att få känslor och när jag väl fått det så har jag alltid känt att efter ca 6 månader- 1år så har mina känslor försvunnit och därmed mitt intresse för killen. 

Det är inte fören nu som jag faktiskt är tillsammans med en man som jag verkligen vill leva mitt liv med.

Från det ena till det första.. det var flera rätt tragiska historier här.. sådana hoppas man ju slippa.

För det andra.. det är skillnad i detta i att vara man eller kvinna!

Och av för mig outgrundlig anledning så är det främst de av kvinnligt kön som råkar ut för "idioter"!

Ioförsej så har jag oxå råkat ut för idioter av kvinnligt kön.. grejen är väl snarare att där blir processen kort och relativt smärtfri!

Menna, menna, jag är lixom inte helt säker på att några utav mina ex betraktat mig som en "idiot", och därmed gjort slut!

Iallafall så har jag vad jag minns inte förtryckt eller misshandlat någon utav mina kvinnliga partners?

Den tredje grejer är att vi är idioter hela bunten.. vad det handlar om är främst att hitta en annan idiot som är inne på samma grejer som en själv.. svårt nog i dag!

Summa summarum.. de som lämnade mig.. av för mig okänd anledning saknar jag, medans de jag lämnat själv saknar jag inte alls!

man, kvinna, spelar ingen roll, finns lika mycket idioter åt båda hållen. att det sen verkar vara just mer Kvinnor som blir utsatta för idioter när man läser denna tråden beror ju helt enkelt på att det är mest Kvinnor som har skrivit här;)

Nädå.. nog ser jag skillnaden mellan kvinnliga och manliga  "idioter"!

Vad det säger är trots allt att det handlar fortfarande om hur samhället fungerar och vissa män lyckas dra till sig vissa Kvinnor!

Grejen är fortfarande att det är en match gjord i helvetet.. främst för dessa Kvinnor!

En helt annan sak är "erfarenheter" gjorda i sin ungdom!

Den andra grejen är.. främst för Kvinnor och för män som vill slippa "idioter", se till att ha minst universitetsutbildning.. och då inom ett höginkomstyrke, se till att ha en karriär, se till att ha pengar på banken.. ett rejält pensionsparande och egen ägd och betald bostad!

Då vette sjutton om man vill lägga sina ägg i idiotens korg?

Grejen är fortfarande att det handlar som skillnad i ekonomiskt hänseende!

Den tredje grejen är.. främst för Kvinnor att uppmärksamma, så även för vissa män.. utiallafall, man bör ha ett jobb som ger minst cirka 400,000 per år!

För då kan man dra och ta barnen med sig om det visar sig att ens partner är den där idioten!

Svårare än så är det faktiskt inte.. dock så är det just såå svårt för vissa!

hur vet man vilken som är en idiot? hur ser man det baserat på hur deras ekonomiska situation ser ut? att vara rik och framgångsrik betyder inte ett dugg skulle jag vilja säga, finns ju lika många framgångsrika(om inte fler pga deras ego som blir större ju bättre/mer värd de tror att de är) idioter som det finns fattiga. jag kan ju omöjligt peka ut en människa som en idiot bara genom att veta hur hon lever. hade det varit så så skulle det ha varit hur enkelt som helst och ingen skulle råka ut för dem.

inte ens när man har dejtat ett tag så kan man veta, en idiot uppenbarar sig när denne inte kan hålla kvar sin mask längre, om det betyder att masken kommer av efter nån dag bara eller om den kommer av efter flera år, det vet ingen.

Därav det viktiga i att ha en egen ekonomi och kunna leva oberoende utav någon annan.

Först skaffar man sig ett eget liv/försörjning.. sen kan man eventuellt slå sina påsar ihop med någon annan!

jojo, den delen förstod jag, men jag tänker lite mer, "innan skadan sker", hur vet man vilken som är en idiot innan man ens ger sig på första dejten?

Det vet man alldrig.. man får lita på sitt sunda förnuft/sin livserfarenhet!

Det.. däremot är skillnaden mellan om man är ung vuxen och vuxen med erfarenhet!

Vad säger ni Kvinnor som tidigare skrivit i tråden om era tragiska erfarenheter?

Nog så har ni lärt er något och blivit bättre på att skilja agnarna från vetet?

Jag skulle nog påstå att Kvinnor kan vara minst lika mycket idioter som män, jag har flera killkompisar som råkat ut för att dejta fel tjej. 
Och jag tror inte heller att pengar spelar någon som helst roll i sammanhanget (möjligtvis om den båda är väldigt giriga och ser allt i livet som mitt och ditt men hela tiden vill ta från varandra). Jag skulle snarare påstå att det är personen i sig som är en idiot, sen är den ena girig så är det klart att det kan uppstå problem. 

Sen är det nog så att de värsta personerna inte visar sig som "den denne är" fören den är säker på att den andra personen är "fast", dvs att man kanske successivt bryter ner personen tills dess att denne inte har kraft nog att lämna och sedan kommer helvetet fram… Kvinna eller man, jag tror inte det spelar någon roll alls. Den enda skillnaden är att Kvinnor är mer öppna med det, medan många män (iaf som jag känner) håller tyst eftersom de känner sig mindre maskulina pga att de blivit mer eller mindre förtryckta. 

Och delat eller gemensam ekonomi tror jag inte ett skvatt på att det har någon direkt inverkan på förhållandet mer än att om den ene personen lever som en gud (eftersom denne har pengar men inte delar med sig) medan den andre kanske lever som en kyrkråtta (eftersom denne inte har mycket pengar alls). 
Jag själv är mammaledig och har INTE en fullständig gymnasieutbildning, medan min sambo har en utbildning och jobb och han är den som betalar för hushållet eftersom varken han eller jag tror på att man kan leva med dessa klippor i ett förhållande. 
Vårat förhållande är perfekt. 

I ett tidigare förhållande hade jag även där delad ekonomi (med fadern till min förstfödda dotter), jag var mammaledig och det var alltid tjat om att pengarna inte var tillräckligt eftersom han inte kunde köpa exakt allt han ville. När jag skaffade jobb (då var min dotter 9 månader) då tyckte han att jag tjänade för lite och skulle ta ännu ett jobb, sagt och gjort.. Vips så tjänade jag helt plötsligt mer än 10 000 mer per månad än honom (efter skatt) och då tjänade jag helt plötsligt för mycket, mina arbetstider passade inte hans krav och han ville då att jag skulle sluta jobba.. 
När jag vägrade (då jag inte vill vara beroende av någon annan utan jag vill vara bidragande till inkomsten i familjen) det var då han blev som värst (de två åren innan hade han sakta men säkert trappat upp tillmälena och förolämpningarna, men inget i jämförelse med hur han var det sista året) och försökte lämna mig på motorvägen. Det var då jag bestämde mig för att jag hade fått nog, så jag lämnade. 

Så att pengar har spelar en så stor roll i sig tror jag inte, idioterna har sina krav och ideal och följer du inte dom till minsta prick då får du helt enkelt problem.. Kvinna eller man.

#32

Bra sammanfattning men litta tragisk oxå!

Och jag har inga som helst problem med att anta att idotin är ganska jämnt fördelade mellan könen!

Jag känner par där de har separata smöraskar i kylskåpet?

Hur de fördelar brödet vill jag helst inte veta!🤪

Nämenaltså.. pengar spelar inte jättestor roll fören ekonomin sätts på prov!

Innan dess så kan man leva utav kärlek, sex och nudlar!

Men en stor k*k är sällan någon tröst i ett fattigt hem!

Förr eller senare så måste man gå vidare.. utveckla förhållandet.. eller bryta!

En gång för att jag inte alls var lycklig i relationen som till stor del hade blivit en vänskap "bara".

#33 Är inte det väldigt bra dock? Att de har seperata smöraskar? Om de hade problem med något sådant så är det väl bara finemang att de ordnade upp det,eller hur? ;)Även jag och min sambo har seperata smöraskar men det är på grund av att min ska vara laktosfri och han ska ha vanligt smör. ;)

Jag tycker det är bra om båda i ett förhållande tjänar pengar och är oberoende av varandra,  ifall något skulle ske och man tvingas bryta upp. Det är ju viktigt att man även efter ett uppbrott har råd att ta hand om sig själv. Jag finner det oerhört viktigt att kunna vara självständig och oberoende. Det blir extra viktigt nu då jag bor i ett annat land. Jag har dock ett jobb som jag hatar men jag skulle överleva om mitt nuvarande förhållande tog slut. Jag tänker inte sluta jobba där förrän jag hittar ett nytt jobb eftersom jag vill vara självständig. Jag ser även till att lära mig språket så att jag kan stanna kvar här oberoende vad som händer. Jag vill inte tvingas flytta tillbaka till mitt hemland bara för att ett förhållande eventuellt tar slut. Det gäller att försöka tänka långsiktigt.

Sen igen är det inte alltid lätt att göra slut. Därför tenderar vi väl till att stanna kvar i förhållanden som vi vet är inte bra för oss.  Jag var tillsammans med mitt ex i 10 år och valde sen att göra slut för jag var trött på min killes dåliga planerande. Han satt bara hemma och spelade fast han borde ha pluggat. Han har ännu idag inte lyckats studera färdigt och han har har bytt ämne tre gånger nu och slösat 11 år på studier som inte har lett till något. Han har ännu inte en utbildning och han har inte heller ett jobb. Vad jag vet så har han  inte jobbat under de 11 år han har studerat. 

Nu är jag tillsammans med en som visserligen var en totalt skitstövel mot mig i början, men som nu har ryckt upp sig och är riktigt underbar. Han har även ambitioner! Det är så nytt för mig men så underbart. Ljuvligt att en människa har ambitioner och faktiskt arbetar hårt för att nå sina mål och inte sitter hemma på rumpan och spelar spel på datorn.

Han var en idiot. Självisk, aldrig några fina ord ur den munnen. Fysiskt dålig, inte ens snygg. Usch usch, spontan förhållande.

#33 
Ja lite tragiskt, men samtidigt är det nog så att man lär sig av sina misstag. Idag hade jag t.ex aldrig i livet låtit någon behandla mig på det sättet. 

Fast i det stora hela så tror jag att om man gör det bästa av det man har så kan man vara lycklig även om man inte har mängder med pengar. 
Jag och min nuvarande fick t.ex sälja våran nya bil eftersom jag gick  6 månader utan någon som helst inkomst då jag blev sjukskriven när jag blev gravid och såklart skulle försäkringskassan strula och inte ge mig en sjukpenning trots att jag jobbat 7 månader i sträck innan jag blev sjukskriven. 

Vi levde på existensminimum och kunde inte alls göra mycket under den tiden, men vi gjorde det bästa av situationen. Istället för att gå på fina middagar, bio osv så fixade vi mysiga hemmakvällar med dottern hittade på saker som inte kostade en massa pengar och vi var lika lyckliga ändå. 
Pengar kan inte köpa lycka även om det är självklart att pengar underlättar. 

Jag skulle då aldrig bo i ett förhållande där man måste skilja på mitt och ditt i precis allt, självklart har jag och sambon våra egna saker t.ex våra egna bilar osv men det är också något vi lånar ut till varandra och inte engagerar oss i att påstå att någonting är vårat eget, vill han ta min bil gör han det (han har kört min impreza mer än vad jag har gjort) men det stör inte mig. 

Men jag anser också att båda skall bidra till hemmet och inkomsten, jag hade aldrig velat leva som hemmafru t.ex. En kille jag dejtade innan jag träffade min nuvarande ville att jag skulle bli hemmafru för honom och lika fort som han sa det och försökte övertala mig till det, lika fort drog jag från den killen..

Prexis vad jag vill läsa och höra!😮

Dvs vi gör alla våra misstag i livet.. framförallt kanske när vi är unga vuxna.. dock så hampar det sig att vissa unga vuxna Kvinnor kan råka bli gravida.. det gör det ofta litta mer komplicerat!

Fördelen då är att man lever i Sverige, dvs som regel så finns det andra utvägar om fadern visar sig vara en idiot!

Men det beror då oxå på ens egen förmåga att hantera dels försörjning/ekonomi, dels mentalt, dels kunna försörja sig själv/sina barn om det kniper samt dessutom vara kapabel att ta och kräva den hjälp som står till buds av myndigheter/släkt, andra!

Nackdelen är då att de män som inte är kapabla att upprätthålla en frisk och sund relation till sin kvinnliga partner/sina eventuella barn är förlorarna.. i många fall så är det rätt troligt utifall kvinnan är något så när frisk barnen som är vinnarna!

Såå.. om ni är födda i Sverige i nutid och är religiösa så tacka Gud för det faktumet som ger er.. men framförallt barnen en hyfsad bra start i livet.. iallafall om modern är mentalt frisk!

Menna, menna.. drar jag nu alla karlar över en och samma kam.. näe det gör jag inte, för det krävs oxå att kvinnan är fullt mentalt frisk, har någon som helst förankring i verkligheten!

Pengar har ofta i Sverige rätt lite att göra med om huruvida barnen lever i en hyfsat bra och funktionell familj!

Man behöver lixom inte växa upp med lyx för att utvecklas till en fullt fungerande vuxen individ!

Det man som barn främst behöver är fullt ut friska och mentalt fungerande individer, som kan skilja på sina egna och barns behov.

Jag ställdes "mot" hans mamma. Han var 24 då och bodde hemma och levde som ett barn. Hans mamma gjorde ALLT, tvättade, städade, lagade mat.. Hans mamma handlade t o m kläder åt honom (han fick inte handla själv). När han bad om lov av sin mamma för att åka till mig gjorde jag slut.

Vi får väl hoppas.. du och jag att han förr eller senare kommer att utvecklas till en fullt självständig och normalt fungerande man, som klarar av att ta ansvar för sig själv, sin partner och sina barn?

Oandrasidan så har jag lixom inga problem med att du inte kunde vänta på detta, utan gjorde slut.

Menna.. 24 år och beroende utav mamma.. är knappast de bästa tecknen?

WTF.. jag hade egen bostad och försörjning när jag var 18!

På det så har jag sedan födseln varit tvungen att hantera en psykiskt sjuk moder!

Många mentala ärr lär det vara.. och kanske därför som jag nu är singel och inga barn?