ja, det är aldrig roligt när det tar slut, speciellt efter en längre tid, inte bara pga att det tog slut, men även pga att man nu har "gått miste"(förstå mig rätt på det där nu) om så många år som man kanske kunde ha spenderat med någon som det funkade med istället.

jodå, jag har haft en del långvariga och det har varit samma scenario, man mår dåligt, man har ångest känslor osv osv. i början var värst, när man var yngre, då ville man inte annat än att bara bli ihop igen efter de första dagarna, men numera så tänker man efter lite innan man försöker att bli ihop igen, man ställer sig frågorna "har någonting förändrats sen det tog slut?", "om jag tar henne tillbaka, blir det bättre?", "kom ihåg anledningen till att det tog slut". några få tankar som har fått mig att ta mig igenom perioderna efter ett avslut och räddat mig från att göra det klassiska misstaget att bli ihop med samma partner igen baserat på sorg och den där "rädd för att förbli ensam" känslan och troligtvis mycket mer sorg om jag hade blivit ihop med dem igen.

Tack för ditt svar. Jag har skrivit "en påminnelse" till mig själv här på datorn där jag förklarar för mig själv varför det inte kan bli vi igen ifall jag någonsin tvivlar för det gör jag ibland. Är nog en helt naturlig reaktion. Går igenom allt det där med rädslan för att vara själv osv, men jag vill inte på något sätt bli ihop igen egentligen och jag vill egentligen vara själv också. Man bara inbillar sig att man inte skulle klara det. Men nu är jag ändå över 30 och har lärt mig att jag faktiskt visst klarar mig själv. Så det är bara dumheter att jag inte skulle göra det och att jag skulle bli ihop med honom igen. Det vill jag inte. Det skulle bli katastrof. Jag vill heller inte ha honom på det sättet längre.

det är ju klart att en vana finns där fortfarande efter bara några dagar, jag menar 8 år, det är ju en lång tid, en lång tid som har vant dig vid att ha en partner vid din sida, den vanan lär ju inte försvinna på ett bra tag, typ som att vanan att röka inte försvinner bara på några dagar efter att ha rökt i många år.

klart du klarar dig ensam(även fast det kan vara tufft att inse det just nu), du klarade ju dig alldeles utmärkt(antar jag) innan du träffade honom:), det är bara vanan som du måste få bort, vanan att ha någon vid din sida.

Måste du sakna honom som vän då? Jag menar kan ni inte fortsätta att vara jättebra vänner fast ni inte är ett par? Någon du kan prata med om allt osv.

Inte konstigt med sorgen. Den behöver få vara där ett tag. Det svåraste kanske inte är att mista sin älskare utan att bli utan sin närasre vän och trygghet (samma person). Om man som jag haft mycket långt från den näraste (maken) till "nr2". Det är jättetufft när man verkligen behöver tröst och den som brukar trösta inte finns. Efter skilsmässan har jag behövt bygga upp kvaliten på mit sociala nötverk. Och det har ökat min livskvalite enormt! Så det är inte bara nackdelar. Sorgen behöver sin tid och sen blir du hel igen. Kanske helare än någonsin dessutom. Se till att ofta träffa kompisar och släktingar du gillar är mitt bästa tips.

Styrkekram

Tack för era svar. Jag har tänkt en del på det här inatt, hur vi borde förhålla oss till varandra och att det finns fall-luckor i det här att jag skulle vilja fortsätta ha lite kontakt som vän med honom. Hur lätt det skulle kunna vara att falla in i någon sorts undermedveten tro att jag fortfarande är "viktigast" för honom och så blir det en chock när han träffar en ny och inte kommer ha samma behov av mig som tidigare, för då blir det genast mer komplicerat. Så jag ska skriva ner för mig själv hur jag ska förhålla mig till det och vad jag ska akta mig för. Det mesta arbetet i det här sker ju i tankarna, inte i beteendet. Tänker att jag absolut kan fråga honom hur han mår och vända mig till honom såhär i början för att få ett redigt avslut och kanske få sörja tillsammans lite som jag känner att vi inte gjort, prata igenom lite, men sen måste jag vara beredd på att backa.
Så jag tänker att varje gång jag isf hör av mig till honom måste jag fråga mig själv vem det gagnar, om jag är beredd på att han kanske  inte är intresserad av att prata för att han hittat en ny osv. Att det i slutändan ändå måste gagna mig och att jag måste akta mig för att bli för bekväm i det här. Att mitt fokus ändå måste ligga på att bygga upp mig själv och mitt liv. Så ett avslut vore ju positivt, och att vi kan hålla kontakten även efter, men att han inte får vara för "central" i mitt liv som förut. Han har inte huvudrollen i mitt liv och jag har inte huvudrollen i hans. Även om jag uppskattar honom nu på ett sätt jag inte kunnat tidigare för att vi försökt spela en roll i varandras liv som inte passade oss, så gäller det ju att veta vilken roll jag vill att han ska spela i mitt liv. På vilket sätt jag vill ha honom som vän så det blir hanterbart och vi alla mår bra av det. För vi båda kommer ju komma ur sörje-perioden och komma ifrån varandra lite och då gäller det att det inte är någon av oss som sitter och tror att man fortfarande har någon sort huvudroll i den andres liv.
Tänker jag rätt nu?

jag kan bara prata för mig själv nu efter min egen erfarenhet, men att försöka sig på att vara vän med ett ex när känslor, saknaden och sorg fortfarande finns med i bilden, är för mig väldigt självdestruktivt. så länge känslor finns med i bilden, så kommer en vänskap nog bli komplicerat, speciellt om han hittar en ny.

Tror inte på att det funkar att gå direkt från att vara varandras livskamrater till att vara vänner. Jag ör övertygad om att man behöver ett riktigt och tydligt avslut och först efter ett tag när båda står på egna ben och kommit över det vörste av sörjeprocessen då kan det funka att ha en renodkat vänskapsrelation med sitt ex. Tror att tankar om att man har varandra ändå nu i början är nån sorts försök (mycket mänskligt) att minska sorgen och smärtan. Men som bromsar och drar ut på både sorgeprocessen och "arbetet@ med att bygga en egen tillvaro.

Ja det är klart att man kan vara vän med sitt ex, men inte om någon av parterna vill mer eller hoppas på en återförening som kärlekspar. Men ts skriver ju att hon inte saknar kärleken och dem som par utan hon saknar honom som en vän. Och då tycker jag det är helt okej att fortsätta som vänner om båda vill det.

det är ju just det som är problemet. som det låter på henne i det hon skriver så är det mer än "bara vilja vara vän" som finns med i bilden just nu, behöver inte vara kärlek eller sådana känslor, utan andra känslor.  TS får helt enkelt ställa sig frågan, rent hypotetiskt, om de blir vänner och han skaffar sig en ny utan att berätta och de bestämmer sig för att hitta på något och han drar då med sig sin nya tjej, exakt hur kommer det att kännas då? säg inte bara rakt av nått i stil som "jamen det är ju hans val, det är väl ok" utan tänk och känn efter RIKTIGT NOGA, hur skulle det kännas i verkligheten? det ärliga svaret på den frågan är svaret på om du är redo för att ha honom som vän eller inte.

Jag är väldigt god vän med min exman, då vi har barn ihop är det omöjligt enligt mig att inte kunna umgås med varandra. Jag kan fortfarande ringa honom när det gäller vissa delar i mitt liv där jag vet att hans erfarenheter och kunskaper är de bästa. Han känner ju mig utan och innan på ett sätt som ingen annan. Idag är jag omgift och kan fortfarande umgås med mitt ex som vän, barnens pappa. Är glad för att vi kan ha det så.

när inga känslor finns med i bilden, absolut, då funkar det garanterat att vara vän, men finns det känslor(som sagt, behöver inte vara kärlek), så blir det genast mycket mer komplicerat och jobbigt.