Kär i någon som påstår sig bry sig - avslut
Jag borde fattat när du, redan första dagarna, sa något i stil med "fan, hade glömt hur stor du var", när du mötte upp mig vid tågen.
Jag borde ha förstått första gången du slog mig. När vi drack, och jag blev ledsen för något du sa. PANG.
Jag borde ha förstått när du blev sådär jättearg när vi skulle på vår första officiella dejt, och jag, bara 16 år, hade satt på mig mina finaste mjukisar och fina skinnjacka. Iallafall trodde jag dom var fina. Du fick mig att gråta den dagen.
Eller när du tvärt skulle se till att jag bytte stil. Eller när du vägrade ändra status online. Eller när du vägrade berätta för dina vänner hur vi egentligen träffats, eller hur gammal jag var.
Eller kanske när du flyttade in hos oss och förblev kvar… och kvar… och kvar… fast du egentligen skulle söka lägenhet.
Och när din vän blev singel, och du försvann flera veckor i sträck med den här vännen ut och festade, drack, utan att komma hem. Och jag förlät dig, trots att du sa att det var mig det var fel på, att du inte ville komma hem pga mig.
Eller när du lovade mig en semester tillsammans, men sen tryckte på om att alla dina vänner skulle med så jag inte kunde annat än att säga ja, fast jag inte kände dom, fast jag inte ville. Och när du sen nästan kysste en annan tjej där mitt framför mig under fyllan, och jag ledsen lämnade klubben, och du arg följde efter och gav mig en så hård snyting framför alla att din ena vän fick ställa sig mellan oss och fixa en taxi hem. Jag var 17 då, och jag har aldrig känt mig så ensam och utsatt i hela mitt liv. I ett okänd land, med okända män, och en man jag älskade som precis slagit mig och skämt ut mig framför alla.
…eller att du alltid hatade allt jag hade att säga. Allt jag gillade var skit enligt dig. Alla låtar, alla filmer, alla intressen. Du blev arg om jag sjöng med till låtarna på radion. Du blev arg om inte lyssnade på dig och gjorde allt du sa. Du blev arg om jag pratade "fel" med mina föräldrar.
Jag var kär, jag sprang och gjorde din mat och sprang och gjorde ditt té. Jag gav dig massager när du kommit hem från det där jobbet du HATADE, och trodde att det var på grund av det du alltid var på så dåligt humör. Jag lyssnade på vad du sa, försökte stötta dig, försökte finnas där.
Jag minns den gången jag var upprörd på dig för att du återigen svikit mig, och du kastade fjärrkontrollen i mitt ansikte. Min läpp sprack rakt igenom, blodet sprutade och jag hade nog aldrig gråtit så högt i hela mitt liv. Mina föräldrar kom nedspringande och fick hålla tryck för min läpp, och för första gången skämdes du. För att dom visste.
Jag började må dåligt. Sakta men sakta gick jag upp i vikt. Jag förstod inte varför jag mådde dåligt. Jag bara gjorde det. Du förstod inte heller.
Du försvann flera veckor, på utbildning. Jag var så stolt över dig då. Men jag värre under tiden, och mådde ännu sämre. Vikten ökade och jag började må dåligt över tanken på hur du skulle reagera när du kom hem, du hade alltid hatat min vikt. När du kom hem blev du arg, vi bråkade och du sa att jag inte älskade dig. För jag gått upp i vikt.
Någon gång efter det skulle du till ett dop. Du var där över helgen, och när du kom tillbaka ville jag veta hur det varit. Du berättade att alla varit där med sina tjejer. Jag sa att jag gärna följt med om du frågat mig. "Har du sett dig själv eller?" sa du. " Jag vill inte skämmas framför mina vänner." Jag grät den kvällen med, som så många andra kvällar.
Jag skulle visa dig en app på din mobil en gång. Jag såg att du hade sökt på en dejtingapp. Jag frågade dig om den, sårad, och du bortförklarade det som att din vän visat dig den. Jag kunde inte förstå varför din vän skulle visa dig det. Du hade ju mig?
Det gick ännu mer nedåt efter det. Du fick ditt nya jobb, och ville inte längre vara hemma. Du bara jobbade och jobbade. Du hade tagit bort alla bilder på oss på facebook. "Misstag" sa du. Vi hade inte varit ute tillsammans på flera månader, och jag började fundera över hela det här förhållandet. Vi bråkade mycket. Jag försökte göra slut några gånger, men varje gång lät du inte mig. Du älskade mig ju, påstod du. Ändå kunde du knappt se på mig längre.
Tanken for genom huvudet flera gånger, var det bara för att bo billigt som du var med mig?
I slutet där pratade du mycket om körkortet. Du skulle skaffa det sen skulle du skaffa lägenhet så skulle ditt liv äntligen kunna börja. Vi hade slutat prata om att flytta ihop för längesedan, så jag visste nog innerst inne att din tanke var att göra slut då. Men jag älskade ju dig.
Du dissade mig mycket i slutet. Du ville inte låta mig göra slut, varje gång jag försökte. Vi bråkade hela tiden, gick inte ut tillsammans.
Men när vi satt där tillsammans vid vår första dejt på länge och drack kaffe, trodde jag inte att det skulle vara slutet. Jag trodde inte att jag skulle hitta det jag gjorde, när jag fick låna din mobil för att söka på "Moana", den nya barnfilmen du ville se. Hjärtat sjönk när jag såg dina nybesökta hemsidor på mobilen. Jag ursäktade mig och skyndade mig till toaletten, stod där och var tvungen att andas, kolla att jag verkligen sett rätt, att jag inte överreagerade.
Det gjorde jag inte. Du var medlem i en otrohets-hemsida.
Jag var inte förvånad, helt ärligt. Men sviken, oerhört sviken. Jag bad dig följa med mig ut, och konfronterade dig. Du kunde inte se mig i ögonen. "Jag har gjort ett misstag", påstod du.
Och nu gör det ont, så jävla ont. Jag känner mig så dum. Jag känner mig vidrig, utnyttjad. Det känns som om det är mitt fel, för att jag blev tjock. För att jag ibland råkade avbryta dig när du pratade. Det känns som jag är världens vidrigaste, hemskaste människa. Jag måste ju förkänat det här? Jag måste ju gjort något för att bli behandlad såhär? Är det min personlighet, mitt utseende?
Jag kommer nog aldrig lita på någon igen, inte på det sättet. Jag kommer alltid undra om dom har någon annan, om dom älskar mig, om dom verkligen bryr sig.
Nu sitter jag här och kan inte sluta gråta. Du ska hämta dina saker imorgon och du påstår att du bryr dig och vill ha mig, men ändå blir du arg när jag frågar varför du gjorde så.
Det känns som om mitt liv slutar nu, och jag har ingen att prata med. Jag önskar du förstod vad du gjort mot mig.
Det gör mig verkligen ont att höra hur den här mannen behandlat dig. En sak kände jag igen från när jag själv var ung. Min f.d. man som skyllde allt som var fel i vårt förhållande på min vikt! Han la sig konstant i vad jag åt, när jag åt och tillrättavisade mig inför andra. Jag var ung, så det tog tid för mig att resa mig upp. Jag fick även barn som fördröjde det hela.
Det du måste förstå är att det handlar INTE om dig! Det handlar om att den här killen projicerar sina egna tillkortakommanden på dig! För när han får dig att må dåligt växer an själv. Det är mycket vanligt i destruktiva förhållanden.
Du skriver att du önskar att han förstod vad han gjort mot dig. I stället skulle jag önska att du förstod varför du tillät honom göra det. Honom kan du inte göra något åt, bara dig själv. När du förstår det så tillåter du ingen att behandla dig illa!
Allt handlar om den självbilden man har! Om den är svag så är det lättare att komma åt dig.
När jag lämnade min man fick jag bygga upp min självbild - med hjälp - för jag ville aldrig mer tillåta någon mer man att behandla mig illa.
Hur konstigt det än kan låta så är jag tacksam för den relationen, för den fick upp ögonen för mitt problem med mig själv. Jag tror människor kommer in i ens liv för att man delvis ska kunna spegla sig i dem och se vem man själv är.
Kärlek är konstruktiv i sitt väsen, inte destruktiv. Det du förväxlar med kärlek är beroende.
Du är värd en man som älskar dig för den du är, som respekterar dig och får dig att växa, inte krympa! Din vikt har i en kärleksfull mans ögon ingen betydelse, för det är DU, som person som han älskar.
En kille jag hade, sa alltid till mig när jag klagade på min vikt. Att bara du är nöjd, så är jag nöjd. Jag fattade inte det då. När det tog slut mellan oss så träffade han en mycket större kvinna än vad jag var. Då först förstod jag att det var sant.
Du är ung, så gå försök att få hjälp på te.x en ungdomsmottagning, om du inte är för gammal för det. Du behöver prata med någon som kan hjälpa dig att "växa"!
Jag önskar du kommer över denna kille och hittar dig själv och så småningom träffar någon som är Värd dig!
”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”
Det låter riktigt tufft det du har gått igenom. Ingen ska behandla en annan människa på det sättet! Jag föreslår att du söker hjälp hos en kurator och vänner/familj, skulle också tipsa dig om att läsa på om psykisk misshandel för det är precis vad det här låter som, bryta ner någon tills man inte har någon självkänsla kvar. Du förtjänar så mycket bättre. Se till att ta hand om dig själv och bygga upp den människa du vill vara och egentligen är innerst inne, känslan när man kommer ifrån människor som bara behandlar en illa och kommer till insikt om hur illa det verkligen var är så obeskrivligt befriande. Stort lycka till, du fixar det!
Jag blev uppriktigt tårögd. Stackars, stackars barn, snälla du, det är inte du som gjort fel här, det är han!! Jag säger som #2, sök stöd hos kurator, psykolog och framförallt familj och vänner. Kram hjärtat, megastora bamsestyrkekramar❤️
Tass Josephine
Ush vad han varit mot dig. Och vad hemskt att du inte varit nog stark att söga ifrån tidigare. För du förstår ju, ser jag i det du sktiver, att det varit galet långe, du har stått ut med saker ingen ska acceptera och din sjäkvkänsla som var bräcklig från början har brutits ner flrfärligt mycket. Det som är bra är att det flrhoppningsvis är slut nu! Du kan nu, görna med kurators hjälp, blrja bygga upp din sjökvkänsla och börja resten sv ditt liv som kan bli så mycket bättre! ( du har gått upp i vikt för att du mått dåligt, det är inte minsta konstigt. Och man är precis lika mycket värt, oavsett vikten!!!)
Ord finns inte för hur fruktansvärt du har blivit behandlad. Ditt liv slutar inte nu utan det BÖRJAR nu. Ingen ska få ta sådan skit, det är inte i närheten av vad kärlek är.
I love not man the less, but Nature more…
![[AnimeV4]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kram! Vi hejar på dig! 🤗❤️
Jag vet inte, han försvann samma dag sol jag konfronterade honom till vänner, och håller på att fixa lägenhet nu. Det är jobbigt, men vi har pratat via telefon och en kort stund när han skulle hämta några av sina grejer. Imorgon fyller jag år, och han ville vara med och fira. Vi besämde att vi skulle ut och äta… nej, jag kommer inte ta tillbaka honom. Det känns som en dålig idé men jag vill gärna träffa honom. Kan ändå inte skära av honom helt förens han flyttat helt och tagit ut alla sina saker. Jag vet inte, allt är en ända röra
Vet inte vad jag ska skriva, det gör ont i hjärtat av att läsa det du skriver. Styrkekram 🤗
Vilken liten svag kille/man som bara känner sig stor och stark genom att trycka ner en ung tjej. Var ledsen ett tag för att det tagit slut sen kommer du förhoppningsvis att inse att det var det bästa som kunde hända. Önskar dig all lycka i framtiden och satsa på dig själv.
Jag blir mycket bedrövad över det du har varit med om. Ingen ska behöva bli så illa behandlad. Du är värd att bli älskad som alla andra.
Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka.
Jag önskar dig framgång i livet.
Jag hoppas det gått bra för dig!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Man går tyvärr över sina egna gränser när man "älskar någon", Ibland förlåter man helt sjuka grejer.
Du får gärna prata med mig i pm om du vill. Jag har haft dåliga ex på olika nivåer, En jag hade påminde väldigt mycket om det du skriver, Han var dock inte inne på otrohetssajter. Men för mig spelar det ingen roll, Lagade jag maten fel kastade han tallrikarna med mat på mig, han skadade mina djur och han var bara ..inte bra.
Helt ärligt borde du släppa all kontakt. Och jag vet att det är svårt och jag vet att du har känslor.. Men det är inte ditt fel, det är hans fel. Det är inte ditt fel vad han gör eller hur han agerar oavsett om du väger 50kg eller 150kg.
#0 Jag säger som alla andra. Det är inte ditt fel, eller dig det är fel på. Du har stött på en kontrollerande partner, och det kan hända precis vem som helst. Det lovar jag. Skulle du ha varit liten kroppsmässigt, skulle han istället hållit dig hemma för att du skulle få för många blickar, eller någon annan sjuk kommentar. Deras nedvärderande handlar om dem. Han är skadad. Det spelar ingen roll hur mycket du hade gjort "rätt", han älskar varken sig själv eller någon annan, han är för feg och oförmögen till något sånt.
Han ser inte relationer som något ömsesidigt, utan han ser dig som "hans" - som han tar för givet. Desto längre tiden går, desto mer går han över gränsen, desto mer kontrollerad blir du och desto mindre värderar du dig själv - desto mer hör du hans klagande i huvudet när du ser på dig själv - allt är bara dåligt och fel. Men det är inte sant!! Livet blir att stå helt still, och såret blir bara större och större.
Är också en av dem som haft en väldigt kontrollerande parter, jag var 17 när jag blev tillsammans med honom, han var 27-28 år då! Vad jag önskar att jag bara hade lyssnat på andras oro. Men jag vet, när man är inne i det där, så ser man det inte. För man lyssnar till alla hans förklaringar och självömkan, man vill ju hjälpa. Man lever i någon konstig dimma och så här blir det när han ser till att du BARA har HONOM i dina tankar, allt ska kretsa kring honom. Det är en taktik för att du ska tappa sig själv, och ja, den är effektiv.
Du kanske skulle fråga någon i din familj eller i din närhet att vara med dig i hemmet när han kommer. För dessa individer (också kvinnor) kan göra riktigt galna saker när de tror att hoppet är slut, som ett sista försök att hålla dig kvar och sätta ned foten. Ja skrämmas ordentligt, eller genom att göra illa dig ordentligt. Jag blir förstås orolig.
Jag ser dock en helt enorm styrka i dig som delar med dig av din berättelse, och att du sätter punkt för detta kapitel. Du ser ju det som han har gjort mot dig, kom ihåg det! Jag vet att det inte är någon tröst nu, men du kommer hjälpa andra här att se på sin situation, skapa insikt som kan få dem att våga ta steget, och inse att det är så mycket sjukt som inte kan lösas på egen hand.
Det som jag däremot vill säga dig är att livet kommer tillbaka, du kommer bli dig själv. Tilliten kommer också tillbaka. Den här relationen kommer bli till en erfarenhet när du skapat distans från honom, och det kommer förstås ta tid. Det är distansen från honom som kommer hela dig. Jag lovar dig det, du kommer klara det här. Du kommer också bli expert på att se de riktigt tidiga tecknena på en destruktiv relation, och lita alltid på din magkänsla! Den känns av en orsak.
Skriv ett brev till dig själv, berätta för dig varför du vill lämna honom och varför du inte ska lyssna till hans försök att hålla dig kvar. För jag vet att det är svårt, men det är bara en charad. Det vet du inners inne också. Han behöver professionell hjälp, ingen flickvän. En sambo kommer inte hjälpa honom över huvudtaget!!
Som sagt, desto mer distans du får från honom, desto snabbare kommer din återhämtning ske. Jag rekommenderar dig därför att blockera hans nummer så fort ni separerat. Annars kommer han aldrig låta dig vara, han ger inte upp. Du kommer märka att han ibland när han ringer är arg och klagar på dig, i nästa stund kanske han gråter och säger att han älskar dig och berättar hur mycket du betyder för honom. Det här är hans försök att få dig på fall, så här fungerar dessa människor. Har hört det av alla med liknande erfarenheter. De ser dig inte emd ett värde, så de testar sina strategier - även hur motsägelsefullt det än är.
Var stark, för det vet jag att du är. Tänk på vilken vacker och fin person du är, han förtjänar inte dig! Inte den minsta delen av dig, gå nu!!
Sen vill jag också säga en sak till, OM du har stannat kvar, så är det ditt beslut. Men du, det kommer bli svårare att ta dig ur detta. Kom ihåg att det inte är något du ska skämmas över. Det är skitsvårt det här. Men jag hoppas så att du ska tröttna på det snart, för det finns så himla fina människor där ute som kommer älskar dig för den du är, för alla aspekter av dig - allt som är bra och även det du inte är nöjd med. Det är ingen vettig människa som bryr sig om såna där saker, även om det är svårt för dig att se det just nu. Men du kommer se det här, bara du tar dig därifrån eller kickar ut honom. Flytta fast till dina föräldrar eller något under tiden. Det finns vägar ur detta! Men det är jättejobbigt, och visst skäms man. Men det är för honom du ska skämmas - inte för dig och dina val. Du har inte gjort ett dugg fel!
KRAM❤️❤️
Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.