Min pappa är otrogen.
Hejsan. Jag är 16 år och har vetat att min pappa har varit otrogen mot min mamma i snart två år. Det hela började med att jag råkade se sensuella bilder som min pappa skickade till någon ( jag fick syn på detta då vi är inloggade på iCloud, jag kan se hans bilder och vice versa). Jag blev äcklad så klart som vilken tonåring som helst skulle bli, men jag trodde att bilderna var till min mamma och jag tyckte de var helt okej att dem gjorde det om det fick deras förhållande att fungera. Men en dag råkade pappa glömma att låsa sin telefon och då fick jag syn på en mail-app han hade och där hade han skickat bilder och tagit emot från en kvinna som inte var min mamma. Hela min värld gick i "kras". Min älskade pappa, min största idol, min hjälte var otrogen. Jag kände mig lurad jag kände mig oälskad på något sätt, jag tyckte min pappa hade väldigt konstiga värderingar då han lämnade en fantastisk familj med tre barn och fru för något som kanske verkade väldigt spännande för stunden. Månaderna gick och jag vågade inte säga något till min mamma jag ville att min familj skulle splittras. Efter ytterligare några månader så var jag på gymmet och fick syn på min pappa och en kvinna de pratade med varandra och jag tänkte gå fram och säga hej till jag såg att de fick in på en toalet tillsammmans och jag tror att ni alla förstår vad de gjorde. Jag började må extremt dåligt vid här tidpunkten vilket jag fortfarande gör, jag har slutit mig som en mussla runt hela den här situationen. Jag har aldrig vart en sån här deprimerad kille direkt utan jag har oftast vart ganska glad men det här har förändrat mig otroligt mycket jag är knappt med kompisar längre och har därför förlorat de flesta. Jag har tilloch med en gång tänkt tanken att ta mitt liv att bara hoppa i havet och aldrig komma upp igen. Jag ryser än idag när jag tänker tillbaka då jag hade de tankarna. För de är faktiskt så att jag lärt mig att leva med det.Jag är inte lika deprimerad idag som jag var för ett år sedan. Än idag så vet jag om de här och jag tror att han fortfarande gör det då han har den här mail-appen med en speciell lösenord för att komma in. Jag har fortfarande inte vågat säga till någon och nu har det gått så lång tid så jag licksom skäms att jag har burit på de så länge. Jag undrar om någon har ett tips om hur jag kan göra med hela den här situationen??!! Att snacka med min pappa om det kommer inte hända det vågar jag helt enkelt inte utan kanske får börja med någon annan?!
Varför vågar du inte prata med din pappa om det direkt? Vad är du rädd ska hända? Hur tror du han kommer reagera? Nummer 1 kanske skulle vara att prata med tex skolans kurator om det finns. Eller gå till ungdomsmottagningen och fråga efter om de har någon kurator el psykolog du kan få tid hos att prata med. För oavsett om du pratar med din pappa behöver du ju helt klart få dela detta med någon. Få prata av dig och inte gå och bära på en så stor och tung hemlighet själv. Stoor KRAM till dig Hockeyklubba!
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Du kanske kan prata med en kurator? Du behöver ju inte på direkten prata om din pappa utan mer ditt mående överlag. Kan till viss del relatera till det du skriver så om du vill kan du prata med mig också, bara att PMa. (:
![[PeterTM]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tror att det bästa är att tala om för din pappa vad du vet och har sett, kanske han inser att det inte är rättvist mot dig eller någon annan i familjen att bete sig så och att det heller inte är värt att fortsätta på "otrogetspåret" och förstöra din familj.
Det är en fruktansvärd situation du hamnat i och du skall naturligtvis inte behöva bära detta. Du har inte gjort något fel, bara din pappa.
Du bör absolut prata med något proffs om detta som kan hjälpa dig att få ut allt. Din pappa måste ställas till svars. Din mamma är ju grundlurad, det är jättetråkigt med skilsmässor, men det ger din mamma chansen att vara med någon som behandlar henne bättre.
Sen, det där med att du känner dig smutsig, liksom besmittad med hans smutsiga byk; jag förstår det, men det är helt tokigt, för inget är ditt fel.
MEN: Din pappa kan mycket väl älska dig enormt mycket fast han beter sig illa mot din mamma (och hela familjen). Många vuxna drar på skilsmässor just därför att de vet att barnen blir så oerhört sårade och tar på sig skulden.
Jag kan inte ge dig råd hur du skall konfrontera din pappa med detta, låt någon annan göra det. Men jag är övertygad om att du bör göra det så snart som möjligt, mest för din egen skull.
Jag tycker också att du på något sätt ska försöka få fram till din pappa vad du vet och att du mår väldigt dåligt av situationen som enbart är hans fel.
Har du svårt att prata med honom direkt så skriv en lapp eller mejla. Huvudsaken är att du inte ensam ska bära detta.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Det är verkligen orättvist att din pappa har försatt dig i den här situationen. Det ska inte vara ditt ansvar att antingen skydda hans fula hemlighet eller bli den som lyfter på locket så att skiten kommer fram.
Jag tror också det är viktigt att du talar om för din pappa att du vet vad han håller på med och att det försätter dig i en jäkligt svår sits som HAN nu måste ta ansvar för. Jag hoppas att han är vuxen och mogen nog att ta tag i det, förklara läget för din mamma och hantera den kris som kommer på bästa och schysstaste sätt.
Grejen är, att skadan är redan skedd. Något är redan trasigt och fel i deras relation, din mamma vet bara inte om det än. Om det nu kommer fram pga att du konfronterar honom eller om du skulle välja att själv berätta för din mamma så är det INTE DU som gör skadan. Du bara uppmärksammar den, så att den kan börja läka. Det är som en varböld som måste gå sönder. Om det sen blir skilsmässa eller om dina föräldrar lyckas hitta ett sätt att reparera sin relation och gå vidare är helt och hållet upp till dem och INTE DITT ANSVAR.
Det kan också vara lätt att trassla in sig i tankar på att du borde ha sagt något direkt och genom att du har vetat såpass länge utan att säga något på något sätt gör dig medskyldig, jag vet inte om du har såna tankar, men låt inte det bli en grej. Du blev försatt i en situation som var extremt svår att hantera, och du är inte en vuxen och ska inte förväntas kunna hantera helt orimliga saker - som uppenbart inte ens din vuxna pappa klarar att hantera på ett vettigt sätt.
Ta gärna hjälp av någon också, kanske innan du pratar med din pappa. Skolkurator eller ungdomsmottagning brukar vara bra ställen att börja på. Ibland har man en vettig lärare som kan gå att prata med privata saker om. Det viktigaste är att du pratar med någon och inte bär det här ensam längre.
Jag tycker, som pappa till flickor, att du ska ta ett snack med pappan. Han är samma vanliga pappa som du har känt hela ditt liv även om han nu beter sig dumt. Vad som sker är nog att han tappar fattningen om du tar upp detta med honom muntligen. Kanske du skulle skriva ett mail till honom först för att låta han förbereda sig lite? Meningen med samtalet är att du ska få lugn o ro inom dig och att han bestämmer sig. Det är inte schysst mot din mamma o göra som han gör. Därför är det bra att han bestämmer sig så detta beteende får ett slut. Han har säkert en medelålderskris.
Även snälla pappor kan göra misstag. Prata med honom. Han kommer nog att skämmas ofantligt. Det är nästan alltid bäte att prata om det.
Att bära det själv är väldigt tungt.
#8 Planerad otrohet och otrohet som sker flera gånger är knappast något du kan kalla misstag.
Ts borde prata med en annan vuxen. Hon ska absolut inte känna att hon måste ta det med sin pappa. Det är inte ett barns jobb.
Du har fått många bra tips i tråden, så jag vill bara säga ett stort Lycka till ❤️.
Det viktigaste kanske inte är exakt vad du gör, utan att du på ett eller annat sätt får hjälp att hantera dina känslor i fråga om detta och att din pappa börjar ta konsekvenserna av sina handlingar.
Jag hade nog förmodligen pratat med mina syskon först.
Jag tycker inte att ts behöver prata med sin pappa om han inte vill. Ts har dessutom inget ansvar i det här som jag ser på saken. Det är väldigt tråkigt att mamman blir lurad men jag tycker inte att barnen ska få ett så pass stort ansvar på dem att de måste berätta när de ser att den ena föräldern är otrogen. Däremot borde man definitivt prata med en kurator eller liknande.
Sen igen vet vi väl inte riktigt vad hans föräldrar har för ett sorts förhållande. Vi kan ju anta att de har ett vanligt monogamt förhållande men det behöver ju inte vara så. Kanske hans föräldrar har kommit överens om att det här är ok? Det är ju inte precis som att man alla gånger pratar med sina barn om vad man har kommit överens om med sin partner. Det här kanske låter väldigt långsökt men jag ville bara kasta in den här tanken. Behöver ju inte alls vara så här men tanken poppade upp.