Känner mig tom
Har under längre tid känt mig väldigt tom. Jag är varken glad eller ledsen. Jag är här men ändå inte riktigt här. Saker jag förut brann för bryr jag mig inte så nämnvärt över. Har ingen lust att göra saker men tackar ändå ja om jag får frågan.. När jag pratar med personer så är jag väldigt kortfattad och kommer inte med så mycket som för samtalet vidare. Har ingen betydelse om det är med pojkvännen, familj eller vänner. Jag har liksom inget att komma med. De som känner mig best undrar om allt är som det ska, men jag kan liksom inte förklara för jag vet inte det själv. Jag kan ha mina "ryck" där jag skrattar, har kul och vill göra saker men det är väldigt kortvarigt. Jag undrar vad jag kan göra för att bli av med denna tomhet.
Det låter som att du kanske har en depression. Sök hjälp hos vården.
Under tiden är det viktigt att fortsätta göra saker som du har tyckt om förut och försöka att inte isolera dig och dra dig undan, då finns risken att det blir ännu värre.
Verkar vara läge att kontakta psykiatrin.
Håller med övriga. Dags att söka hjälp. Låter som nedstämdhet eller depression.
Ibland mår vissa bara dåligt utan anledning.. eller så kan det vara så att man har börjat bearbeta saker som man har varit med om tidigare i sitt liv. Ja, listan är lång .
Det positiva är iaf att du har kommit till insikt att du faktiskt inte mår helt bra, nu har du chans att ta tag i det. :)
Ring VC och beskriv dina symptom. Kanske får lyckopiller utskrivna.
#4 Lyckopiller är fel. Man blir inte lycklig av dom. Dom kan hjälpa en komma lite upp ur gropen. Det behövs terapi och det är den viktigaste biten.
Lyckopiller är inte fel. Du kan inte generalisera så. De hjälper i många fall. Tsm med terapi är det ett ännu bättre recept.
![[Túrwen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Känner att det samma hänt med mig mer och mer på senare tiden.. Har bokat en tid till psykiatrin efter att ha skjutit på det så länge. Känns inte som att det är något i mitt fall som jag kan tackla själv särskilt när man bara verkar kunna ta åt sig av allt det negativa som händer och inte det positiva..
Vet inte vad du gått igenom för att komma till en sådan punkt där du känner sådan tomhet men skulle nog rekommendera dig att prata med någon.
OT men snälla kalla det inte lyckopiller, det är antidepressiva eller psykofarmaka. Att kalla det lyckopiller är nedlåtande mot dem som är beroende av detta för att fungera. En del människor har fel i nivåerna på signalsubsatanser i hjärnan och är beroende av medicinering, ofta under hela livet för att fungera "normalt". Så ibland kan medicinering vara det enda som hjälper ibland hjälper enbart samtal det bästa är att kombinera dessa.
Ok. Sorry. Jag kan tyvärr inte de korrekta benämningarna.
#9 Du vet inte att det heter antidepressiva utan tror doktorn säger "jag skriver ut lite lyckopiller"? Sorry men det tror jag inte på för fem öre.
Och jag generalisera ingenting. Jag talade om att det är fel benämning och missvisande att kalla det lyckopiller.
#9 Ingen fara ursäkten mottagen.