Det bli ju en roll du får. Du är vuxen och man får automatiskt ansvar om man är i en relation med någon som har barn. Så vill du inte vara "förälder" bör du nog hitta en partner utan barn.

Nä, inte föräldraansvar, men vuxenansvar. Om ettåringen slickar på ett vägguttag eller 13-åringen smyger ner en vodkaflaska i väskan kan det ju vara läge att reagera ;)

Bor man ihop tycker jag att man hjälps åt, men det är ju olika. Blir t.ex.konstigt att laga mat till sig själv och sambon, men inte till barnen för att de är hans ansvar.

Inte föräldraansvar, så att du är skyldig att försörja dem, sköta eventuella juridiska ärenden  åt dem och liknande, men ändå ansvar för att vara den som är vuxen och förståndig i relationen. Du är inte skyldig att läsa läxor med dem eller hjälpa dem med vardagssaker heller, men sådant är svårt att "komma undan" om man ska ha en avspänd relation.

Man får vuxenansvar. Man ska kunna prata med barnet och umgås med dom och se till att dom inte skadar sig eller kanske trösta om dom vill ha tröst. Och så brukar det vara oavsett om man vill eller ej.

Ja vi bor inte ihop ännu. Förutom på hans barnfria veckor då jag sover hos honom. Men jag har ju träffat barnen när jag varit där på middag när han har sin barnvecka. Och jag har ju inga problem att träffa dem och prata och sånt. Men ansvaret vill jag ju helst inte ta. Det finns ju en anledning till att jag inte skaffat egna barn. För att jag inte vill ha ansvar över dem en massa år.

Håller med övriga i tråden. Du behöver inte agera som förälder men som en trygg vuxen. Du behöver inte hämta/lämna på förskola/skola eller gå på föräldramöten. Det är föräldrarnas ansvar. Men stoppa om på kvällen, läsa saga eller laga mat åt dom är svårare att komma från.

Vill du inte ha barn, så bör du nog välja en partner utan barn. Eller så får ni vara särbo och ses på hans barnfria veckor - men även då är ju han förälder och kan behöva ägna sig åt sina barn om någonting händer.

#5 det blir ju som lite svårt att undgå att ha något slags ansvar/involvering när barn är inblandade. Och sen kan det ju bli så att barnet blir fäst vid dig och ser dig som en mamma. (Har hänt mig då jag var den enda trygga punkten just då i ett barns liv och hon tydde sig till mig fast jag bara var 16) Och även ser upp till dig och saker som du gör. Så vill man inte ha ansvar för barn så då bör man inte vara tillsammans med någon som har barn. Om än det är varannan vecka som barnet bor hos fadern/modern. Så blir barn lätt fästa vid folk dom gillar.

Skulle vilja hävda, absolut INTE föräldraansvar, som en som växt upp med föräldrars partners hos både mor och far. Var det någon gång det sket sig och blev konflikt så var det när föräldrars partners försökte ta föräldrarollen. 

Vuxenansvar ja, som vilken annan vuxen som helst i barns närhet och kanske utökat för att en bor i samma hus. Men verkligen inga föräldrabeslut. 

Så tycker iallafall jag.

Träffar man någon som redan har barn så får man ha med i beräkningen att barnen oftast kommer i första hand för den personen. Dessutom så har han också en slags relation med sitt ex eftersom de delar på vårdnaden

Ska ni bo ihop med barnen varannan vecka så har precis som andra skrivit här, du ett vuxenansvar.

#2 Ok menade såklart inte att jag inte skulle laga mat till alla som bor i hushållet om vi skulle bo ihop i framtiden. Och menade inte heller att jag skulle blunda för ifall barnen gör något livsfarligt osv.

Men typ om det blir problem i skolan, kan jag bli indragen i något då? Lärarna ska väl ha kontakten med föräldrarna då och inte att jag ska gå på olika samtal och möten och vad som kan bli?

(Jag hade själv det väldigt svårt när jag gick i skolan med mobbing osv och det var möten med lärare rektor och föräldrar hela tiden utan att något blev bättre så känns psykiskt svårt att gå igenom allt elände igen med att handskas med elaka elever osv)

#10 Ja självklart förstår jag att barnen alltid är prio ett för honom och att exet finns med i bilden. Det i sig känns inte alls problematiskt.

Barnen är än så länge bara 3 och 6 år.

Som förälder kan jag säga att om jag träffade en ny som på sin höjd kunde tänka sig att prata och vara trevligt emot mina barn så visar jag dörren tämeligen fort. För jag anser att går man in i en relation med någon som har barn jag då accepterar man också ansvaret och är beredd att hjälpa till och fungera som familj. Såvida ni inte är nöjda att vara särbo och träffas varannan vecka.. För mig är det mer en självklarhet att man hjälps åt med barnen varannan vecka men tex hämta på dagis/skola, skjutsa till träning/kompis, hjälpa till med läxor om det behövs, bada/duscha, lägga för natten och se till att reglerna som finns i ert hem åtföljs. Att leva i en samborelation med någon som varannan vecka har sina barn utan att hjälpa till med vardagsbestyr runt barnen har jag svårt att se hur det skulle funka i längden. Snarare lär det skapa otaliga konflikter. Som Partner till en förälder har du inga juridiska skyldigheter som att gå på föräldramöten m.m men att hjälpa till med vardagsbestyr ser jag som en självklarhet om man inleder en relation med en förälder. Sen spelar ju barnens ålder in, små barn kräver som regel lite mer vardagsomsorg än stora barn. Du säger att du valt att inte skaffa barn av en anledning, då är mitt råd till dig att leta efter en partner utan barn.

#11 ne du blir nog inte tvingad på möten men det kanske kan vara bra att följa med om din partner vill. För det kan ju vara saker som är viktiga för dig att veta. Om barnet mår dåligt och sådant. Kan ju vara nyttig att veta för alla inblandade. Jag vet inte hur gammal du är, men om du känner att detta är inte ett ansvar du är villig att ta om detta blir ett förhållande som håller länge så kanske du borde fundera på om ni ens ska flytta ihop.

Frågan är väl framför allt vad din partner har för förväntningar på dig, och om ni kan mötas där eller om ni tänker för olika. Finns ju verkligen inga regler som gäller alla, utan sånt där formas ju på olika sätt i alla olika familjer. Frågan är ju också hur länge sen de separerade. Är pappan van vid sin nya livssituation och att vara ensam med barnen? Är han en bra och ansvarstagande pappa, eller behöver han en flickvän som kommer in och hjälper till?

Att du själv inte vill ha egna barn behöver nödvändigtvis inte vara något negativt i situationen. Det kanske är det den här pappan behöver - en kvinna att dela livet med som inte vill ha fler barn.

Sen tycker jag det vore konstigt om det blev du som gick på föräldramöten osv. Det är något mammor och pappor ska göra anser jag och eftersom mamman också finns i bilden borde det inte finnas något behov av att du tar en sådan roll.

#11 Du borde vilja bli indragen om det blir problem på tex skolan. Du borde nämligen bry dig om barnen och vilja hjälpa till. Inte tycka det är skönt att slippa.

Ser inte att du har en önskan om att ni ska bli en familj och det är inte rätt mot honom och barnen.

#14 Han säger att det ordnar sig, att det inte kommer bli några problem och att jag inte är någon mamma till hans barn utan hans nya partner. Att det räcker att jag är mig själv och som vanligt bara.

Men jag ville fråga vad utomstående har för åsikter om tex engagemang i skolan för mina vänner tycker olika. Vissa tycker det är jätteviktigt och andra tycker att det är 100% bara föräldrarnas sak att ordna med sådant.

De separerade för 2 år sedan. Barnen bodde i början helt hos mamman då de var så små men numera veckovis. Vi har varit tillsammans 11 månader. De bor nära varann han och exet och jag har även träffat henne och hon verkar bra och lättsam.

Det viktigaste är vad din partner tycker! Förstår att du vill ha input från olika, men kanske framför allt för att landa i att du inte måste lyssna på vad alla dina vänner säger. Det viktigaste är att det funkar för dig och din partner och att barnen mår bra med det sätt ni gör saker på. Kan tycka att det kanske bara är bra att du inte är så jättedelaktig i barnen nu. Pappan kan nog behöva vara mycket själv med dem när han har dem för att de ska få hitta varann och sina rutiner. Sen är det ju viktigt att du har ett intresse för att vara en del av familjen, men pappan är ju den viktigaste personen för barnen, inte du.

Du behöver ingå i en familj i alla fall, hitta en roll i en grupp på 4 personer där alla ska trivas och då ingår att ha en bra relation med barnen. Om barnen har två fungerande och ansvarstagande föräldrar så behöver de inte en till som går på föräldrarmöten kanske, men om du befinner dig i samma kök vid samma matbord som en fyraåring då ingår det att prata med hen, kanske samla upp en tappat köttbulle eller spela spel. Att flytta ihop med nån med barn innebär att ingå i en familj.

#9  Var det någon gång det sket sig och blev konflikt så var det när föräldrars partners försökte ta föräldrarollen. 

Du kan andas ut angående svåra frågor som problem i skolan etc. det är absolut inte ditt ansvar. Det räcker bra med att du finns som ett stöd.

Det räcker bra med att vara en förebild. Så snart det gäller att sätta gränser och uppfostra så kan du ta ett steg tillbaka.

Tänk bara på att om du får en fin relation till barnen och du bryter med din partner så bryts även banden ofta till barnen. Det kan vara smärtsamt för både dig och dom.

#19 skrev "Det räcker bra med att vara en förebild. Så snart det gäller att sätta gränser och uppfostra så kan du ta ett steg tillbaka."

Ja, när det gäller att sätta gränserna har föräldern kanske veto, men samtidigt måste man ju vara en enhet i den familj som lever tillsammans. Och flyttar du ihop med den här killen så är du, han och hans barn en familj varannan vecka. Det går inte att komma ifrån. Så även om han sätter gränserna så måste du vara med och upprätthålla dem. Och ska det fungera så måste du också kommunicera med honom (och även med barnen när de blir lite äldre) om vad som ska gälla i er familj.

#20 Jag är förälder till tonåringar och det uppstår många situationer där man ska fatta beslut om vad som är OK eller inte. (sova över hos pojkvän, sena kvällar, tveksamma kompisar med dåligt inflytande, läxläsning, ..)

Dessa beslut kommer förstås senare än i detta fall men jag tog det som exempel.

Dessa beslut ska bara tas av den biologiska föräldern.

Sedan kan man ju har regler för hur man ska hålla ordning på sina grejer som ligger och skräpar etc. och det är väl inte så kontroversiellt utan det har mer med hänsyn till varandra att göra. Om jag som utomstående tycker illa om att väskor slängs innanför dörren så kan jag väl få tycka till om att det inte är OK.

Jag och min fru är för övrigt föräldrar till våra barn så jag har inte varit i en sådan situation. Dessutom har vi väldigt snälla barn.

De som har varit i en liknande situation är kanske mer lämpade att ha en åsikt än mig.

#21 Jag har också tonåringar och dessutom ett sånt jobb att jag är borta hela dygn i sträck. Då är min sambo själv med barnen (tre stycken, varav ett bor hos mig på heltid). Självklart blir det då han som fattar beslut rörande barnen. Det skulle helt enkelt inte funka annars. För även att säga nej till allt är ju att fatta beslut! Är jag på plats så har jag huvudansvaret, är jag det inte så tar jag mitt föräldraansvar genom att ha lämnat över till någon som jag litar på (och självklart vet att barnen är okej med). Jag tycker att min sambo har skött det hela väldigt bra från början. Det har aldrig varit några konflikter mellan honom och barnen.

#21 Så fungerar det inte riktigt i en familj om man bor tillsammans. Då kommer det situationer där även styvföräldern behöver säga till och ta beslut.

#23 Jo men vad då för beslut? 

#9  Var det någon gång det sket sig och blev konflikt så var det när föräldrars partners försökte ta föräldrarollen. 

Har du barn eller har du befunnit dig i en likande situation?

#24 Alla som hör livet till och familjen.

#25 Då är det nog upplagt för konflikter. Men visst finns det fall då det kan gå.

Nu har jag inga erfarenheter av skilsmässa, men om jag hade haft det och den psersonen hade försökt "uppfostra mig" hade jag nog blivit mycket upprörd.

Däremot om den personen fattar beslut kring inköp, matlagning, hjälpsamhet, samarbete, etc. hade jag inte protesterat alls. Det är du bara sunt förnuft.

#26 Nu pratar vi ju om att man kommer in i familjen när barnen är små. Självklart inte om att du kommer in i en tonårsfamilj och börjar ta beslut om tonåringarna.

Uppfostra däremot måste alla vuxna i en familj göra oavsett vad barnen tycker om det.

# OK du du har rätt på den punkten. Det är sant.

Jag skulle ändå vara lite försiktig som icke biologisk förälder.

Om den biologiska föräldern fattar ett beslut så kan ju jag agera i enlighet med det och hänvisa till att det är den personen som har fattat beslutet. Det är ju viktigt att ger samma budskap och håller fast vid det.

#24 

Jag är vuxen nu, men växte upp med föräldrar som bägge skaffade nya partners efter skilsmässa.  Så jag har inte varit i rollen som TS är, utan på andra sidan av den. Dvs barn/ungdom som får in en ny vuxen i sitt hem. 

Normalt vuxenansvar, inga konstigheter (som i, tillsägelser om en inte skötte gemensamma husregler osv)

Men när de la sig i saker som var mellan mig och mamma eller pappa blev det bara skit av alltihopa. Jag visste att jag hade en familj och det var mamma och en pappa, även om de inte bodde ihop. Och att då någon som jag inte valt att bo med skulle gå in och "leka förälder" blev bara helfel.

Jag har varit i mammans sits då mitt ex nya skulle lägga sig i vår uppfostran osv. Av barnen . Det blev inget bra alls för barnen , så ex nya fick backa ordentligt . Sedan om man lever med sambons barn så säger man naturligtvis till om barnet gör något farligt osv. Du kan gå in som en extra resurs men inte som extra förälder Barnen har redan en mamma och en pappa , de är dom som har det genomgripande ansvaret för barnen .

Har ny man sen några år tillbaks och han har fått ta en stor del ansvar för min och exets son. Då min nya man är hemma så har han tagit en stor del i sonens skolgång mm. Jag jobbar hela dygn när jag jobbar så dessa beslut har ofta legat på min nye man då sonen valt att bo hos oss och det har aldrig varit några problem vare sig från sonen eller exet. Han valde ju att bli ihop med mig och kliva in i en familj med två barn, dottern har dock valt att bo hos pappa. Idag är båda barnen vuxna och bestämmer över sig själva men när det kommer till vårt hem bestämmer vi ihop.

Jag skulle aldrig tillåta att någon utifrån uppfostar mina barn. Det är mitt ansvar som biologisk förälder. Hade någon försökt med det hade jag protesterat.

Normala husregler som uppförande är naturligtvis OK.

#32 Separerar du och din före dettas nya partner gör det så har du inte ett dugg att säga till om!

#33 Det har du helt rätt i. Det ligger utanför min kontroll.

Det enda jag kan säga till om är om jag själv träffar en ny partner och den personen börjar tycka till om saker som har med uppfostran av mina barn.

Vi harexempelvis varit väldigt väldigt tillåtande angående dataspelande, vi har aldrig haft begränsningar. Kravet är att de ska läsa sina läxor och gå upp i tid på morgonen och det har fungerat utan problem. Om då min nya partner har synpunkter om det så skulle jag säga att det är inte ditt beslut.

#34 Den du ev. träffar har väl också nått att säga till om angående boendemiljön  han ska ju också bo där och känna att det är hans hem med, ex. om ditt barns spelande stör när han ska sova el dyl måste han ju få säga till att ex. nu måste jag få sova så jag klarar av jobbet så inget spelande efter kl 22 eller nått sånt. Man måste både ge och ta i ett förhållande så man kan faktiskt behöva omvärdera tidigare uppfostringsregler när man träffar nån ny så att det funkar i förhållandet annars är det nog bäst man är särbos tills barnen flyttar hemifrån.

#35 Du har helt rätt i det. Om mina barn stör så måste de naturligtivis visa hänsyn.

Det är ju aldrig så att de kan bete sig hur som helst. Ordning och reda och inga slängda kläder etc. De måste visa stor hänsyn, det är helt klart. Det gäller både i ett hem och utanför. Jag är inte rabiat angående mina regler. Jag är inställd på att anpassa mig så att alla mår bra. Dessutom är jag öppen för nya ideer angående hur jag behandlar mina barn med regler etc. Jag brukar inte ha problem med de som jag arbetar nära med, vi hittar alltid rimliga kompromisser som fungerar. Om min sambo blir störd av något av mina barn, så blir det ett allvarligt samtal med dem.

Sedan är det jag som har slutansvaret för mina barn och det kommer jag inte att släppa till någon annan.

För mig är det inte en realtitet, jag är gift med min fru som är mor till våra barn och vi kommer inte att skiljas. De som har erfarenhet av detta har ju lite starkare argument äm mig eftersom de vet hur det är i praktiken.

Jag hoppas det OK att jag har en åsikt i frågan ändå.

#36 Allt är inte hugget i sten, jag hade inga planer på att skiljas från mitt ex men livet,ödet ville annorlunda.

#37 Nej det är sant. Vi kan inte kontrollera allt. Man ska inte vara för högmodig. Jag skulle kanske skrivit att vi inte planerar att skiljas och att vi har det relativt bra. Det kan låta lite vasst ibland när jag skriver, utan att jag menar det.

Jag hoppas verkligen det går bra för dig. Det kan vara väldigt bittert ibland. Jag har sett många olika tråkiga exempel på det.

#38 Tror jag haft världens lättaste skilsmässa har aldrig bråkat om barn, pengar mm mm. Vi har varit överens om allt.
Är omgift sen många år och exet och nuvarande kan mycket väl sitta och fika ihop när jag kommer från jobbet. De diskuterar politik mm som jag inte är ett dugg intresserad av. Skakar mest på huvudet åt dem.

Nej. Sår det inte på papper att du har vårdnaden så verkligen inte. Du behöver inte köra dem, följa med på grejer, köpa saker m.m.

#40 Det lär säkert bli en fin familj 😂

Vill man inte ha med barn att göra skaffar man inte en partner som har just det, barn. Det är enkelt.

#40 Haha, jag håller med Hera. Vilken idyllisk familjebild😃

Det låter ju otroligt omoget och skulle förmodligen inte funka.

Skaffar man en partner som har barn så skaffar man liksom en hel familj. Det ingår i konceptet.

Min pappa träffade en gång en kvinna som också hade barn, vilket gör att detta inte riktigt hör hit, men det gör det ändå på ett sätt.

Kvinnan verkade låtsas som att jag och mina syskon inte fanns och hennes barn var alltid i centrum. Minns en gång då min far hade lovat min bror att de skulle åka och fiska. Det blev ingen fisketur, för kvinnans dotter behövde pappa så de kunde shoppa en säng tror jag det var. Vi kände oss väldigt åsidosatta och aldrig som hemma när vi var hos pappa på den tiden. Hade han träffat en kvinna som såg oss också så hade det varit en annan femma.

Dvs, så länge du inte ignorerar barnen och låtsas som att de inte finns borde det gå bra, du måste inte följa med på möten, men duka gärna fram till alla som är där. Det hände att frukost dukades fram, men inte till oss.

#43 Men oj! Det var verkligen ett extremt illa beteende att göra så mot er.  Hemskt att vuxna kan göra så, beklagar.

Du har inget föräldraansvar men du ska inte bära dig åt som en skit för det ! För det är väl vad ts frågade om ?

Har inte sagt att det kmr bli en bra familj men rent lagmässigt har ts inget ansvar över någon annans barn.