Kommunikation tycker jag är det viktigast i ett förhållande.

Att man pratar om varför man känner som man gör och varför saker och ting har hänt.

Viktigt är också att känna efter om man vill satsa på kärleken och då får man ibland jobba med saker som tillit och att ge varandra en viss frihet.

när tilliten är borta, så är det väldigt svårt att få tillbaka den, på snudd omöjligt och för att kunna reparera sig själv/arbeta för att få tillbaka den, så bör man inte ha nått med orsaken till att den försvann till att börja med, att göra. det är inget ni kan prata om, det är inget ni kan komma runt, visst, han kan säga "jamen jag har ändrat mig, ska aldrig göra om det"(och kanske tom mena det) och du ger honom en till chans, men ständigt så kommer en viss oro och misstänksamhet ligga och gro inom dig, varje gång han lovar eller säger något, du kommer aldrig att kunna lita till 100% på honom igen(trotts att du kanske säger att du kan det), för denna känsla kommer att gro allt mer och mer djupt inom dig, det är bara en fråga om hur länge du orkar att hålla ut.

du gör självklart som du vill, men jag rekommenderar inte att du utsätter dig själv för det iaf.

Du bestämmer dig för att vi alla är människor och vi ibland begår misstag. Den går absolut att bygga upp igen. Prata. Prata. Prata. Och ge han chanser att visa att han håller vad han lovar. Orden betyder ändå inget så ni måste "utsätta" er.

"Förlåtelse – ett centralt och misstolkat begrepp Sorgbearbetning handlar – utöver fullbordan av kommunikationer – även om accepterande av och försoning med det som hänt. Detta blir särskilt tydligt när smärtsamma händelser har inträffat i de relationer som bearbetas. När jag på mina kurser börjar tala om behovet av förlåtelse uppstår ofta en mängd spontana protester. Förlåtelse är nämligen ett av våra mest missförstådda begrepp. De flesta verkar tolka begreppet förlåtelse som att man ska tycka om den man förlåter, att man sika vilja träffa personen igen, att man ska tycka att det som hände inte var så farligt, eller att man ska förlåta för den andres skull. Utifrån den uppfattningen är det naturligt att inte vilja förlåta någon. Som tur är kräver verklig förlåtelse ingenting av detta. Förlåtelse handlar istället enbart om dig, om dina tankar och dina känslor kring det du har varit med om. Förlåtelse innebär att du ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag. Det handl­ar om ett accepterande av det som skett, vilket ger frid i sinnet. Känslan av ilska och bitterhet kommer från upplevelsen av att bli skadad. För att förändra den känslan behöver vi en ny upplevelse av försoning. Att förlåta är den handling som åstadkommer detta. Ofta tror vi att vi saknar förmåga att förlåta för att vi inte vill förlåta, men att förlåta är en handling och inte en känsla. Jag brukar förklara vad jag menar med exemplet att vara för trött för att orka borsta tänderna. Vi borstar oftast ändå tänderna för att vi vet att det känns bättre efteråt. Samma sak är det med förlåtelser – först kommer själva handlingen, sedan upplevelsen av att må bättre. Om vi ska vänta på lusten att förlåta innan vi går till handling och förlåter, kommer vi att få vänta för evigt. Genom att förlåta motparten gör vi oss inte beroende av att den som skadat oss kommer till insikt och ber oss om förlåtelse. Istället frigör vi oss själva genom att ”låta före”. Att förlåta innebär rent praktiskt – som med all sorgbearbetning – att man verbaliserar sin förlåtelse och riktar den till motparten, blir hörd av en annan människa, samt avslutar kommunikationen med ett avsked. Den formulering vi brukar använda oss av är: ”Jag bekräftar att det du gjorde skadade mig, men jag tänker inte längre låta minnet av detta fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.” När vi förlåtit upplever vi en befrielse från ilska och bitterhet. Eller, om du hellre vill, du för­sonas med dig själv och dina upplevelser." Ett citat som hjälpte mig i min bearbetning av att bygga upp tillit och förlåta igen. Hämtat från sorg.se