Annons:
Etikettsex
Läst 2232 ggr
[BatsKats]
12/9/16, 1:39 AM

Sex och dåligt samvete

Jag skriver mest dethär för att få skriva av mig lite. Men om någon kan komma med ett superbra råd så vore det ju inte helt fel. Jag har varit tillsammans med min kille i ungefär 3 månader nu. Och det mesta är underbart, det finns inte direkt något att "klaga" på. Men då hans förra relation var rätta jäkla fucked up (milt sagt) och har lämnat en del emetionella ärr har jag på eget initiativ tagit ett steg bakåt och låtit honom själv ta initiativ till vad han vill göra i vissa lägen. Detta gäller särskilt när det kommer till sex. Jag tar aldrig initiativ till sex. Det är inget fel med det, vi är båda nöjda med vårat sexliv. Och är det något jag vill så är jag inte rädd att be om det. Men som sagt var, p.g.a tidigare förhållande känner jag mig liksom tvungen att kolla extra noga att han är ok med allt jag gör. Men det hände en sak ikväll. Denhär gången var det jag som tog initiativet. Inget fel med det kan man tycka. Men jag har väl vant mig vid att inte göra så, så självklart blev jag ju att må dåligt över det. Vilket han märkte och frågade om. Sa som det var varpå han förklarade att han älskar att ha sex med mig. Sen sa han det. Att han alltid har dåligt samvete efter att vi gjort det. Där kommer nämligen andra problemet in i bilden. Han är religiös, uppfostrad i en helt annan kultur. Han tror inte på sex före äktenskapet. Detta har vi pratat mycket om. Och han förstår att oavsett fast jag älskar honom och självklart respekterar hans religion så tänker jag inte gifta mig med honom nu. Att ha sex ändå var hans val, och det måste självklart stå för honom. Men jag trodde han kommit över det… Det kom lite som en chock att få reda på att han kände så. Och när han sa att han hade dåligt samvete när han pratar med sin familj för han känner att han "trotsar" dom. Jag sa till honom att om han känner så så borde vi sluta ha sex. Men det kommer självklart inte fungera. Jag förstår att jag varken kan eller bör ta ansvar för att han följer sin tro. Men jag känner mig rätt jäkla skyldig när jag inte heller kan gå med på alternativet. Fast alltså, det ÄR ju hans val… Han sa också det. Att jag inte ska oroa mig för det. Att han egentligen borde har sagt det då han visste att jag skulle må dåligt över det. Men han vill vara 100% ärlig om hur han känner, så jag kan våga vara ärlig om hur jag känner. Underbart. Men nu ligger jag här mitt i natten och har dåligt samvete. Vet inte hur jag ska lösa dethär. Vill ju att vi båda ska må bra… :/

Annons:
Aleya
12/9/16, 4:07 AM
#1

Öh… han kanske inte ska ha förhållande om han då mår så skit över att han har sex och trotsar sin religion. Men jag tycker ärligt att du inte ska ha dåligt samvete. Det är ju han som måste börja kanske tänka en eller två gånger. Men jag tycker att om du mår jäkla skit av att ens ha sex med han för hans tro och att han bryter osynliga lagar så är han nog inte rätt person alls. Han ska väl inte lägga över sitt dåliga samvete alls på dig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

_Fisken
12/9/16, 6:14 AM
#2

Han står med två ben i vardera religion. Jag tycker du ska fortsätta stötta honom. Du tycker ju inte det är nåt fel i att ha sex före äktenskapet men han har blivit uppväxt med ett annat synsätt. Han börjar frigöra sig eftersom han kanske är den yngre i hans familj?
Du ska inte ha dåligt samvete alls. Finns ingen anledning. Ni båda gillar sex men hans dilemma är hans uppväxt. Använd sunt förnuft och väl valda ord när du pratar med han och avdramatisera detta med sex.

[Devya]
12/9/16, 7:30 AM
#3

#1 Nja. Jag upplevde samma sak då jag var yngre. Jag var uppfostrad till samma tankesätt som ts kille. Jag kämpade med dåligt samvete i många år och ännu idag kan det väl poppa upp nu som då och då är jag ändå 30 år gammal. Det är inget som jag har kunnat bli av med helt hållet men det har blivit bättre med tiden. Men det ska väl inte betyda att jag måste avhålla mig från sex och förhållande tills jag har blivit av med det dåliga samvete helt och hållet?  

Måste även tillägga att jag kunde få så pass dåligt samvete att jag grät sen då jag blev ensam för en stund.

Låter inte heller som om han försöker sätta allt det här på henne utan de är ju ärliga och öppna med varandra vilket är otroligt viktigt i ett förhållande. Ingen vits med att hålla in en massa saker för det är ju så man glider ifrån varandra, åtminstone efter min erfarenhet.

Aleya
12/9/16, 7:49 AM
#4

#3 jag tycker dock att det låter som att han ska ha som han vill i detta förhållandet och sen gå och skämmas och dra på sig någon offerkofta. Men det är min åsikt. Det lär ju inte i längden vara bra för någon av parterna i förhållandet. Och tycker inte ts ska behöva skämmas för att killen beter sig som han gör. Mår han skit får han väl sluta, men att bete sig som han gör och sedan sitta och beklaga sig och nästan putta skulden på ts är inte enligt mig ok.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[BatsKats]
12/9/16, 3:34 PM
#5

#1 och #4 Jag kan inte för mitt liv förstå hur du kan tolka det så. Att jag har valt att ta ett steg bakåt i vissa saker är som sagt var helt och hållet mitt eget initiativ. Som sagt var så var hans förra förhållande rent åt helvete. Det är inte bara tjejer som kan bli riktigt jävla illa behandlade i en relation vet du. Han var för övrigt gift, om det nu har någon som helst betydelse. Vi har ett seriöst förhållande. Vi pratar om allt och respekterar varandra. Och det är just det. Han vill inte gå och hålla detta för sig själv bara för att skydda mig. Jag skulle inte vilja det heller. Jag har sagt det till honom tusentals gånger då jag vet att han gärna håller saker för sig själv hellre än att riskera att någon blir upprörd. Som sagt var så skrev jag mest för att skriva av mig lite. Jag var upprörd då. Jag begriper ju att jag inte kan bestämma vad som är rätt för honom. Och det är inte mitt ansvar vad han väljer att göra. Men jag vill ju ändå få honom att må bra, inte dåligt.

Aleya
12/9/16, 3:49 PM
#6

#5 för som jag uppfattar det i ditt första inlägg så tar du initiativ och han mår skit och måste bara säga det och du börjar må skit. Om du inte vill att folk ska tolka det som ett negativt inlägg så då kanske du borde uttrycka det på ett annat vis. Jag bryr mig inte om han var gift innan, men han ska ändå inte komma och lägga den ångesten han får av att trotsa sin religion på dig. Han har en hjärna att tänka med. Nu vet inte jag hur du tänker med seriöst, men jag personligen tycker inte man ens hunnit på djupet på 3 månader. Jag tycker inget av detta låter värt mycket i min bok. Men vill du fortsätta ha det på detta sättet är det upp till dig. Men det lär inte bli bättre om det fortsätter i samma stil.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Annons:
Tjeja
12/9/16, 9:32 PM
#7

Släpp ditt dåliga samvete! Det är inte dig det beror på ändå, du råkar bara vara "föremålet" som han skapar sina egna problem med!

Om det inte var dig han var ihop med och hade sex med så skulle det varit någon annan i alla fall och han hade känt lika dant i alla fall!

Hade det handlat om sexuella övergrepp (=mot hans egen vilja) hade det varit en annan sak.

Men som det är nu är hans känslor kluvna på grund av hans religion och han både vill och skäms för att han vill. Det är helt hans egna problem!

Däremot tror jag att du säkerligen skulle kunna väcka respekt för dig hos honom om du själv bestämde dig för att du inte vill ha sex med honom längre förrän ni ev gifter er. Då är det DU som sätter stopp och det skulle underlätta för hans religiösa samvete. Väcka respekt hos honom för dig. Men med stor sannolikhet skulle inte er relation hålla i längden till sist i så fall istället. OM den ändå gör det så är det ju giftasmaerial i er relation ändå om du kan tänka dig att följa hans religion för hans skull för att DU väljer det (inte för att han ber dig om det eller förväntar sig det).

Skulle du göra det? Det låter inte som att du skulle kunna tänka dig att bli religiös för din egen skull, så ännu mindre för någon annan troligen hur mycket du än älskar en person ändrar sig inte ens övertygelse och tro för det. 

Ens egen tro handlar om vad man känner sig övertygad om är sant och rätt, det ligger djupare rotat än relationer för det handlar om vem man själv är.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[BatsKats]
12/10/16, 3:33 AM
#8

#7 Tack! Det var precis vad jag behövde höra! Jag ska göra så. :) #6 Du bör nog läsa mitt inlägg igen. Det var INTE det som hände. Jag mådde dåligt över det, ja. Vi pratade om det. Och det var DÅ det kom fram att han kände så. Jag vet faktiskt inte riktigt vart du vill komma med dina inlägg. Men jag mår dåligt av att läsa dom. Du drömmer ut min kille på förhand, utan att ha en aning om hur han egentligen är. Du verkar redan ha skapat dig en bild av situationen, och kan inte tänka dig några andra alternativ. Att vi t.ex. bara varit ihop i 3 månader betyder inte nödvändigtvis att vi bara kännt varandra i 3 månader. Faktum är att jag har kännt honom sen innan skilsmässan. Jag vet inte riktigt vad du tycker att ett förhållande ska vara. Men ärlighet och öppenhet är tydligen fel? Är det fel att vilja berätta ALLT för sin partner? Är det rätt att hålla vissa saker inne för att man vet att det kanske kan göra ens partner upprörd? Om man inte kan vara öppen med hur man känner, vad har man egentligen för förhållande då? Jag vill bara berätta lite om min kille, innan jag lämnar denna deprimerande tråd. Han är enligt mig den mest fantastiska varelse som vandrar på denna jord. Han är alltid orolig för mig, vill alltid veta att jag mår bra. Han tycks liksom alltid veta om jag mår dåligt, vare sig vi är tillsammans, pratar på telefon, skriver eller inte pratar alls. Han finns alltid där för mig då. Han skämtar alltid och får mig alltid att le, hur nere jag än är. Han talar ofta om hur vacker jag är och hur mycket han älskar mig. Han tar sig alltid tid för mig, även när han inte borde. Han har släppt allt, precis allt, för att komma till mig när jag behövt honom, trots att jag aldrig bett honom. Han stöttar mig att bli den jag vill bli, trots att han är orolig över mitt val av yrke och min säkerhet. Han är ärlig om allt, han vill ha ett seriöst och livslångt förhållande. Vi kan prata i timmar om precis ALLT. Jag vet saker om honom som ingen annan människa någonsin skulle få reda på. Det finns inget jag skulle ens försöka dölja för honom. Han vill inget annat än att se mig lycklig. Och jag vill inget annat än att se honom lycklig. Därför har jag SJÄLV VALT att göra som jag gjort. Han vet om det och vi har diskuterat det också. Men det kanske inte spelar någon roll med tanke på att han är en hemsk och egoistisk människa som vill vara ärlig med hur han känner och "lägga skulden på mig"? För då bör man inte vara i något förhållande?

Tjeja
12/10/16, 9:05 AM
#9

BatsKats, Att din kille har ett religiöst samvete säger mig snarast att han är en fin person som i grunden vill väl och vill göra det som är rätt och gott. Tyvärr krockar er sekulariserade livsstil och känslor för varandra med hans tro och det är klart att det blir ett dilemma för honom och det påverkar er relation. Jag tror att man behöver ha personlig erfarenhet av religiös djup övertygelse för att riktigt förstå hur en religiöst troende person känner och tänker. Det är stor skillnad på en "religiös" person som egentligen inte har en personlig tro eller övertygelse. Det är dem utan hjärtats tro som använder sig av sin religion som ursäkt för dåligt beteende och för att försöka utöva makt etc. Det är ju dessa vi ser som blir till terrorister och blodtörstiga religiösa ledare i extremfall och/eller kontrollerande hustrumisshandlade familjedespoter i mer "normala/moderatare" fall. De som inte har tron egentligen utan bara använder religionen för sin egen vinning. För om de hade en äkta tro skulle de vara ödmjuka inför både gud och människor istället och ha respekt för andra människor på ett sätt som hindrar kallblodigt agerande. Men denna skillnad mellan hjärtats äkta tro och de andra "fake-religiösa" (i brist på bättre ord) känner vi sekulariserade svenskar sällan till! Istället drar vi gjärna alla med religiösa kopplingar över samma kam och tror att allt de gör och tänker i religionens namn är av egen vinning och hänsynslöshet. Bry dig inte så mycket om de kommentarer som kommer från sekulariserad okunnighet. Det är då bara fördommar utan förståelse de uttrycker ändå. Även om det är i välmening mot dig. Du verkar istället ha sett och upptäckt hur en genuin tro fungerar hos din kille, för han har samvetskval han brottas med i sig själv men kan ha svårt att förklara för dig eftersom han inte vet om du förstår. Han vill ju absolut inte lägga sin börda för sitt eget ansvar på dig och om du tar hänsyn till hans behov av samvetsfrid för att "blidka" honom på något sätt så blir det lätt ännu mer fel för honom. Men om du själv väljer att göra något för hans lättnad för att DU vill det och känner att det känns rätt och bra för er framtid och relation på lång sikt så kommer det väcka respekt! (Samtidigt kommer det förstås att väcka andra samvetskval hos honom att låta dig undanhålla dig från njutning för er skull. Men det kan bli en stark vinnare i längden då istället om er relation håller igenom det så långt tills ni gifter er.) Kan du se nyansskillnader? (Jag tror du kan se den ;-) Så frågan för dig personligen handlar om självkännedom! Om du känner att du som person i din övertygelse och den tro på dig själv att du klarar av att ha en långvarig platonisk relation eller inte för att investera i er framtid? Och i så fall, är er relation värd det? Är han värd det försöket och den kampen? Du känner dig själv bäst själv på den biten. Var ärlig mot dig själv! Om du känner att du inte klarar av en längre tid utan sex med den du älskar så måste du vara lika rak och ärlig om det och INTE ha dåligt samvete för det! För det handlar om er två som personer, vilka ni är i grunden och det kan ni inte bortse ifrån! Du är den du är och han är den han är! Ingen av er kan ändra vilka ni är! Hans religiösa samvete kan han inte rå för, men det är hans eget ansvar och helt oberoende av dig som person. Är han stark och kapabel så fixar han att stå ut tills ni gifter er för er skull fast ni har sex, på samma sätt som om du skulle välja att avstå för er skull. Vem av er är starkast nog att klara av att bära den andras börda just när det gäller sex under den period det handlar om? Var helt öppna och ärliga med varandra som ni är, så kommer ni nog kunna komma fram till vem som är starkast på den biten just nu. För faktum är ju att i ett äkta partnerskap turas man ju om att bära varandras bördor i olika sammanhang beroende på vem som är starkast eller har bäst förutsättningar att bära just det, just där och då. Om du redan vet att du är den som orkar och klarar bäst att bära ert sexliv (frånvaro av sex) från början behöver du ju inte diskutera det förstås utan bara prata om det och förklara för din kille vad du beslutat dig för och varför. Man kan säga att ni är som förvara pusselbitar. Ni behöver var och en av er besluta er för vad du resp han är kapabel till och ta ett beslut utifrån det! Sedan får man se om era beslut matchar varandra. Ni har goda förutsättningar att lösa det! Ni har 4 alternatv varav 3 går att arbeta med och bara en av dem skulle göra relationen dödsdömd. Dvs om du inser att du inte klarar leva utan sex så länge samtidigt som han inser att han inte klarar av att hitta en kompromiss i sitt samvete som ger honom samvetsfrid. Det är viktigt att ni är helt ärliga mot er själva först och sedan lika ärliga med varandra! Det är mer respektfullt och kärleksfullt att acceptera sanningen och skiljas åt som vänner nu, än att förtrycka sin egen personlighet, ljuga för sig själv och den andre. Det leder i så fall bara till en lång plågsam utdragen process som ändå kommer misslyckas! Kommer någon av er fram till att ni inte vet och är osäker, ja då får man överväga om relationen är värd risken att försöka i alla fall och då heller inte veta om det kan gå vägen. (Helt säker är man förstås aldrig innan tiden gått och ni står med facit i handen. Men sannolikheten för att man ska lyckas är ju större om man tänkt efter, vet vad man gör och tror att man klarar av det). Så tja kort sammanfattat, kommunicera öppet och var genom ärliga mot er själva och varandra med respekt för vilka ni själva är som personer i grunden med förutsättningar och behov. Sedan behöver ni bestämma er för ett beslut att gå på om ni vill slippa älta detta från gång till gång när sex "ligger i luften" och kåtslaget är överväldigande redan. Det är onödigt jobbigt och tärande på en relation att slitas fram och tillbaka hela tiden liksom. Stor kram och hoppas att du orkat läsa!  

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

[BatsKats]
1/30/17, 12:26 PM
#10

#9 Tack så jättemycket för att du tog dig tid att skriva allt det. Jag läste ditt svar för länge sen och tog till mig av dina råd. Men glömde liksom att tacka. Sorry för det. Vi har pratat ut ordentligt om detta. Jag har faktiskt inte behövt säga själv vad jag vill, utan det har han liksom förstått ändå. Vi har kommit överens om att vi kan göra vissa saker, men inte andra. Och det funkar bra för oss båda. (Faktum är att jag tror det är han som saknar dom andra sakerna mest. :p ) Jag är lycklig i våran relation som den är just nu. Och jag känner att ja, jag vill spendera resten av mitt liv med denhär killen. Så faktum är att vi faktiskt har börjat diskutera brölopp! Så inom kort lär detta problem inte ens existera längre! :D

Tjeja
1/30/17, 12:36 PM
#11

Vad härligt BatsKats att ni hittat en fungerande kompromiss! 😊 Lycka till massor och hoppas ni får många lyckliga år tillsammans! 💖

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Upp till toppen
Annons: