Vilken jobbig snubbe du har fått tag på. Byt innan du dras med i hans oengagemang. Du kan inte ändra på en människa, som han funkar nu kommer han alltid att funka.

Tyvärr är det nog så som Peter skriver, som han funkar nu kommer han alltid att funka. Hade det varit en kortare tid hade det kanske funnits hopp men iom att det gått så många år så nä.. Jag har en god vän som sitter fast i samma skit, men hon har suttit där i snart 20 år och det har aldrig blivit bättre..knappt ens för en kortare tid. Det är jobbigt nu, men det kommer att bli ännu jobbigare senare. För att det ska bli bättre och förändring finns det inget en person kan göra bara, bägge två måste ju vilja ha förändringen. Annars blir det ryckigt som du skriver och så faller han tillbaka i gamla beteendet.

Kommunikation.

Du har inte någonstans nämnt att du pratar med din sambo om detta, om delat ansvar i hemmet osv.

Att bara knipa och hoppas han bättrar sig fungerar inte heller. Sitt inte i tysthet och tyck synd om dig själv, vill du ha riktig förändring måste du ge han en rejäl spark i röven. Prata med han om vad som krävs i det förhållande du vill ha med han, få han att inse att du inte vill städa upp efter han.

Dags att prioritera dig själv ? Varför stanna kvar , du kan inte förändra honom .

#3 har pratat med honom om det sen vi blev sambos

Om du vill ge honom en chans till så ställ ett ultimatum för förändring annars är det slut, ge det ett par veckor och försöker han inte ens så är ni kanske inte ämnade för varandra helt enkelt. 

Eller gör slut, flytta och leta efter någon som vill ha en partner och inte hemhjälp.

Hoppas det löser sig för dig!

Det är inte så att han har någon form av depression/mår dåligt?

#7 Nej han är bara slö. Hans föräldrar städade hans rum tills han flyttade ihop med mig… har inte lärt sig nästan någonting om städning så jag har fått lära han HUR man städar..

#8: i så fall kanske han har flyttat från en mamma till nästa så att säga? Borde kanske bo ensam tills han lär sig hur man sköter ett hem? (Eller tar professionell hjälp med det om det gäller en slöhet som beror på något sjukdomstillstånd eller annan "avvikelse". Det finns fler än depression som kan sätta ner energin, t.ex. utbrändhet, AD(H)D och olika obalanser i kroppskemin.)

Kanske också det vore ett bra sätt att se om där finns kvar något fysiskt intresse från din sida? Inte undra på att det försvinner om man samtidigt måste vara mamma (eller pappa) åt sin sambo.

Vilket var den normala hustrurollen till för inte länge sedan, och jag skulle tro att den ligger bakom mycket av myten om kvinnors ointresse för sex. (Inte hela – det fanns också risk för oönskade barn, frustration över att inte få ha något eget liv, risk för horstämpel, tabu mot att lära ut hur man vill ha det, manligt tabu mot annan närhet än sexuell, med mera – men mycket av den.) Så om det är det det gäller är du i gott sällskap.

#9 han tycker vi har för lite sex, har sagt åt honom att det dels kan bero på min depression och dels för att jag måste tjata så mycket på honom, att jag bara blir less. Vi har faktiskt pratat bl.a. om jämnställdhet då jag känner att jag får göra de mesta i hemmet, att vi inte lever på 50 talet längre, båda måste hjälpa till. I hans familj är de hans mamma som fixar allt. De har jag sagt åt min sambo, kolla dina föräldrar, vem fixar allt? Inte är det din pappa. Och bara för att du är uppväxt så, så kommer inte jag acceptera det. Pratade med honom idag igen, jag hoppas han tar och skärper sig, vet inte vad jag gör annars! Inte så kul att känna sig irriterad.. kanske skulle kramas osv mer om jag blir mindre irriterad? Har kommit lite till den gränsen att jag inte orkar tjata på honom, låter han ha sin tallrik på vardagsrumsbordet i flera dagar, utan att säga att han måste ta bort den, fast den där inre irritationen kommer ändå och när jag väl säger något är jag jätte sur istället…

#10: verkar ju som den klassiska ohållbara situationen. De flesta av oss blir ju starkt präglade av hur vi har det i vår uppväxtfamilj, och din kille har alltså flyttat från en mamma till nästa. Och såpass lata brukar vi nog alla vara, att har vi det så "förspänt" är det väldigt svårt att ändra sig.

Och inte blir man på humör för närhet (eller sex) i ett sådant läge. Jag får knottror bara jag läser din berättelse.

Så vad säger du om det andra jag skrev – att flytta isär? Jag förstår att det kan vara svårt både känslomässigt och praktiskt, du har nämnt hunden – men det kanske kan vara en utgångspunkt att tänka nytt från i alla fall?

En annan utgångspunkt kanske kan vara att strikt dela upp hushållsgöromålen enligt lista, kanske i väntan på annan lösning? Men det bygger förstås på att han förmår göra dem trots hur ni har haft det hittills. Men det är också en fråga om att ta hänsyn till dig, och det ska ens pojkvän göra.

Om du har depression är det ju extra illa, och extra anledning för honom att ta hänsyn. Återigen: han är inte liten och bor hos sin mamma längre, han ska vara jämlik part som tar halva ansvaret i sitt eget förhållande.

Kanske du själv skulle tala med vårdkontakter också, kurator och liknande, för att få stöd och idéer?