Han vill flytta till ett annat land
Nu blir det långt här, hoppas ni orkar… 🌺
Jag började dejta en kille för fyra månader sedan. För två månader sedan bestämde vi oss för att satsa på riktigt och gå in i ett förhållande. Allt har känts jättebra, han är en jättefin kille och vi är båda snälla, fina och respektfulla mot varandra, allt känns rätt, men nu har det börjat krisat. Han har nämligen nu, fyra månader efter vi träffats, "avslöjat" att han verkligen vill flytta till Belgien och att det är en dröm han har att bo där. Han säger till och med att han känner att det är det enda stället han känt att han hör hemma på är där och att han vantrivs i vår hemstad där vi båda bor. I Sverige då.
Om vi backar bandat lite så har han nämnt Belgien ytligt ett fåtal gånger i början då vi började träffas. Men då bara i form av: "Det vore roligt att plugga där när jag väl ska plugga vidare, men vi får se hur det blir, vet inte ens om jag kommer in!" Han har bara sagt det sådär ytligt och har alltså mer (inför mig i alla fall) uttryckt det som att "det blir om det blir, det vore roligt". Sedan efter tiden tillsammans har han inte pratat om det alls, så jag tänkte väl i min stilla fantasi att det inte blev så viktigt att flytta nu när han träffat mig och verkligen vill något seriöst med mig. Han har några vänner där som bidrar till att han vill flytta dit. Men han har bara känt de vännerna i 2,3 år… Inte för att det kanske spelar någon roll. Han har massvis med vänner här som han känt sedan barnsben och har mycket god kontakt med, så det är inte som att han flyttar dit för något han inte har här. Han har inget annat "band" till Belgien än att han varit där och hälsat på 3-4 gånger och tycker om att vara. Det han vill plugga kan han plugga på flera ställen i Sverige, till och med i vår hemstad.
Hur allt uppdagades nu var att han kom hem från en resa i Belgien för några dagar sedan. Han hade hälsat på sina kompisar, inget annat. Sedan när han kommer hem är allting jättebra, vi har saknat varandra jättemycket och allt känns perfekt. Sedan en dag, bara en dag efter han har kommit hem så är vi ute och äter middag med några av hans släktingar och han börjar då beskriva hur roligt det var och att dom säkert kan komma och hälsa på där när han flyttar dit. Andra dagen han kommit hem pratar han alltså entusiastiskt om att han vill dit igen, och ja, att han ska flytta dit. Till mig har det alltså bara sagts tidigare att han ska prova söka in till skolan där och att det vore kul att bo där.
Jag tar senare upp det här mer seriöst med honom för att jag tidigare har sagt till honom att jag inte vill ha något distansförhållande. Speciellt inte om det handlar om att någon flyttar till ett annat land och att vi kan ses var tredje månad högst? Hade det varit så att det bara gick att plugga det han verkligen ville just där, eller att han fick någon superbra tjänst så han ville tjäna extra bra pengar ett tag, fine - men så är det ju inte nu. Efter det har vi verkligen inte kunnat enas. De senaste dagarna har det alltså kommit fram att den här flytten dit är mycket mycket större för honom än att han "bara" vill plugga där. Pluggandet verkar mer vara en ursäkt till att fara. Det här är alltså en dröm för honom, att bo där, hur länge vet han inte, han säger att det kanske inte skulle vara mer än ett år, men det bådar ju inte så gott när han säger att han inte hör hemma här i vår hemstad men att han känner att han hör hemma där. Det här är dessutom inte något han velat i flera flera år utan i max 3, men det spelar väl ingen roll antar jag. Jag är jättesårad eftersom jag känner mig lurad. Hade jag vetat att han SKULLE med 100% flytta till Belgien någon gång, helst så snart som möjligt, skulle jag mest troligt inte ha inlett något med honom. Jag vill vara med någon som kan vara närvarande, en trygg fast punkt. Jag vet inte om det är egoistiskt av mig, men jag har har haft nog med ex som farit och flängt och som inte riktigt kunnat känna sig hemma någonstans. Svårt att inte känna sig bortvald i det här fallet.
Han är jätteledsen över det här och vill verkligen inte förlora mig. Han vill kunna ha både mig och flytta dit (trots att jag inte har möjlighet att flytta med av en rad olika orsaker). Det spelar alltså ingen roll att jag inte kan flytta med, han vill dit ändå. Det här kommer alltså inte vara ett gemensamt beslut. Han vill inte ge upp sin dröm pga att han träffat mig, och självklart ska ingen behöva ge upp sin dröm. Han är väldigt optimistisk och säger att det såklart inte skulle vara lätt med ett distansförhållande, men att allt går bara man vill och om kärleken är nog stark. Jag håller inte riktigt med där. Jag tänker realistiskt och kan bara inte förstå grejen med att vilja flytta någonstans, ifrån sin partner bara för "nöjes skull", och speciellt INTE när man just träffats. Skulle han ha möjlighet att flytta typ till sommaren hade han gjort det. Han fortsätter säga det här med att han hör hemma där och mår dåligt här och jag blir bara mer irriterad av att han inte var ärlig med det här i början. Jag tror att han romantiserar en annan plats väldigt mycket, varför vet jag inte. Det kommer bli vardag där också och jag inte förstå varför det inte bara skulle räcka med att hälsa på där några gånger om året, vilket han redan gör. Jag hade helt fattat om han hade fortsatt vara singel, men nu har han ju träffat mig.
Han har inget annat band till Belgien än sina vänner (egentligen bara en bra vän, de andra är bekanta) och att han varit där några gånger sedan två-tre år tillbaka. ALLT annat har han här. God kontakt med familj, fina vänner, och mig som han nu träffat efter att dessutom varit singel länge. Ändå är det fortfarande lockande att flytta dit, om än han nu blivit lite mindre sugen efter att han träffade mig… Men drömmen består.
Kan man "göra" såhär när man inlett ett förhållande? Är det egoistiskt av mig att be honom välja? Jag vill egentligen inte be honom göra det, för han blir helt förkrossad när jag säger att han kanske kommer få välja, men jag har väldigt svårt att se att det skulle funka för mig om han for. Har jag rätt att känna mig bortvald? Är det han som är egoistisk och som kanske är lite för van att bara ha sig själv att tänka på? Vi vet inte hur vi ska gå vidare med det här.
Jag tycker väl att du har rätt att känna precis vad du känner.
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
Det är en knepig situation du har hamnat i, och han borde absolut varit tydlig med sina drömmar i början, om du var tydlig med dina behov gentimot honom.
Sedan är jag personligen av den tron att man ska göra vad man kan för att uppnå sina drömmar. Annars hamnar man i vardagslivet där tiden bara rinner iväg, och innan man ens hinner blinka så är man 60 och har spenderar större delen av sin tid på en jobb man tycker är urtråkigt, för att ha råd att komma hem och titta på TV innan man går och lägger sig för att orka gå upp och gå till samma skitjobb nästa morgon igen…
Men ni är två i förhållandet, och du har rätt till det liv du vill leva, precis som han har rätt till sitt. Man kan dock alltid börja med att försöka kompromissa. Kanske att ni kan åka till Belgien på semestrar tillsammans? Kanske att han kan vänta med sina flyttdrömmar tills du har möjligheten att följa med?
Ingenting är omöjligt, men ni måste prata om detta. Lugnt och sansat utan att låta allt för mycket kännslor komma ivägen med en gång.
Försök inte lägga skulden på varandra, utan försök istället att förstå varandra.
Ps. Från en som har bott i Belgien.
Jag rekommenderar dig att besöka Brugge (Brygge på Svenska) under sommaren. En helt otroligt vacker och fridfull stad :)
//Ambrose
Följ gärna bloggen om min Rottweiler valp på www.rottie.blogg.se
Låt honom åka. Det är hans dröm och det blir inte bra att försöka övertala honom att stanna på ett ställe där han inte trivs. Klarar du inte ett distansförhållande så säg det till honom. Hoppas du hittar någon som trivs att vara där du är.
Orkade inte läsa allt, men jag ser var detta var på väg.
Vill han flytta så låt han flytta, bryt upp förhållandet eller flytta med han. Försök inte hitta en anledning att hindra han att leva det liv han vill leva.
Visst, synd eftersom "allt känns rätt"(brukar alltid låta så), men allt kommer inte vara rätt för han om inte han får utforska världen på det sätt han vill göra det, det låter mer som att du kommer hindra han leva det liv han vill leva, vilket inte är bra för ett förhållande.
Låt han gå eller följ med, kan ju bli roligt att flytta?
Som OlgaMaria har du rätt att känna dig bortvald. Men jag kan också förstå att man inte vill ge upp en dröm som man känner väldigt starkt för (som han verkar göra). Gissningsvis har det ingenting med dig att göra.
Om jag jämför med mig själv har jag ett starkt djurintresse. Jag kan inte tänka mig en relation, oavsett hur fantastiskt den var i övrigt, där jag inte får ha djur omkring mig. Skulle jag försöka skulle jag vara olycklig och antagligen till sist bli bitter mot min partner som "hindrar" mig.
Det tar jag upp rätt tidigt, och kan tycka att din pojkvän också borde nämnt det tidigare men han kanske trodde att han inte skulle känna lite starkt för det när han träffat dig vilket sedan inte visade sig vara fallet när han sedan var där på besök.
Jag har svårt för att be folk välja, att ställa ultimatum. Jag tänker att sorgligt nog är era liv/viljor inte kompatibla just nu. Du vill inte ha ett distansförhållande, han vill inte bo kvar i Sverige. Ingen har mer rätt, ingen har mer fel heller.
#4 Jag skulle aldrig hindra honom att flytta. Det säger jag till honom hela tiden, i så fall får det helt enkelt ta slut. Jag har inte möjlighet att flytta dit av en rad olika anledningar. Jag kan ju inte vara den enda som ska behöva göra en massa uppoffringar?
Vi är ju ändå två i förhållandet och jag har mina drömmar och mål här.
#2 Nej, drömmar ska man självklart ta vara på och göra något av dem. Jag ville bara tro att drömmen med mig skulle ta över (kanske har det inte gått nog lång tid), för riktigt alla drömmar man har är ju svåra att uppfylla… Särskilt om man vill två saker på samma gång som är svåra att få att gå ihop. Som att flytta till ett annat land men ändå satsa på kärleken man har hemma.
Jag önskar att han kunde tänka så, att vi kunde ta det mer med tiden och börja med att vi till exempel åker dit tillsammans och att han inte behöver ha så bråttom iväg. Men det verkar inte som att han vill göra så. Jag ska ju inte behöva vara den som bara "köper" det här. Jag skulle aldrig ta ifrån honom något, men allt det här handlar ju bara om att det ska bli så rätt som möjligt för honom så att han kan åka. Mina drömmar och mål är ju lika viktiga, och dom finns kvar här i Sverige.
Jag antar att allt kommer klarna med tiden, det är bara så synd då jag hade andra förväntningar på den här relationen.
TS, efter vad du skriver är det ju på drömstadiet än så länge, han har inga konkreta planer för att flytta. Tids nog för dig att börja gräma dig om han gör slag i saken, att han drömmer och vill kan kännas jobbigt, men framtiden kan man forma om, om man jobbar på det.
Inte heller har han väl begärt att bara du ska göra uppoffringar? Han vill att du ska flytta med, men är beredd att satsa på ett distansförhållande för att du ska kunna uppfylla dina drömmar - han är alltså beredd till uppoffringar för förhållandets skull.
4 månader är ingen lång tid för att lära känna en annan människa. Det är inte rimligt att begära en fullständig redogörelse för en blivande partners alla tankar, drömmar och känslor i förväg. Förhållanden växer fram eller isär, fördjupas eller blir ytligare, allt eftersom tiden går.
#8 Ja, det har du rätt i. Vi båda går händelserna i förväg så mycket. Nu menar jag inte att han kommer ändra sig, för det har jag ingen aning om, men jag har haft många drömmar och mål/saker jag velat förr men som absolut inte gäller idag. Och det är inte för att jag behövt göra uppoffringar eller för att jag gett upp, utan för att saker ändras ibland bara. Intressen, prioriteringar. Saker man var stensäker på att man ville när man var yngre.
Det enda jag är rädd för är att det kommer bli precis som han säger, han ska flytta och det är något han måste göra. Och att det kommer ta slut någon gång på grund av det. Är det bättre att skjuta fram smärtan? (ursäkta att jag låter lite dramatisk)
Du får känna dig bortvald. Men jag är som din karl och inledde ett förhållande när jag just flyttade till Stockholm för att uppfylla min dröm jag haft i 8 år. Nu slutade detta förhållandet av andra anledningar än att jag bodde där nere i 1 år. Men han har ändå velat länge flytta och det låter ju lite baklänges att hans dröm ska stoppas av dig. Att det liksom ska ta över och få han att glömma. För har man en dröm om att göra nått i livet så är det inte mycket som kan släcka den drömmen. Men jag förstår inte varför du inte kan ens testa att bo med han ett tag om du nu är så kär? Sen har ni inte varit tillsammans allt för länge heller.
Memento mori
Medarbetare för Julen
#10 Han har velat flytta i 2 år, jag vet inte om det är en lång tid. Det är många anledningar till att jag varken kan eller vill flytta. Jag har allt här, jag har två hundar, familjen, alla vänner, ett fast jobb som jag trivs väldigt bra med. Planer på att utbilda mig vidare senare i grannstaden. Dessutom har jag ganska nyss flyttat tillbaka hit och känner att det är här jag vill vara.
Jag flyttade för en annan partner tidigare nämligen. På det stället mådde jag i alla fall inte bra av att vara ifrån familjen och allt jag hade i min hemstad, och jag älskade verkligen mitt ex så det hade inte med att göra att jag inte var nog kär. Det är ett ganska stort steg att flytta till ett annat land för någon annans skull.
Förstår att du kånner dig ledsen och besviken. Fast han vill ju leva sitt liv och är jätteentusiastisk och sugen inför att flytta till Belgien. Har lätt att förstå det med, inte att jag gillar Belgien speciellt men dendär lusten att dra iväg på äventyr, prova bo i ett annat land osv det kan jag verkligen förstå, och att man inte nödvendigtvis har lust att bo i sin hemstad alltid.
#12 Ja, jag kan också förstå den grejen, fastän jag inte känner den själv. Fara på resor gör jag gärna, det räcker för mig. Men jag vill ju verkligen inte ta ifrån honom någonting.
Jag kan inte riktigt förstå hur han tänkte med allt det här bara. Om han har varit så säker på att han ska flytta till Belgien och att det varit en dröm ett tag, varför satsar han på ett förhållande här? För vi träffades ändå via en dejtingsida och hade båda intentionen att det skulle bli något mer bara det funkade. Det var inte så att det bara "råkade" bli vi. Vi visste vart det kunde leda och dejtade. Man kan ju inte ta för givet att partnern man träffar ska vara helt okej med att man flyttar till ett annat land efter ett tag…
#9: Det är ju bara du som vet vilket som känns bäst. På ett sätt är det ju bra att det kommit upp på bordet, så att det inte kommer som en överraskning när ni vuxit ihop ännu mer.
Om ni håller ihop nu, kanske förhållandena ändras med tiden, kanske ni kommer fram till att ni inte hör ihop, kanske ni vänjer er vid tanken på distansförhållande, kanske du ändrar dig och vill flytta eller han ändrar sig och vill stanna.
#13: Man kan inte heller förutsätta att partnern inte vill det. Jag tycker det är ganska rimligt att man tar upp en sådan här livsdröm när man varit ihop några månader och börjar känna att det är dags att välja och låta partnern välja om man kan och vill anpassa sig till varandras drömmar eller om man vill gå isär.
#11 2 år är ju längre än ni varit tillsammans. Så det är ju ett tag. Jag vet inte hur du räknar som långt. Men nu vet du ju vilka regler det finns att spela efter. Passar dom inte dig så då får du väl avsluta om du anser att detta är för jobbigt.
Memento mori
Medarbetare för Julen
En sån stor sak som planer på att flytta utomlands tycker jag man bör ta upp tidigt. Ja gärna innan man blivit ett par. Hur jag vill bo tar jag upp på första daten. Så ingen stadskille behöver kära ner sig i mig när det som känns rätt för mig är att bo på landet med många djur.
Jag upplever från din text att du sänder lite mixade budskap. Å ena sidan skriver du att det är självklart att han ska få följa sin dröm. Å andra sidan så låter det väldigt mycket som du nedvärderar den och vill få det att inte låta så seriöst "inte haft den så länge" osv.
Jag förstår att du känner dig bortvald. Du har full rätt till dina känslor. Men det kanske inte räcker för honom att åka på semester. Att semestra på en plats är inte samma sak som att bo där. Det är tyvärr något du måste köpa och inget som han måste gå med på som en kompromiss om han inte känner att det räcker för honom för att känna att han uppfyller sin dröm.
Ni har dejtat i två månader och varit tillsammans i två. Jag tycker absolut att det är tidigt i ett förhållande och jag tycker inte att du kan lägga skuld på honom för att han inte tagit upp det tidigare. Det låter mer som att du inte helt tagit hans dröm på allvar eftersom du velat något annat. Vilket är otroligt vanligt och om det är som det låter för mig så är det inget du behöver känna dig dålig eller dum för men inte heller men det är inte heller hans ansvar för hur du tolkat det.
Jag tycker inte det heller är konstigt att han ville bli tillsammans med dig. Han har ju uppenbarligen längtat efter någon och han kanske inte varit lika tydlig med det eftersom han värderat om sin dröm pga av att ha träffat dig. Förälskelse får en ju lätt att känna att man kan göra vad som helst för att vara med den andre. Men resan väckte kanske hans dröm igen och gjort det tydligt för honom att det verkligen är något han behöver göra.
Jag tänker själv att det enda du faktiskt kan göra är antingen att välja att satsa på relationen och då köpa att ni får leva på distans en period eller att avsluta den för att du inte vill det. Att hindra någon från att leva ut sin dröm eller kompromissa den på ett sätt som inte känns okej för honom kommer bara att i längden göra honom bitter på dig och relationen och hindra honom från att vara lycklig.