Annons:
Etikettförhållande
Läst 2979 ggr
Anna Panna
2017-04-28 16:40

Min man har känslor för en kollega

Hej, Min man sa utan förvarning för ca 2 månader sedan att han funderade på skiljsmässa. Jag blev naturligtvis chockad. Han ville ha en förändring, men sa samtidigt att han inte visste om skiljsmässa var det rätta. Jag insåg ganska snabbt att han går igenom en sk 40-års kris. Han ifrågasatte livet, "ska livet vara såhär?" Inget som han brukar tycka är roligt, inte träning, inte barnen, inte vårt hem och liv tillsammans. Han ser inget positivt i något. Vi har små barn, förra hösten var hemsk, vi var båda stressade och upptagna av jobb och vi gick om varandra, vi investerare inte i varandra. Vi hade inget bra förhållande helt enkelt. Vi bestämde iallafall att vi skulle gå på parterapi och har nu gått 2 gånger. Det har även kommit fram att han har en förälskelse för en kollega, känslor som vuxit fram när dem pratat om hans problem. Inget har hänt mellan dem och han har nu sagt till henne att dem inte kan prata mer, han måste reda ut detta med mig. Hon blev ledsen och erkände att hon har känslor för honom. Är det någon av er här som gått igenom liknande 40-års kris eller vad man nu ska kalla det? Han säger att han vill att det ska funka mellan oss, men kan inte se hur det skulle funka. Han tycker det är jobbigt att han skulle bryta upp vår familj och oss. Han verkar så deprimerad och han vet varken ut eller in. Han vet inte vad han har för känslor för mig eller för känslor för kollegan. Han vill ha en förändring, men vet inte vad. Hjälp, har ni varit med om liknande? Mvh Anna Panna

Annons:
OlgaMaria
2017-04-28 20:16
#1

Han träffade en annan kvinna och pratade och kände en koppling och förälskelse i det. Det är ju lätt att man inte orkar/hinner prata så mycket när man har små barn. Det är kanske inte direkt så mycket som behöver "lösas" - bara tid för samtal och att koppla med varann igen.

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

BaralillaM
2017-05-30 16:25
#2

Är i din mans situation är jag rädd. Sedan ett år tillbaka har jag känslor för en man på jobbet som jag knappt ens vill erkänna för mig själv. Intalar mig att det jag känner bara är vänskap, men jag lurar nog mig själv. Är gift sedan länge och har två pojkar i nedre tonåren. Jag tvivlar också på vårt äktenskap och har så gjort i flera år. Känner också att det kan vara lite 40-årskris. Vi har det bra egentligen med jobb och hus mm, men relationen har svalnat under flera års tid då mycket har hänt i vårt liv som gjort att vi inte hunnit/orkat med att vårda relationen, dumt nog.  Träffar den här mannen i mitt jobb lite nu och då, inte särskilt ofta. Vi har dock upprätthållit kommunikation via chat, mail, ätit lunch och tagit små promenader då vi pratat jobb men också lite privat. Han har också två barn i ungefär samma ålder. Vi har aldrig pratat om känslor och jag hävdar envist att jag enbart vill vara vän utan att invänta någon respons från honom. Känner dock en oerhörd samhörighet med honom och vill alltför gärna umgås med honom. Det har resulterat i att vi faktiskt träffas med våra familjer för att just avdramatisera allt. Hittills funkar det. Våra respektive har varit och är nog i viss mån fortfarande skeptiska till vår relation. Det känns inte helt godtagbart att vi träffas bara vi två men samtidigt kan vi inte prata jobb mm när våra respektive är med för då blir de lite utanför. Det är en jobbig balansgång, men jag vill absolut inte vara utan hans vänskap, så jag kämpar för att lägga mina känslor åt sidan och försöka fokusera på att reparera min relation med min man och väcka de känslorna till liv igen. Har inte hjärta att förstöra för så många genom att bryta upp mitt äktenskap och klampa in i hans. Vågar dock inte fundera på hur jag skulle ha gjort om han erkände att han har känslor för mig och skulle skiljas. Vilket ben jag skulle stå på då är skrivet i stjärnorna.

Jag hoppas ni reder upp situationen med hjälp av parterapin och får klarhet i om era känslor håller för framtiden. Jag tror nog ändå på att om jag får en relation till min kollegas barn och sambo så svalnar mina känslor med tiden. Det är vad jag hoppas i alla fall och att vi ska kunna umgås utan problem och att ev 40-årskris passerar utan alltför mycket dramatik. Jag tror att det enda är att ge varandra tid och uppmärksamhet, försöka hitta tillbaka till närheten, vara tydlig med vad man själv vill i relationen och noga lyssna på varandras önskemål. Man behöver känna sig sedd i ett äktenskap, fokusera på att se varandra så ska ni nog hitta tillbaka! Lycka till!

/LillaM

Vanja
2017-05-31 08:48
#3

Skulle egentligen svara på TS men det blir ett svar till #2 Iistället. 

Vad håller du på med? 
Du har alltså fått din respektive att umgås med kollegan och hans familj för att avdramatisera att du har känslor för kollegan? Det är ibland det mest respektlösa jag någonsin läst tror jag. 
Vet din man om att du har känslor för din kollega? Och han går med på att umgås med denne? Eller är det hela ett fulspel för att du ska kunna umgås med kollegan utan att din man misstänker något? 

Nej usch, du borde ta tag i din situation och antingen prata ordentligt med din man och sluta umgås med kollegan, eller åtminstone vara ärlig mot din man och skilja dig. Det absolut minsta du kan göra är att vara ärlig, det är du skyldig din man.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

BaralillaM
2017-05-31 10:34
#4

#3

Nja, det kanske framstod som respektlöst men är inte alls så. Vill inget hellre än att få bort känslorna för min kollega och få igång mitt äktenskap igen. Min kollega är en fantastisk vän och jag vill bara kunna umgås som vänner. Ingen vet om om mina känslor. Frågan från TS var om någon annan har gått igenom någon liknande 40-årskris och det var vad jag svarade på och försökte förklara hur jag försöker ta mig ur det. Hittills verkar det funka bra och alla trivs. Kanske var lite fel ordval av mig dock.

/LillaM

Vanja
2017-05-31 11:27
#5

#4 Det enda respektfulla du kan göra är att sluta umgås med din kollega. Allt utöver det är respektlöst.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

BaralillaM
2017-05-31 19:11
#6

#5 Håller inte med. Har jättestor respekt för alla inblandade. Vill verkligen bara vara vän och kommer så att vara också. Känslor kan ju drabba även gammal vänskap, ska man avsluta sådan vänskap också eller jobba på att få bort känslorna för att rädda vänskapen? Vi trivs verkligen jättebra tillsammans allihop och det finns inga baktankar från min sida. Jobbar med relationen till min man och det går bättre än jag trodde. Bara man bestämmer sig, det går inte att vara velig. Frågan från TS var ju om fler upplevt något liknande som hennes man och det var mitt svar till henne. Jag tror tyvärr inte heller att det är särskilt ovanligt att sådant kan drabba en om man har en långvarig spricka i äktenskapet, 40-årskris eller ej. Vet flera som hamnat i liknande situationer.

/LillaM

Annons:
[Devya]
2017-06-01 06:50
#7

#6 Du behöver inte vara ärlig med oss men jag hoppas att du försöker vara mer ärlig med dig själv. Allt det du skriver tyder på att du är kanske lite för självisk och tänker mest på dig själv då du vill behålla vänskapen med en man som du har känslor för.

Av min erfarenhet så brukar det aldrig gå särskilt bra att bli av med känslor för någon om man fortsätter att träffas. Det brukar gå lite tvärtom istället och jag hoppas att du är medveten om den stora risken. Du skriver ju också att du inte vet hur du skulle göra om mannen ifråga berättade för dig att han var kär i dig. Det om något är väl ett stort varningstecken.

Mitt råd är att du försöker vara lite mer ärlig med dig själv och dina känslor. Just nu låter det som om du är lite för naiv eller åtminstone vill vara naiv.

AjnaV
2017-09-06 20:52
#8

Usch så mycket fördömande! Tycker att hon gör alldeles rätt, BaraLillaM. Vänskap är värt så mycket. Varför kasta bort det för att man råkar känna attraktion för personen ifråga? Attraktion går att komma över. Vet av erfarenhet.

Upp till toppen
Annons: