Svartsjuka, sjukt beteende som kan eskalera rejält.

Han låter inte mogen för fem öre och respekterar inte dig. Låter inte som en sund partner och verkar inte vilja ditt bästa.

Känner han konkurrens från en kanin kanske det är (kill)kompisar här näst…
Näe, låt honom sitta och sura själv i sandlådan.

Är han fem eller vad? Skit i han om han ska bete sig som en snorunge. Vill inte ens veta hur han blir om han skulle bli pappa.

Gillar han dig ska han acceptera att du har djur, annars är det inget att ha. Det finns massor av goa djurkära pojkar som väntar på dig. Har varit i samma dilemma med svartsjuk partner, men jag valde rätt     😎

I mina ögon är det en varningsflagga, been there done that. Vilken självkänsla har man om man är avundsjuk på en kanin? Och att välja mellan mina djur och någon som inte respekterar mitt största intresse, någon som inte unnat mig något som gör mig lycklig? Det svaret är självklart.

Vem egentligen är det som är sjuk här? Jag tippar på den som blir sotis för att du tycker om dina djur. Hur blir det om ni skulle få barn ihop, om det nu finns i din plan. Kommer han även då att bli sotis?

Låter som en skrämmande osäker individ som inte ser sitt eget värde.

Man har plats för många relationer i sitt hjärta och han kommer aldrig vara nöjd, även om han blir hela din värld och att du i princip lever för honom. han har mycket att jobba på, men beslutet att stanna kvar eller lämna er relation är upp till dig.

Om du älskar honom och ser bortom hans problem, kan du agera som hans vägvisare i livet och lära honom att både älska sig själv och börja förstå hur rikt ens liv blir tillsammans med djur och andra människor.
Om du tycker att er relation är för giftig och stressande, att du inte kan eller orkar ta ansvar för hans personliga utveckling, så kan du låta honom gå.

Det är obeskrivligt omoget att be någon välja, hans agerande vrålar om uppmärksamhet och okunnighet. =(
Lycka till vännen!

#8 Fast man kan inte lära någon att älska sig själv på det sättet… Speciellt inte som partner.

#9 Jo, det kan man och det har jag personlig erfarenhet av från egna och vänskapliga relationer, jag vet vad jag skrev.

Själva utvecklingen sker såklart medvetet och inifrån en själv, men vi behöver människor runt omkring som kan agera vägvisare/mentorer/lärare, kalla dem vad du vill. Många behöver andra perspektiv, andra tänkesätt och andra handlingssätt.
Varför tror du man som barn fått höra att man ska utgöra ett gott exempel för andra?

Men för det måste den ena i relationen vara mer stadgad i sig själva innan den kan stötta den andra. Andra element som spelar in är villkorslös kärlek (inte att förväxlas med blind kärlek) och acceptans av den andra individen. Att ge personen tid och tålamod är andra viktiga faktorer, varför tror du folk lämnar relationer så fort problem uppdagas? För de inte vet hur man ska hantera och lösa problem.

Å andra sidan ska man inte ta ansvar för den andras agerande, men det är ett kapitel i sig.

Mitt ex var jätte svartsjuk på min häst. Han sa att kärleken jag hade i ögonen när jag såg på min häst var starkare än när jag såg på honom. Hade alla dagar i veckan valt mitt husdjur framför en kille om han ställde sånt ultimatum. Jag skulle ta det som varningssignal, det slutade verkligen inte bra för mig. Till slut var han så svartsjuk att jag inte fick träffa vänner eller om ngn annan tittade åt mitt håll så var det jag som var sugen på denna.

Hade en bekant som var allergisk mot katter (sa han åtminstone) och om han träffade en tjej som hade katt så lyckades han oftast få henne att avliva eller ge bort katten.

Han "glömde" dock att berätta att han även hatade katter, så det var mest därför han ville att hon skulle göra sig av med sin katt. En annan sak han också "glömde" att berätta var att han var en notorisk kvinnojägare, och att hans förhållanden sällan höll längre än max ett år, oftast kortare.

Hade jag träffat en kille som tvingade mig att välja mellan honom och mina djur så hade jag valt djuren alla gånger. Kan inte tänka mig att vara tillsammans med någon som inte tycker om djur.

Har med varit med om en kille som var avundsjuk på min relation till mina djur, speciellt hästen som tog så mycket av min tid. Om en kille hade tvingat mig att välja mellan honom och djuren så är han inget att ha. En bra kille ställer inte sådana ultimatum och han har förståelse för ens intressen.

Självklart ska man få ha sina intressen, men det beror ju på hur mycket tid som läggs på intressena också. Jag träffade, en kille när jag var yngre som gillade att meka med bilar. Jamen det är väl klart han ska få meka med sina bilar det kan väl inte bli något problem tänkte jag i början. Det var bara det att ALL ledig tid spenderades i garaget. Från det att han kom hem från jobbet tills han var tvungen att sova. Varje kväll inklusive helger. Ville jag umgås med honom så var det att stå i garaget och se på medan han låg under någon bil.

#14 Tycker det är viss skillnad på att känna sig bortprioriterad för ett intresse partnern har och att vara svartsjuk på sin partners husdjur denne har hemma.

#12 Fick ont i magen av att läsa ditt inlägg, vilken fruktansvärd människa…Och vad är det för personer som övertalas att avliva sin katt?😢

#16 Ja, jag tycker fortfarande det är lika obehagligt när jag tänker på hur han skröt om att han fått tjejerna att avliva sina katter. Vi umgicks inte direkt, utan arbetade på samma ställe, så jag kände honom inte så väl. Hade dock god lust att varna tjejerna han träffade - om jag bara hade vetat vem de var.

Förstår inte heller hur man kan övertalas att avliva sin katt, men är man tillräckligt kär så kanske man gör det. Jag vet inte. Har aldrig varit så kär att jag lytt varenda vink från mannen ifråga.

Min kollega påstod att han var höggradigt allergiskt och inte tålde att vara i närheten av någon med katt, men vad jag minns märkte han inget av allergin när jag var i närheten. Såvitt jag vet så visste han att jag hade katter.

#17 Det kan ju gå varit skitsnack också. Tror få människor avlivar sina älskade djur för att en partner är allergisk.

#14: Egentligen var det ju inte hans intresse som var problemet utan att han inte hade något behov av att träffa dig. I såna fall är väl det sunda att avsluta förhållandet (om man inte är nöjd med det), inte att försöka ändra personen.

Det beror ju på hur mycket tid man tillbringar med sina djur. Jag kan förstå jämförelsen med hästtjejen och bilmeckaren. Om man tillbringar all tid i stallet, eller med hundträning eller vad det nu är, så kan nog en ny partner tröttna.

Jag skulle helt klart välja min man före våra katter om jag var tvungen att välja. Men min man älskar katterna lika mycket som jag gör så det är inte ett problem, bara liksom  utopin - "om en  i familjen skulle dö…." . Men vi har varit samman i 20 år. I ett nytt förhållande skulle jag be killen fara o flyga.

#18 Tror faktiskt inte det, för de som kände honom lite bättre sa samma sak. Å andra sidan var han en skrävlande skitstövel, så man vet ju aldrig.

Jag varnar ALLTID mina partners om hästarna och hur mycket tid det tar. Om de inte vill att jag ska hålla på med dem, då kan dem sticka för hästarna litar jag på till 100% och finns alltid där. Killen också, om han accepterar dem.

När jag träffade min man så hade han Inga djur. Jag hade fågel o sköldpaddor. Lånade hund ibland. Först köpte vi häst ihop. Inga problem. Men vi fick tyvärr sälja då jag blev sjuk. När vi köpte hus blev det hund. Sen en period 35 marsvin o några kaniner. Åkte på utställningar i landet med marsvinen. Tog emot omplaceringar. Tog mkt av min tid. O gick även på kurser med hunden. Då hade vi även små barn. Nu har marsvinen vandrat över till andra sidan o har nu bara hund o 5 kaniner. Men driver hunddagis o pensionat i hemmiljö sen 3 år tillbaka. Min man vet att utan djuren skulle jag må skit. En riktig man ser lyckan hos sin partner. Trots att det ibland kan ta alldeles för mycket tid

Jag har gjort mig av med mina katter för att jag träffade kärleken. Han hade inte ont av katterna i början men sen blev han mer och mer allergisk. För några år sedan träffade jag en kille ett par gånger och när han berättade att han och hans son var superallergiska mot djur så valde jag att sluta dejta honom, ingen idé kände jag och det var ett enkelt beslut när jag inte hade känslor för honom. Men jag hade varit dum i huvudet om jag hade valt katterna framför min kille idag. Jag hade redan blivit kär i honom och vi hade redan knutit band när hans allergi visade sig. Jag hade däremot aldrig avlivat mina djur, aldrig. Jag lät omplaceringarna ta tid, min kille gav mig tid och han förstod hur svårt det var för mig. Han krävde aldrig det utan det var mitt val för att han fick svår astma av katterna. Jag har hittat kanonhem åt mina katter och jag har kontakt med köparna så att jag får veta hur de har det. Det är kärleken värd i det här fallet. Men hade inte känslorna och hoppet om framtiden med killen funnits, eller om han hade krävt det, så hade jag gått vidare och satsat på någon som inte var allergisk.