Kriser

utnyttjad

2017-07-21 13:37 #0 av: SuperNaturalBeing

under ca ett års tid blev jag sexuellt utnyttjad av en vän , tills jag till sist satte ner foten. Detta var för lite över ett år sedan och sen dess har jag kämpat så jäkla hårt för att överleva. Varje dag är en kamp och jag ser inget ljus.

Så hände det igen. Inatt. Samma sak som alltid hänt. Han pressade , triggade, manipulerade . Jag var sårbar och han högg till direkt. Fattar inte hur jag kunde låta det hända igen. Det var som att jag VILLE bli utnyttjad . Vad är det för fel på mig? :(

Jag som kommit över självhatet och äckelkänslorna åtminstone, men nu är jag på ruta ett. Ligger i min säng och vill dö. Känner det så starkt. Jag står inte ut längre.

Anmäl
2017-07-21 13:59 #1 av: Maria

Du får nog bryta umgänge totalt med den här mannen.

/Maria

 

Anmäl
2017-07-21 15:29 #2 av: [LadyK]

Det där är ingen vän utan en predator som utnyttjar dig när du är svag. Bryt kontakten med honom helt.

Anmäl
2017-07-21 16:43 #3 av: Angelfish

Det är inget fel på dig. Det är fel på honom.

Du lät inte nåt hända. Han pressade, triggade och manipulerade en sårbar människa.

Du ville inte bli utnyttjad. Han utnyttjade dig mot din vilja.

Det som hände är 100% hans fel.

Blomma

Anmäl
2017-07-21 16:56 #4 av: SuperNaturalBeing

har aldrig påstått att han ÄR en vän. Han VAR en vän.

bryt kontakt. Lätt för er att säga.

Anmäl
2017-07-21 17:00 #5 av: Maria

#4 Om han inte är din vän längre så finns väl ingen anledning att ha kontakt.

/Maria

 

Anmäl
2017-07-21 17:50 #6 av: Hera

#4 Ja det är lätt att säga åt någon som påstår sig bli utnyttjad av någon som inte är en vän, att den ska bryta kontakten. Finns inga alternativ.

Blockera nummer, blockera honom på all social media.

Anmäl
2017-07-22 11:14 #7 av: Lonaa

Det är väl inte alltid så himla lätt att bryta kontakten med någon, omständigheterna kan göra att det är svårt att inte stöta på varandra.
Dessutom, om han manipulerar sig till sex så gäller det säkert även kontakten.
Menar inte att TS inte ska säga upp bekantskapen men det kan vara ruskigt svårt, i synnerhet om "relationen" pågått i flera år.
TS, du behöver inte svara men hotar han dig också? I så fall är det polisen som gäller. Det är det väl gällande sexet också, men tyvärr är det svårt att få korrekt hjälp när det rör sådant, om han inte tvingat dig rent fysiskt utan mer mentalt.
Finns det NÅGON du litar på som du kan anförtro dig åt och som kan stötta dig i det här?
Annars finns ju olika kvinnojourer mm, även om det inte är akut och du kanske inte direkt är fysiskt hotad (om du förstår hur jag menar, mer fysiskt kan det väl knappast bli än tilltvingat sex) så kan de säkert ge dig råd och hjälp.

Jag får erkänna att jag inte är så jätteinsatt i sånt här men som de andra skrivit - DET ÄR ALDRIG DITT FEL!!!
Såna här personer kan manipulera andra till vad som helst, det är HONOM det är fel på och han som gör fel!
Dessvärre är du inte ensam om att vara i den typen av svårigheter, men det innebär även att du kan hitta folk som varit i liknande sits och som du kan känna dig stöttad av.

Matte till jaktlabben Nikka och cairnterriern Charlie
Blogg; raskva.wordpress.com
(Lonaa och Lon@ samma person, problem med inlogg)

Anmäl
2017-07-22 13:25 #8 av: SuperNaturalBeing

#7 ja , det ÄR ruskigt svårt, och det är därför jag inte gärna berättar om det här, även om jag vill. Folk verkar liksom ha attityden att det bara är att säga upp kontakten hur som helst, men det är inte alls så lätt. Finns många faktorer som gör det svårare än vad det borde vara.

Som svar på din fråga, nej. han har aldrig hotar mig eller varit våldsam mot mig . Kan inte ens förklara hur detta tvånget uppstod. Jag hade kunnat säga nej, hade kunnat gå därifrån , kunnat stänga honom ute ur mitt liv, men det gjorde jag inte..Bara lät det ske liksom. Ett mentalt tvång kanske..nån slags hjärntvätt. Vet faktiskt inte.. Finns inte heller någon jag kan anförtro mig åt. Orkar inte prata om det med andra , dför gör jag det så blir det för verkligt.

Anmäl
2017-07-22 18:02 #9 av: Lonaa

#8, Det är väl iofs positivt att han inte hotat dig men personer av den typen han verkar vara är specialister på att manipulera andra - och oftast otroligt trevliga. Rätt vad det är så har de snackat in sig totalt trots att man ville stå emot.
Har dessvärre exempel på det i släkten men där förekom även hot och våld. Det slutade på värsta tänkbara sätt så jag tänker att även om du "bara" blir manipulerad med prat så behöver du HJÄLP att ta dig ur situationen med en sån rövhatt.
Och, som sagt - det är inte ditt fel på något sätt!!!

Matte till jaktlabben Nikka och cairnterriern Charlie
Blogg; raskva.wordpress.com
(Lonaa och Lon@ samma person, problem med inlogg)

Anmäl
2017-07-22 20:59 #10 av: SuperNaturalBeing

Jag vill bara skriva av mig då jag verkligen inte har någon att tala med och de senaste dagarna varit ...de värsta i mitt liv. Trodde att jag varit på botten, men det är tydligen sant vad som sägs; att det alltid kan bli värre.

Natten mellan torsdag och fredag blev jag återigen utnyttjad av "vännen" , något jag aldrig trodde  skulle hända igen, men vips så var jag där.  Jag mådde så oerhört dåligt där för ett år sedan, självhatet och äckelkänslorna var så enormt starka. Kände mig som en sak, en sak täckt av ett tjock lager klibbig smuts som inte gick att få bort. Dock bleknade dessa känslor faktiskt över tid har jag nu insett (även om depressionen som detta orsakade fortfarande var kvar såklart). Det hände så gradvis att jag inte ens märkte det själv förrän nu då det hände igen. Det var liksom inte förräns då som jag insåg att "shit, jag hade ju faktiskt gjort framsteg.  Exakt detta kände jag för ett år sedan, men fram tills nu var det längesedan jag kände så."   Och nu är jag tillbaks på ruta ett.  Nu sitter jag här och känner mig återigen som en sak ,och återigen som att jag är täckt av smuts. Och tårarna slutar inte strömma och jag har svårt att andas.    Orkar inte. 

Det finns mer till denna historia , men jag kände efter noga övervägande att det nog inte är så smart om jag skriver ut det på ett öppet forum. Dock vill/behöver jag verkligen berätta det . Måste "erkänna" , lätta på trycket. Så om någon vänlig ej dömande själv där ute är villig att lyssna på mig i PM  skulle jag vara väldigt tacksam.   



Anmäl
2017-07-22 22:06 #11 av: Lonaa

Du får gärna skriva till mig, vill dock understryka att jag inte har egen erfarenhet av detta så jag kanske inte kan komma med konkreta tips - mer än att "lyssna och bekräfta dig" eller hur man nu klämkäckt ska beskriva det ;-)
Kram! <3

Matte till jaktlabben Nikka och cairnterriern Charlie
Blogg; raskva.wordpress.com
(Lonaa och Lon@ samma person, problem med inlogg)

Anmäl
2017-07-24 08:25 #12 av: [LadyK]

Menade inte på något sätt att döma dig TS och jag vet att det inte är lätt att bryta kontakten med någon men det går. Har själv varit i den sitsen och jag har efter tt blivit sårad gång på gång valt att bryta den kontakten även om det "kostade" i så många andra situationer då jag helt plötsligt blev själv i allt.

Anmäl
2017-07-24 09:28 #13 av: Devya

Den enda vi kan döma här är din såkallade vän.

Jag har varit i en liknande situation. Efter ett tag bröt jag kontakten med "min vän". Det tog dock ett tag och idag skäms jag mest över att det tog så länge att avsluta allt med den äckliga människan. Det fanns absolut ingen orsak för mig att försöka bibehålla vänskapen. Han hade ju helt klart visat att han inte brydde sig om mina känslo, han ville bara utnyttja mig.

Anmäl
2017-07-24 12:32 #14 av: pyromanen

Han är farlig för dig eftersom han är så "bra" på att manipulera dig. Du behöver hjälp för att lyckas hålla han borta helt och hållet. Att fixa det alldeles sjålv funkar inte. Om du inte har nära vänner eller släktingar som kan backa dig upp så flrsök med kvinnojouren.

Anmäl
2017-07-24 12:37 #15 av: SuperNaturalBeing

#12 det vsr inte så jag menade. Tror inte att någon här dömer mig utifrån det jag skrivit här i tråden. Det jag syftade på var mer det jag ville skriva i PM. Har , i mitt desperata tillstånd, gjort rätt så dåliga saker.. Inte för att han inte förtjänade det jag gjorde dock, men ändå. Jag behöver inte sänka mig till hans nivå.

Det var därför jag skrev att jag ville att en "ej dömande" själ skulle lyssna på mig. För jag skäms . Allt är verkligen skit judt nu.

Anmäl
2017-07-24 13:31 #16 av: [LadyK]

Okej då förstår jag, Hoppas du hittar någon att få stöd och hjälp av. Styrkekram

Anmäl
2017-07-24 16:01 #17 av: Tismon

TS, du är jättestark och att du ens tagit upp dig en gång visar ju bara på det! Om du vill snacka så finns jag här (och många andra). Jag skriver ett meddelande till dig så får du svara om du vill <3

Allt är en väntan.

Anmäl
2017-07-25 11:23 #18 av: SilverRosen

Du verkar inte helt och hållet tillbaka på ruta ett. Du ser problemet och känslorna du vill ta tag i, du går inte ovetande runt och undrar var allt kommer ifrån.

Denhär personen verkar känna dig utan och innan, vet exakt vilka triggerpunkter han ska trycka på för att få som han vill. Han beter sig som ett rovdjur och han verkar inte känna någon skam över det. Hans inflytande är på dig är det sämsta för dig och visst vore det smartast att bryta kontakten, men du skriver att det är lättare sagt än gjort.
Vad är det som gör att du inte kan /vill komma ifrån honom?

Börja parera hans manipulationsverktyg, ge inte efter och ducka för hans närmande. Försök att se hans spel och förutse hans nästa 'move'. När hans spel blir uppenbart för dig kommer du inte heller att falla för den. Prioritera dig själv och ditt mående, intimitet är inte fel men det MÅSTE vara på dina villkor, alltid, inte hans!

Försök att bryta hans makt över dig, du är en fri individ och kedjorna som håller fast dig kan du när som helst ta av dig. Du är inte skyldig honom någonting som bara betalas med din kropp, om du är skyldig honom materiella ting (pengar mfl) se till att snabbast möjligt göra dig kvitt skulden.
Om du oroar dig för ditt rykte är det sanningen om hans sanna jag som du kommer att kunna skydda dig, i övrigt är andras åsikter om dig inte din börda, du ska inte ta ansvar för vad andra tycker. Tror du måste gå genom sorgens alla steg innan du når acceptans och inre frid.

Börja prioritera dig själv, du renar dig själv från det mentala 'klibbet' genom att börja göra sådant som får dig att beundra kroppen. Du behöver inga pengar för det. Din mentalitet kommer att utvecklas tillsammans med din kropp, du kan stärka kropp och själ genom att behandla den bättre. Idéerna är få i början och motivationen väldigt låg, men ge inte upp.
Jag själv kunde inte prata öppet och fritt med varken familj eller terapeuter, mina hemligheter sitter alldeles för djupt in och jag tror inte mina närmaste hade kunnat hantera den sanningen.

I början gjorde jag saker för min egen skull av rent hat och agg, jag promenerade mycket och vrålade ut smärtan ute på en åker eller öde park. Jag mötte min rädsla för mörker och fann att natten är stillsam och rofylld. Efter en tid började jag sjunga för mig själv på mina nattliga promenader, sedan övade jag på engelska genom att konversera med mig själv. Jag var så fast besluten att må bättre i mitt brinnande hat för personen, att den gjorde mig helt blind för annat. Vet inte hur hälsosamt det är, men det fungerade för mig.

Hoppas du får några användbara råd av oss härinne. =)

Anmäl
2017-07-25 17:30 #19 av: SuperNaturalBeing

#18 jag är tillbaks på ruta ett i den bemärkelse att nu är alla känslorna som jag upplevde för ett år sedan  tillbaks. Känslan av att vara täckt av smuts, känslan av att vara utnyttjad och en "sak" som bara kan användas och slängas bort och jag orkar inte gå igenom det en gång till. 

Anledningen till att jag har svårt att släppa taget är för att innan detta skedde så var vi bästa vänner (ja jag inser att det var en lögn från hans sida för att komma nära mig så han kunde skada mig, men det visste jag ju inte då). Jag älskade honom (inte på ett romantiskt sätt alltså, utan som en vän.) Aldrig känt så förr om en kompis.  Vi hade det så himla bra och fint i flera år innan han förstörde allt. Skrattade alltid så tårarna rann varje gång vi pratade/sågs, pratade om allt, hittade på roliga saker och allt kändes bara tryggt. Tryggt och bra, och säkert.  Och jag har aldrig känt så innan. Med andra vänner har jag alltid känt som att jag umgås med dem på deras villkor. Att om jag är helt och hållet mig själv så kommer inte de vilja umgås med mig egentligen så jag får "följa efter" dem och göra som de gör. Men inte med min "kompis." Med honom kunde jag tycka och säga precis vad jag ville och han respekterade det. Behövde aldrig vara rädd att bli illa omtyckt eller att vänskapen skulle ta skada. Han förstod mig. Dessutom är vi så sjukt lika.  Det är så jävla svårt att släppa taget om det. Att inse , inte bara att det var en lögn och borta för alltid, men också att man nu är helt ensam. Har inga andra vänner kvar än honom så försvinner han då är det bara jag. Bokstavligt talat. Bara jag och mina föräldrar och inget mer än så. 

Det känns ärligt talat som att någon dött och lämnat mig kvar. Sorgen och saknade efter den förlorade vänskapen är enorm och det enda jag önskar är att ha den tillbaks, även fast jag vet att det är omöjligt.  Så ni kan säga till mig hur mycket ni vill att det "bara är" att avbryta all kontakt. Men det är det inte.  När man varit så emotionellt engagerad i en annan människa och allt det plötsligt vänts upp och ner...Det är svårt att ta in. Väldigt svårt att ta in. 

Jag kan inte heller prata öppet och fritt med familj eller terapeut. Jag har aldrig kunnat diskutera mina känslor, bra eller dåliga, med någon alls. Så att försöka berätta om detta är omöjligt. När jag försöker säga att jag är ledsen så är det som att orden bokstavligt talat fastnar i halsen.  Känns som att halsen trycks ihop så att jag inte kan prata, och det enda jag kan få fram om jag verkligen försöker är små knappt hörbara viskningar. Min mentala spärr är alltså så stor att det manifesterar sig fysiskt också.  Det är helt enkelt otänkbart för mig att prata om detta. Att skriva om det här anonymt är däremot lättare, men er kommer jag ju aldrig träffa och jag vet inte vilka ni är så det är ju inte så konstigt.  

Att prata med vården är jag inte heller så öppen för. Dels för att jag inte har något förtroende för psykvården alls. Inte över huvud taget. Det enda jag fått uppleva av psykvården är folk som verkligen inte borde tillåtas ta hand om någons psykiska hälsa alls  då de har NOLL förståelse för vad mental ohälsa faktiskt innebär. Aldrig blivit så förolämpad i mitt liv som av dessa läkare som sitter och läxar upp mig för att jag mår dåligt. T.ex. har jag fått höra att jag är lat och att  jag ju måste hjälpa till hemma med mina sysslor för "I en familj så hjälps man ju åt. och du är ju faktiskt 23 år gammal."  Uhm. Jag har sökt mig hit för att jag vill ta livet av mig URSÄKTA MIG om jag inte har någon jävla ork att diska, tvätta och laga mat m.m.  Jag orkar liksom inte ens LEVA?!   Idioter.  

Sen är det också så att jag är extremt rädd för att bli tvångsinlagd om jag är helt ärlig med hur jag mår.  Senast när jag var på akutpsyk så sa läkaren där helt plötsligt att "du får gå ut i väntrummet och vänta en stund för vi måste diskutera om du ska bli tvångsinlagd."  När jag fick höra dessa ord så blev jag helt kall inombords. Inlagd mot min vilja? Fängslad och straffad för att jag mår dåligt? ALDRIG I LIVET.  Hade inte min "kompis" varit med mig där då så hade jag rest mig upp och sprungit så långt därifrån jag bara kunnat så snabbt som möjligt.   Så ja.  Det blev dock inte så den gången och sen dess vägrar jag sätta min fot på akutpsyk oavsett hur dåligt jag mått, och när jag sen pratat med läkare har jag dolt just hur dåligt jag mår för att undslippa tvångsinläggning. Så det känns lite poänglöst att ta kontakt med vården igen. Kan ändå inte berätta nått för dem. 


Anmäl
2017-08-11 15:15 #20 av: Ensombryrsig

TS, du får gärna skriva av dig till mig om du vill och orkar. Jag har inte heller någon erfarenhet av saker som detta men lyssnar mer än gärna. Och du har mitt ord på att jag definitivt aldrig dömer.

En fråga;

Du skriver att detta hände för ett år sedan och då under ett års tid. Du har med andra ord blivit utsatt för övergreppet (för det är ju det det faktiskt är) länge men lyckats hålla det ifrån dig under ett år. Vad gjorde du annorlunda under detta året, jämfört med nu? Vad har ändrats nu när det hände igen?

Tänk på att du naturligtvis bara ska svara om du vill och orkar. Jag skickar styrkekramar till dig oavsett!

Anmäl
2017-08-11 15:35 #21 av: Lonaa

#19, Hmm, jag borde veta bättre hur det funkar med tvångsinläggning mm med tanke på att jag varit inlagd själv. Men om du mår skitdåligt, åker till psykakuten och lägger in dig frivilligt så kan de väl så att säga inte låsa in dig utan du är fri att gå när och OM du vill?
Så sade de till mig i alla fall när de definitivt inte borde ha släppt ut mig från avdelningen (som var låst pga andra patienter som var tvångsintagna) när jag vid ett tillfälle mådde fruktansvärt dåligt och ville gå ut, "vi hade inte rätt att tvinga dig att vara kvar när du är här frivilligt".

TS, jag har som jag tidigare skrivit ingen erfarenhet av just din situation, däremot har jag alldeles för mycket erfarenhet av att må dåligt så den biten har jag åtminstone insikt i.
Menar inte att tjata, men skriv om du villHjärta

Matte till jaktlabben Nikka och cairnterriern Charlie
Blogg; raskva.wordpress.com
(Lonaa och Lon@ samma person, problem med inlogg)

Anmäl
2017-08-14 01:30 #22 av: lucky99

Stay strong ❤💪

Anmäl
2017-08-22 09:48 #23 av: SuperNaturalBeing

har inte varit inne på ett tag. Kan inte påstå att nått är bättre. snarare sämre. Orkar ingenting mer. All ork är bara helt och hållet slut. Vad ska man göra? Känner mig i ena stunden helt förtvivlad och i andra stunden extremt arg och hämndlysten. Men jag vet att det inte finns något jag kan göra mot honom som skulle få mig att må bättre så det enda som finns är att släppa ilskan, men det funkar inte! Varje gång jag tänker på vad han gjort och att han bara ska få komma undan med det kokar det inombords. Hans familj och vänner behandlar honom som ett offer! som att det är honom det är synd om! vad i helvete liksom?

Jag är så himla trött. Önskar jag kunde söva ner mig i flera år. Slippa vara medveten.

Anmäl
2017-08-25 14:14 #24 av: Snowblind

#23 Har tyvärr endast lusläst tråden än så länge men vill jättegärna ge dig mina tips som du får använda eller kasta bort precis hur du känner själv.

Eftersom att den där killen är ett skräp (ja jag tycker människor som utnyttjar andra för sin egen vinning och skiter fullständigt i konsekvenserna eller den andra personens mående == skräp, speciellt om personen inte försöker förbättra sig) så är det bästa du kan göra, för dig själv--- För det är ju dig vi bryr oss om! Inte honom. Skräpet skiter vi i just nu, helst resten av våra liv. Men det bästa är för dig att inte tänka på honom. Och speciellt inte tillbaka på den "tryggheten" du upplevde, på skratten eller liknande glorifierade stunder. De är ingenting i jämförelse med vad han gör mot dig genom att ta din svaghet till sin egen vinning. Så hjärtlöst! Du är stark som kommer hit till forumet och skriver om detta, jag personligen älskar att skriva på forum eller föra dagbok - det kan hjälpa massor på traven. Och om dina tankar faller tillbaka till skräpet -försök då att tänk på honom i samband med hans negativa sidor. Du kanske till och med kan skriva ner dem? Allt för att komma över det psykiska bandet du har mot honom, du är stark och kommer komma över honom - jag är tvärsäker på det! Men det tar tid och låt det ta den tid som behövs. 

Vet inte om dessa tips redan har getts men att göra saker du tycker är kul är toppenbra och att träffa andra vänner som är snälla om du har den möjligheten är något som också är susen för dig. Om du brukar skriva med honom så undvik det, var aldrig du som börjar skriva. (t.ex. känslan när man skriver något och väntar på svar som kommer sent kan vara jobbigt psykiskt och skapa beroende för personen har jag upplevt.) Och om du känner att du behöver skriva till honom, skriv med någon annan eller kanske ring någon och prata med personen. Träffa någon vän och gå en promenad eller så. Vad som helst förutom Det. Aktivera dig själv och ta chansen att utvecklas! Kan gärna komma med ytterligare tips men vill inte skriva en bibel, eller något felaktigt för den delen. Vill att du ska må bra. :)

Och förändring sker inte från 0 till 100, på en natt utan gradvis, en millimeter per dag. Ett steg fram, två steg bak. Ett stort kliv framåt. Det tar tid och det är ingen idé att stressa fram utan försök att gör saker som stimulerar dig och är roligt.

Rita, skriva, spela, skapa saker, promenera i skogen, jogga, cykla, inlines, bio med vän, biljard, gå till nån fin plats, jag vet inte riktigt vad du brukar göra men vad som helst som du gillar! :) 

Vi mår bra av att vara kreativa.

Hjärta till er. Blomma ha en fortsatt fin dag!!

Anmäl
2017-08-25 15:36 #25 av: SuperNaturalBeing

#24 bra råd. Men det finns några problem. det största problemet är att jag har inga andra vänner så när jag känner för att skriva till honom så har jag ingen som jag kan skriva till istället och det får mig bara att må sämre :/ Sen så är det inte jättelätt att göra saker som jag tycker är roliga heller, helt enkelt för att jag inte längre har nånting som jag tycker är roligt. Inget. Har ingen brist på sysselsättningar, men inget av det är längre kul utan känns bara hopplöst. Så det blir mest att jag bara sitter och stirrar ut i luften och så mår jag ännu sämre för det känns som att jag slösar bort mitt liv.

Orkar inte.

Sen är det det där med ilskan jag känner. Blir ibland så arg på honom för vad han gjort att jag inte vet vad jag ska ta mi till, men det finns inget utlopp. Vet inte hur jag ska hantera det och det tär på mig jättemycket.

Anmäl
2017-08-25 16:26 #26 av: Snowblind

#25 Okej då blir det kruxigare. Jag har turen att ha fått lite kontakter genom mina klasser jag har gått i.

Vet inte hur gammal du är => vilket stadie du ligger på i livet men för ett halvår sedan så kände jag också att jag inte hade något jag tyckte var roligt längre i livet och blev väldigt neddragen av den tanken, mådde inte så bra då överlag (sämre än vad jag var medveten om). Men livet är lite som en bergochdal-bana och nu är det bättre för mig (men står på lite skakig mark för stunden). Och du kanske inte ska se det här som att slösa bort ditt liv utan se detta som en ny start? Ett nytt kapitel i ditt liv där du får välja vilken väg du ska ta. Du kanske kan ha ett litet mål som kan vara "träffa nya människor" och till exempel prova på en ny sport och därigenom träffa andra och kanske få nya kontakter -> vänner? Eller gå med i någon sorts förening och träffa andra därigenom. Men det är utmanande och då krävs det att man "bara gör", typ blundar och faller nerför stupet och låter ödet ta emot en. Jag vet inte hur skrämmande eller om det känns som en baggis för dig men tror det kan vara en bra sak att prova på iallafall. Och om vi drar exemplet kampsport så brukar det finnas en gratis prova-på omgång man kan gå på. :) Och om det inte kändes bra är det bara att inte komma dit igen så har man iallafall ett litet minne för livet sen. hihi.

För tror du behöver göra någon liten ändring i din vardag för att komma in på ett bättre spår för din hälsa. :) Och är inte så erfaren när det gäller ilskna känslor då jag inte har upplevt det direkt men de råd jag har här är någon form av träning, kanske något så enkelt som armhävningar och roligt sätt att räkna dem på. (1. jag 2. är 3. awesome 4. bäst 5. ingen 6. protest) så kanske du kommer på andra tankar, eller att du kanske börjar träna boxning för då kan du slå ut din ilska på boxningspåsen. Tummen upp

Hjärta till er. Blomma ha en fortsatt fin dag!!

Anmäl
2017-08-25 20:30 #27 av: SuperNaturalBeing

#26 jo..visst behöver nått ändras, men jag har noll ork...Sitter bara och väntar på att smärtan ska ta slut i princip. Orkar inte mer.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.