Jag har i 7 månader varit tillsammans med en kille som bor 1 timme ifrån mig. Men p.g.a. hans jobb kan vi inte ses så ofta. Det är i snitt varannan helg. 

Viktigt att veta i det här är att jag är bipolär och jag känner mer och mer att jag inte klarar av omställningen från att ha varit med honom till att komma hem/bli själv med mina barn och alla problemen här. Det tar sån energi av mig och blir som en kalldusch varje gång att komma hem och nu känner jag att jag är påväg in i en depression. 
Han är perfekt på alla sätt och allt är så himla enkelt med honom, men jag känner att jag vill dela vardagen med honom.
Nu har jag 2 barn med 2 olika män som bor här på min ort så jag är låst här. Han har precis köpt och renoverat ett hus som var en dröm som blev verklighet för honom. 
Jag krisar så vansinnigt över det här och får panik och vill bara fly. Kalla fötter på något vis, jag vet inte. Det kanske är övergående. Men nu har jag försökt hantera det här några månader och trodde att jag skulle vänja mig vid omställningarna men jag gör inte det. Känns mer som att det blir värre. Jag träffade honom ganska tätt inpå ett uppbrott från min yngre sons pappa som jag var tillsammans med i 8 år och hade egentligen tänkt vara själv och läka men så blev jag blixtförälskad. Var det för tidigt kanske? 

Nu är jag nyfiken på att få höra om andra som upplevt något liknande. Går det över? Hur gjorde ni?