Annons:
Etikettförhållande
Läst 2088 ggr
HannaSiwi
8/27/17, 8:24 PM

Från sambo till distansförhållande

Hej! Jag och min pojkvän har varit sambos i fem år. Men nu har han flyttat 84 mil pga studier i 2 år, han kom in som reserv ur sista antagningsgruppen och ärligt så hade vi inte riktigt räknat med att han skulle komma in. Men så blev det att han flyttade 3 veckor från då vi fick veta. Jag har tagit det riktigt hårt även fast jag är glad för hans skull, han tycker också det är fruktansvärt jobbigt att vi helt plötsligt inte lever ihop längre. Jag hoppas att vi ska klara det här, men det känns otroligt fel att han inte lever med mig i vårat hem. Har ont i magen hela tiden och får panikångest hemma, jag vill inte vara i lägenheten, det gör bara ont. Vi ska försöka ses så ofta vi kan och plånboken tillåter, men det är inte det lättaste med 84 mil, när jag jobbar heltid och han har studier. Är det någon som har liknande erfarenhet och har några goda råd eller tips om hur man får det att funka?

Annons:
Maria
8/28/17, 6:23 AM
#1

Min man fick ett jobb  utomlands ganska hastigt och lustigt och det innebar att han var borta länge men kom hem periodvis. Jobbet var dessutom oregelbundet och det var en stor omställning.

Nu var detta hans stora önskan och vi har alltid stöttat varandra i våra olika val så trots att jag saknade honom så var jag glad för hans skull.

Nu finns det ju ett slutdatum för er del på två år. Min man jobbade i flera år längre på samma ställe😉

Försök att se detta som en kort period i ert förhållande. Det är ju studier så han/ni kommer med all säkerhet att ha glädje av detta i framtiden.

Du får vara glad över att internet finns och man kan kommunicera på ett helt annat sätt än förr.🙂

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

pyromanen
8/28/17, 7:51 AM
#2

Låter inte bra/ riktigt friskt att få panikångest av att vara själv! Förstår det är en stor omställning och att det kan bli mycket saknad, men att det finns positiva delar i det också. Du får chansen att bli nåt litet mer stark i dig själv (övertygad att det inte är bra för relation om en är så beroende att en får panikångest själv!) och han får ju utbildningen som han vill, vilket förmodligen får stor betydelse för hans vidare jobb och utveckling.

[Forest]
8/28/17, 10:25 AM
#3

Jag tror att det bottnar mycket i att allt gick så snabbt där av mår du dåligt av att vara hemma. Själv skulle jag inte kunna få min vardag heller att funka till 100% utan min man. Det kan tyckas för vissa låter konstigt men för mig är det så, han ger mig lugnet o tryggheten , då jag är en person som gärna går upp i varv och behöver "plockas ner" 😉 Men om det planerades in hade du som jag säkert klarat av det lättare. Jag tycker du ska prata av dig ro om ditt hem njut av det. Är det inget du känt du vill göra?  Kanske lära dig äntligen att ta dig tiden till, kanske släktforska, hantverk,måla,springa,yoga eller annat ? Kanske du skulle tycka det är  skönt att ha något nytt att göra, något som får dig på andra tankar. 🙂

Jag tycker 1 gav fint svar rikta tanken på att det är bara viss tid, inte i oändligheternasoändlighet 🤗 Hoppas du hittar på något som du kanske annars du funderat lite på.

lilssgu
8/28/17, 5:21 PM
#4

Mina föräldrar är gifta och har bott i två olika länder sedan 18 år tillbaka så visst fungerar det för vissa :) Har ni ett starkt förhållande torde distans inte vara ett problem ;)

Medarbetare på Sydkorea iFokus Lyssnar på musik

imsuchadiva
8/28/17, 11:29 PM
#5

Ts, du har inte funderat på att flytta med din sambo? #2 låter som du behöver läsa på ganska mycket om panikångest…!

pyromanen
8/29/17, 7:16 PM
#6

#5 menar du det inte stämmer det jag skrev om att det inte låter friskt att få panikångest av att vara sjålv? Eller varför tycker du jag ska läsa på om panikångest?

Annons:
Thotis90
9/2/17, 5:16 PM
#7

Jag är i exakt samma situation, fast det är jag som har flyttat. Jag sökte till min drömutbildning i våras och var inte beredd på att komma in, men så kom jag in vid andra urvalet och flyttade 2 veckor senare. Det har tagit väldigt hårt på oss och vi har haft ett stort tjafs som varat i en vecka, förmodligen p.g.a. underliggande känslor som vi inte vet hur vi ska hantera. 

Vi lyckades inte hitta någon gemensam bostad, annars hade han flyttat med mig. Vi har ringt privata hyresvärdar, anmält på alla lägenheter som går, hört av oss om andra hand, men ingenting. Vi får inte napp what so ever. Han är arbetslös, så köpa någonting kan vi inte.  Det kanske hade gått om han sökt och fått jobb här, men han vill läsa upp sitt betyg på Komvux och sen läsa på högskola.

Just nu känns det som att det bara är att gilla läget. Det värsta är att vi inte vet när vi ses nästa gång, för mina kaniner är kvar hos honom och han kan inte bara åka ifrån dem och han har ingen som kan ta hand om dem. Ta med dem kan han inte, för jag får inte ha djur i mitt studentrum.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Upp till toppen
Annons: