Tänker tillbaka då jag var ung och som 16-åring blev bjuden till mina svärföräldrar första gången. Jag var nervös och råkade vicka på stolen vilket resulterade i en tillsägelse av svärfar som ifrågasatte hur jag hade blivit uppfostrad. Man vickade inte på en stol, det kunde bli märken på korkmattan. Ingen bra början…
Min svärmor var snäll men hade inget att säga till om. De lät oss aldrig vara ifred. Besökte oss ca 4 ggr i veckan och ringde flera ggr per dag. En gång då vi hade varit ute på galej var dom utanför dörren kl. 9 morgonen dagen efter. Då vi inte öppnade gick de och bankade på sovrumsfönstret. Skulle in till varje pris.
Jag hade ett jobb där jag träffade folk hela dagar, jobbade mellan 8 och 17. Varje fredag så såg jag deras bil stå på infarten då jag kom hem. Fick aldrig stanna av och äta i lugn och ro efter en lång arbetsvecka, suck. Kände ständig stress och fick IBS mage på köpet.
Min man hade sån respekt för svärfar så vågade aldrig säga ifrån. Till slut fick jag nog och sa vad jag tyckte. Skrädde inte orden och det kändes så bra efteråt.
Vi separerade så småningom, jag tappade respekten för min man som aldrig kunde stå upp för mej.
Jag minns att jag tänkte att om jag blir svärmor i framtiden så ska jag bli en svärmor som är lyhörd, förstående för att ens barn vill leva sina liv i lugn och ro. Finnas i bakgrunden, hjälpa till och stötta om det behövs. Men ALDRIG tränga sej på.
Och jag är, om jag får säga det själv, en drömsvärmor 😅 vill inte att mina barns partner ska ha det som jag hade det.
Svärmor och svärfars problem leder många gånger till separation om det inte går att lösa.