# Är vuxna trångsynta? Author: Gasoline Innan jag skriver det jag hade tänkt skriva vill jag berätta att jag är 17 år, blir 18 i feb. Jag blir ganska frustrerad, eller rättare sagt ledsen övr hur jag blir bemött utav vuxna. Själv tycker jag faktiskt att jag är ganska mogen för min ålder och är absolut inte som minna jämnåriga. När jag försökr umgås med vuxna så ser det ut som att de tänker "vad gör det där monstret här!?" Tex: Mamma hade en kompis hemma för int så länge sedan, hon skulle färga håret på henn så jag tänkte att jag skulle gå och hjälpa dom och vara lite social. Jag blandade färgen åt mamma och sedan sa hon åt mig att sätta på kaffe. Sen när dom var klara så fikade vi, men så for jag sa något så kollade hon på mig ganska konstigt eller så struntade hon i vad jag hade och säga och pratade i munnen på mig. Ett annat tex: Va och sov över i en timmerstuga i skogen nu i helgen, med mamma och hennes kompisar. Ena kompisen är hennes bästis och vi har öven en god relation. Alla verkade acceptra mig, till och med gilla mig förutom n av killarna, som bara är 5 år äldre än mig. Han var ganska jävlig mot mig, ller snarar lak. Hon mobbade mig helatiden och så fort jag sa något så sa hannågot spydigt som antyde på att jag i princip inte kunde veta något pga min ålder. Jag tror absolut inte att jag gör något fel och jag vet att jag kan uppföra mig i vuxet sällskap. Är vuxna bara helt enkelt trångsynta eller är dom rädda för mig? Är så trött på att bli överkörd av dom, vill ju bara vara social. Och att vara social med någon i min egn ålder är svårt då detta bara händer i skolan, jag är helt enkelt int i samma nivå som dom. Jag vill inte festa varje helg och supa mig skit full, jag vill int röka ellr köra något olagligt. Vill hellr int sitta och snacka en massa onödigt skitsnack om alla och om vem som är fulast osv. Blir så ldsen utav att de bahandlar mig så, var tvungen att skriva av mig och kanske få nya inblickar i detta. Vill oxå tillägga att jag inte hade täönkt bli deras bästa vän utan bara vara lite social.  Någon som har någon åsikt? ## Comment 1 Author: Rita-S jag vet hur du kjänner dig, det är riktig svårt att stå mitt mellan två världar på det viset: Inte hemma i den värld du borde va hemma i (dom på din egen ålder som du är mer mogen änn) och inte välkommen i den "vuxna världen" Hur du skall lösa problemet? Jag vet inte riktig vad som kunne passa för dig, men JAG sögte umgänge med vuxna folk utanför min mammas kräts, sådana personer som inte "växt upp med mig" och sitter fast i att jag va så och så ung.. för mig blev det en oase av social omgänge som jag inte fick andra platser.. :) ## Comment 2 Author: Gasoline Hmm, jo, men vart ska jag hitta dom =P Är ganska blyg utav mig men vill ändå. Kan ju inte gå fram till någon på byn och börja snacka, det törs jag aldrig! Några utav mammas kompisar har inte växt upp med mig och det är dom som är konstiga! De som vet vm jag är och så vill snarare ha md mig. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Som mamma till en kille som fyller 18 i november kan jag bara säga såhär: Det finns vuxna som är trångsynta, det finns vuxna som inte är det. Det finns ungdomar i din ålder som är som barnungar, det finns ungdomar som besitter stor mognad och har kommit betydligt längre. En del ungdomar skyr föräldrar och deras kompisar som pesten, andra umgås mycket och gärna med dem. Som vuxen är det många gånger svårt att veta hur man ska vara...  Det ställs ganska stora krav på oss "äldre" (äldre? hmmm...![Förvånad](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-surprised.gif)). Ena dagen skriks det att man ska våga vara vuxen, ta vuxenansvar och våga vara förälder! Nästa dag skriks det att man skall ta ungomarna på allvar, lyssna och behandla dem som vuxna. Man ska vara auktoritär och man ska vara vara på samma våglängd. Helst samtidigt. Man ska ta sitt ansvar och man ska låta ungdomarna ta ansvar för sig själva. Jag har krav på mig att lyssna på ungdomarna medan de inte behöver lyssna på mig - då hindrar jag dem i deras utveckling och är bara en mossig gammal kärring som inget begriper... Man får en bok hemskickad när barnen börjar närma sig tonårstiden som talar om Hur man talar till ungdomar! För mig blev det nästan en chock - finns det speciellt språk man använder, kan man inte bara vara som man är när man pratar med yngre människor??? Min son och hans kompisar behandlas som vilka andra vuxna som helst utav oss. Vi ser naturligtvis de luckor som markerar skillnaden mellan ungdom och vuxen; luckor som bara kan täppas till utav livserfarenhet, ålder och självinsikt. Men hur ska man kunna skaffa sig det om man behandlas som ett barn hela tiden? Ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden behöver lite "knuff" för att ta klivet över tror jag. Att behandla er som barn håller er bara tillbaka. Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga såhär: Kraven på vuxna att göra "rätt" skrämmer en del så att de inte vet hur de ska bete sig ihop med ungdomar i gränslandet. De kan helt enkelt inte umgås naturligt utan blir det jättekonstigt. Rädslan för att bli betraktad som en mossig kärring/gubbe som ändå ingenting begriper gör att en del blir onödigt tramsiga i sitt beteende, och som får till följd att ungdomarna skäms ögonen ur sig. Du skall inte ta deras bemötande av dig personligt, tror jag. Det handlar nog mer om osäkerhet och att inte veta hur att vara för att vara rätt helt enkelt. Kram på dig! ## Comment 4 Author: Gasoline Haha, mossig gammal kärring? det tycker jag verkligen inte att du är. Jo, jag förstår att det kan vara svårt för vuxna att riktigt veta, men de kan lyssna på mig istället för att bara skita i mig och sluta vara taskiga, spec den där killen som jag sa var 5 år äldre. Verkar lixom som att den typn måste "visa" mig var skåpet ska stå och att jag är ljusår sämmre, mindre erfaren osv än dom. Hur som hlst, uppskattar era åsikter =) Föresten, om detta kan vara intressant, så mossiga gammla kärringar och gubbar tycker jag man dömmer över hur dom är och inte hur gamla dom är =P Min mormor som är runt 60 år ser inte jag som en kärring, utan som en dam. Hon är ut och flänger på danser och har sig, beter sig inte tantigt och klär sig prydligt men inte gamalmodigt. Men däremot min mor, hon är mossig om någon! Hon klär sig som en tant, beter sig lite som n tant och är tråkig, jag får till och med dra henne med ut ur huset! Även när det är hennes kompisar hon ska träffa :S ## Comment 5 Author: zeretki Svar JA! Det finns tyvärr många vuxna som tror att alla som är yngre än de själva är mindre värda och korkade. MEN alla vuxna är inte såna. :) Det är alltså inte bara du som råkat ut för det, jag har gjort det många gånger. :) ## Comment 6 Author: Gasoline #5 Haha, så klart jag vet att det inte är alla vuxna som är så. Men allt för många är sådanna. Det gör mig så himla ldsen och besviken på vuxenvärlden.. Tänk om alla kunde vara som mig =P Jag var alltså ironisk... ## Comment 7 Author: [Borttaget] Jag tror att det handlar om att hävda sej själv och att man är ganska självgod som vuxen när man måste tala om att man vet mer och kan mer bara för att man är äldre. Sätt dej över det och fråga om hon lider av dåligt självförtroende istället.! ## Comment 8 Author: AnneN Jag är nu snart 26 år och blir fortfarande behandlad som om jag vore en liten unge som inte kan/vet nånting av min mamma & mormor och endel av deras bekanta. Jag har försökt att tala om för dom att jag vill inte bli behandlad som ett barn längre då dom har bekanta som är i min ålder eller tom yngre som blir behandlade som jämnlikar. Men det verkar inte ha gått in i deras skallar att jag inte är 5 år längre utan faktiskt 25. Det är riktigt jobbigt ibland men jag börjar nästan tro att dom inte vill erkänna att man är vuxen för då skulle det betyda att dom börjar bli gamla =P ## Comment 9 Author: Gasoline #8 Hmm, min mamma är väl ganska ok på den fronten, men mormor behandlar mig precis likadant som sinna kompisar, nästan iaf. Hon lyssnar på mig och vi gör saker tillsammans, de gånger vi är på samma ställe. Att deras kompisar är "snobbiga" mot dig är ju en annan sak, antar att man får lära sig att leva med det. Jag tror att din mamma och din mormor kanske behandlar dig så eftersom dde inte vill att du ska bli vuxen, dom vill ju att du fortfarande ska vara deras "lilla tjej". Förstår du hur jag tänker? ## Comment 10 Author: Benjy Jag fyller 17 i år, men får alltid höra att folk tror jag är 18-19 år när dom pratar med mig. Jag tycker jag ofta blir trevligt bemött av vuxna, beror nog lite på  hur man är själv. men som du beskriver så är det bara dryga vuxna människor du har träffat. finns faktiskt riktigt snälla vuxna där ute :D ## Comment 11 Author: [Borttaget] ![Oskyldig](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-innocent.gif) ## Comment 12 Author: etteko Vi verkar vara ett helt gäng som känner igen oss i din berättelse :) Det känns ju faktiskt lite betryggande att man inte är ensam om att vara en "alien" i både vuxenvärden och ungdomsvärlden. Själv blir jag inte illa bemött av vuxna, de blir snarare chockade tror jag. Mina jämnåriga vänner däremot kan vara riktigt spydiga när det vill sig. Jag är en människa med många tankar, funderingar, slutsatser och teorier och jag älskar att bolla idéer och disskutera. Det är lite kämpigt då många vuxna har svårt att förstå att jag faktiskt är insatt i det de pratar om och har saker att tillstå i ämnet. Det blir lite jobbigt att ta sig in i deras diskussioner och många gånger tycker jag att det kan vara riktigt tråkigt också, jag har bara många tankar om allt som jag gärna vill prata om. Mina jämnåriga vänner kan tycka att jag är för djup och fattar inte vad sjutton det är jag dillar om egentligen, ibland fattar jag inte ens själv och just därför vill jag prata om det :) Men som sagt, vuxna förstår inte att jag faktiskt har tankar om saker och ting och mina jämnåriga förstår inte vad för tankar jag har och varför jag ens bryr mig. Så numer håller jag mig ifrån att uttrycka mina mer "djupgående" tankar om saker och ting så att folk ska slippa fundera vad det är för fel på mig. Jag har nog fötts med en allt för stor tanke-hjärna :) Numer väntar jag tills jag verkligen lärt känna någon innan jag börjar dra in folk i min komplicerade hjärna men ändå blir folk ofta chockade när jag berättar att jag faktiskt "bara" är 18 år.. Men egentligen är det ju väldigt roligt att alla är så himla olika. Tänk om alla 17-18 åringar var likadana, ush vad jobbigt det skulle bli. Ja, där kom ännu en tanke, som sagt :) Jag ska inte bli långrandig nu, jag har nog redan skrivit alldeles tillräckligt för mycket och med tanke på att jag inte sovit en blund inatt så är det nog en bra idé att avsulta här och sova lite :) God natt! ## Comment 13 Author: Gasoline #10 Hmm, jo, folk som inte vet hur gammal jag är tror ofta att jag är mycket äldre, men ändå så måste dom visa sig bättre. #12 Jag känner igen mig i vad du skriver, jag är oxå en ganska stor "tänkare" och ofta vill jag snacka om vad jag funderar på och se den saken ur andra perspektiv. Men då jag är ganska blyg så tror jag itne att det är de som avskräckar dom. Antar att jag bara får lära mig att leva med det ;) ## Comment 14 Author: siddelina Ja,det finns vuxna som är trångsynta! Jag är kompis med en kvinna som är 65 år och hennes kompis är 55 år. Jag och 65åringen har kul ihop, men är 55 åringen ihop med oss, så ska hon tjafsa och prata i munnen på oss och lyssnar inte. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Hm... jag undrar om det inte kan vara så att de flesta av oss yngre som "tänker lite mer" känner att vi blir behandlade som småungar ibland? Jag har iallafall gjort så att jag överhuvudtaget inte engagerar mig i en person som bara ser min ålder och inte människan bakom. Har varken tid eller ork att sätta energi på en sån människa. Det är ju inte min förlust att han eller hon inte är tillräckligt öppen för att inse att man kan lära av ALLA människor oavsett ålder! ## Comment 16 Author: Gasoline #15 Hmm, mjo. Om jag inser att personen ser ner på mig pga min ålder så slutar jag helt enkelt försöka, så kan den får "komma till mig" när den har börjat tänka lite mer öppet. Det är inte det att jag förtsätter att försöka, utan jag blir ledsen för att dom knuffar bort mig för min ålder. ## Comment 17 Author: [Borttaget] #16 Jo jag förstod att det var så du menade. Jag tog illa upp när jag var yngre, 14 ungefär, men sen blev jag cynisk och de senaste.. 3-4åren så skiter jag faktiskt fullständigt i sådana människor. Det är verkligen ingen vits att ta illa upp. ## Comment 18 Author: martensson **verkar som om killen som var med behöver växa upp!!!! Jag är 38 och tycker det är skit kul att disskutera med kompisars vuxna barn i 15-19 år. Beror kanske på att jag fortfarande har alla intressen för musik, mode och en massa annat kvar och håller mig informerad om nya saker inom vissa**** områden. Tyvärr glömer många bort eller förtränger allt sånt när man blir äldre. Bara för att det skall vara så. Idiotiskt!!!..Visst finns det stora skillnader när ålders skilnaden är stor men talar man om ett specifikt ämne så funkar vilken ålder som helst.** **Varför din mammas kompis kanske var lite kall och nonchalerande mot dig kanske just beror på att hon inte vet hur hon skall bete sig. Ska hon leva upp till sin vuxen status och vara den allvetande och bossiga eller skall hon våga möta dig som en vuxen och behandla dig som en sådan... **