# Kontakten med min pappa
Author: pingelalala

Min älskade mamma gick relativt hastigt bort för ett år sedan vilket var en stor sorg. Jag stod min mamma mycket nära, vi pratade om allt ja hon var min bästa vän. Vi träffades om inte varje dag så åtminstone varannan dag. Vi pratade i telefon precis varje dag när vi inte hade tid att ses. Vi bodde ganska nära varann, en halvmil.

Nu var det väl inte min mammas bortgång tråden skulle handla om utan kontakten med min pappa men jag skrev lite bakgrund bara.

Mina föräldrar var gifta tills döden skilde dem åt. Ändå har min pappa alltid varit lite som en främling för mig. Fastän jag också träffade honom ofta i och med att han bodde med mamma. Men det var hela tiden bara jag och mamma som pratade på. Pappa satt med vid bordet ibland, men kanske löste ett korsord eller läste en tidning. Han levde lixom i sin värld medans mamma och jag umgicks och pratade om ALLT.  Vi tog aldrig med honom i samtalen. Han bara var där fysiskt men ändå inte.

Detta var dock inget jag alls reflekterade över medans mamma levde. Det bara var så. Jag åkte och hälsade på mamma. Pappa var också där men det var mamma jag åkte för att träffa. Det var vi som hade något gemensamt.

Lika ofta åkte hon hem till mig i min lägenhet, men pappa följde då aldrig med. Det var när det var något speciellt som pappa följde med. Som när jag fyllde år eller när jag köpte en TV som han hjälpte till att bära. Men sen åkte han hem igen. Och det var då bara självklart att det var så det var. Mamma och jag umgicks medan pappa var någon som bara var där om ni förstår.

Nu blir det så väldigt uppenbart efter mammas bortgång. Pappa har ju aldrig nånsin lyft luren och ringt mig bara för att prata. Inte när mamma levde, och inte heller nu.

Jag har försökt nu det senaste året att få någon slags kontakt med pappa men det är jättesvårt. Det är alltid HELT på mitt initiativ. Han gör inget för att bjuda till.

Jag ringer till honom, men det blir väldigt krystat. Jag inser att vi har NOLL gemensamt. Jag bjuder hem honom på kaffe. Och visst han kommer hit, sen sitter vi mittemot varandra med varsin kaffekopp som två främlingar och skruvar nervöst på varandra. Jag säger något om väder och vind, han svarar med en axelryckning för att sedan fördjupa sig i något korsord. Det går 20 minuter, han tackar för kaffet sen åker han. Sen är det bara ekande tyst. Hör inte jag av mig så gör inte han det heller.

Så här i efterhand undrar jag vad mamma såg i pappa. Hon sprudlande glad, levande, busig, lekfull. Han tillbakadragen tyst och väldigt osynlig.

Man kan ju tänka att pappa kanske är deprimerad efter mammas bortgång. Men saken är ju den att han alltid varit såhär. När mamma levde och jag var hos dem så sa han ju aldrig något då heller. Mamma och jag tog all plats och han satt tyst. Det är inget som kommit det senaste året.

Det är något jag ångrade att jag inte frågade mamma. Hur deras relation var. För såhär när jag tänker tillbaka så kan jag inte minnas att mamma och pappa nånsin pratade med varann när jag var hos dem. Det var bara jag och mamma. Hon brydde sig bara om mig och han bara var där. Det har egentligen varit likadant när jag var barn och bodde hemma. Jag tydde mig helt och hållet till mamma. Pappa var i skogen och högg ved eller var ute och snickrade.

Jag har försökt att prata med pappa om mamma de senaste månaderna men han rycker på axlarna och sätter sig vid tvn. Han tar avstånd och visar tydligt att han inte vill prata.

Är det bästa att bara sluta höra av mig och låta honom vara ifred?

## Comment 1
Author: Gur4m1

Hm... Vad din mamma såg i honom är det ingen ide att spekulera i :) Hon stannade med honom och de fick dig.  

Han verkar vara som många...män... ^\_^ som jag mött. Äldre män, och min pappa- De har svårt att prata om känslor.Svårt som i nästan omöjligt. Det är som att de aldrig behövt sätta ord på känslor..någonsin.

Min mamma har inte dött, men när hon skiljde sig så flyttade hon från min pappa, över halvalandet. Nu, 5-6 år senare har min pappa äntligne börjat höra av sig till mig ibland. Jag ringde honom. I början nån månad här oh där, sen nån vecka, sen en gång i veckan. Sen dag..när jag itne hört av mig för jag varit upptagen emd annat så ringde han mig plötsligt!

Skillnaden mellan mig och min far är...att jag hör av mig för att höra hur han mår, hur de haft det, och bara kallaprata lite (vilket är HELT omöjligt). Han hör bara av sig om praktiska saker.

Så mitt sätt att föra mig och min pappaliiiite närmre varandra är att ta hjälp av honom :) T.ex att om jag får rpoblem med min tv, elräkningen eller när jag har fågor om släkten (han älskar att prata gamla minnen, om släkten och sina hemtrakter) eller ja...praktiska saker helt enkelt.

Jag är övertygad om att min pappa älskar mig, jag är hans dtter men han har aldrig lärt sig att uttrycka sin kärlek eller känslor på samma sätt som jag är van att kunna göra. Din mor kanske kunde se det i din far, hans omtanke i handling istället för ord, och respektera hans behov av att var anöjd med livet i smått (korsord, tv...lugna kvällar). Vad som rör sig inne i deras huvuden och hjärtan kanske man aldrig får veta.

Hans "motor", din mor, är borta nu- så överge honom inte, ge inte upp på honom- skapa en ny relation :)  
Nyy förhållningssätt, han kan nämligne inte ersätta din mamma... Det kan aldrig bli på samma sätt. Menjag tycker inte att du ska känna att du bör lämna honom ifred, att inte höra av dig :)

Kanske du ska börja lösa korsord tillsammans med honom? Eller höra om han vill följa med på bilbingo, travet eller vad andra intressen "äldre män" har på din ort. Min pappa kan diskutera vädret och sina krämpor tills öronen trillar av men om jag börjar prata om mina käsnlor eller problem blir han som en mussla :P  

Hans reaktion när jag berättade en mycket allvarlig sak som hänt mig var "mhmhm!". Men ja, om en man skulle misshandla mig- t.ex, så skulle min far se rött och ...slå den killen sönder och samman, så jag tvivlar inte på att \_känslor\_ finns där.  

Jag har bara en diffus...misstanke...att en del...aldrig lärt sig hur/att de tär okej att uttrycka känslor och det blir knappast lättare med åldern. Kanske kunde han göra det med din mor, när de var ensamma. Sådant man inte vet.  

Beom hjälp med soffan, tv, praktiska saker- han stånkar dit och hjälper dig- för det fårnog honom att må bra, även om du inte förstår, och vill kunna bekräfta det på andra sätt. Förr behövde han inte "jobba" för att få träffa dig, din mamma skötte ju allt det.