# Ensamhet
Author: ensamt-par

Jag som skriver detta är tjej men det gäller egentligen lika mycket min sambo.

Vi träffades för flera år sedan och fann varandra rätt snart. Vi är otroligt lika på väldigt många plan.

Vi lever ett vanligt liv på många sätt. Vi har båda heltidsjobb osv.

Men på ett sätt skiljer vi nog oss en del från mängden. Ingen av oss har några vänner som vi umgås med på fritiden. Båda tyckte vi att det var väldigt trist när vi var singlar men sedan vi hittat varandra så känns livet komplett. Vi har våra jobb som tar en hel del tid och kvällarna har vi varandra och vi har inget behov av att bjuda hem eller besöka andra människor.

Ibland sitter vi dock och pratar om hur livet skulle se ut om det tragiska händer att någon av oss går bort före den andra av en eller annan anledning. Faktum är att det nog skulle bli väldigt tungt för den andra. Att inte ha någon nära vän att gråta ut hos eller prata av sig med.

Vi har ju arbetskamrater - helt ok människor är de, men inte vänner. Trots att ha arbetat i åratal tillsammans så blir det aldrig annat än jobbrelaterat snack och lite väder-och-vind-prat och på sin höjd, ha en trevlig helg. Det har aldrig känts naturligt att plötsligt bjuda hem en arbetskamrat som man så ytligt känner och aldrig haft något annat att prata om än jobb.

Nu sitter inte jag och min sambo hemma och gråter varje dag och tycker synd om oss själva för att vi är så ensamma. Inte alls. Vi har massor att göra, vi har hus och trädgård som ska skötas och vi älskar att röra på oss och är ute i joggingspåret titt som tätt och går även på gym några gånger i veckan. Och på ett sådant ställe träffar man ju alltid någon. Men även där så blir det ju bara det där ytliga snacket "vilket trist väder vi har idag" osv. Det känns inte naturligt att fråga om personen vill lära känna oss bättre och hitta på annat tillsammans.

Och som jag sa tidigare så är vi nöjda som vi har det NU men det knyter sig i magen på mig om jag tänker på att en dag kanske jag inte har min sambo vilket skulle göra mig helt ensam, och detsamma känner han om något skulle hända mig.

Människor träffar vi, men att lära känna dem och rent av bli vän med dessa har vi aldrig varit med om.

## Comment 1
Author: Gur4m1

Du tror inte det blir mer naturligt när behovet kommer att finnas där- dvs när någon av er blir ensamma? :) Så fungerar jag, jag trivs väldigt bra ensam eller i en mindre grupp på 1-2 personer :) Men är jag helt ensam coh vill ha sällskap så blir det mindre svårt, man är mer motiverad så att säga. Ni hittade varandra, ni lär hitta andra om någon av er råkar ut för något. Låt inte er lyckliga nutid solkas av att oroa er över framtiden- dör gör vi allihop. Dö inte flera tusne gånger innan dess i tanken bara ;/