# Jag 15, han 22 Author: Duvethon Jag behöver skriva av mig lite.. Har nyligen träffat en jättetrevlig kille och det klickar jättebra, han är precis det jag söker och allt känns bara så bra, men till saken.. Jag är 15 och han är 22. Han ser inte ut som 22, jag trodde att han var runt 17 första gången jag såg honom. Min första tanken på ålderskillnaden var att vi skulle vara på alltför olika stadier i livet, men saken är den att vi inte är det, han och jag är väldigt lika men jag kan inte släppa åldern. Jag skulle aldrig (då menar jag, aldrig) komma ut med det för min familj. Jag är väldigt mogen för min ålder och har tröttnat på killarna i min ålder då det alltid går snett ändå.. Är väldigt trött då jag skriver detta så ursäktar för eventuell svårläst text haha.. Jag undrar då, hur ska jag komma över åldern? Tycker ni att ålderskillnaden är för mycket? Hur ska jag göra..? ## Comment 1 Author: Anna4077 När jag jobbade i usa jobbade jag med barn. Då fick vi ett "måtto". "Vill du börja meningen med 'detta berättar vi inte för mamma och pappa', gör det inte" alltså om det var något tex dumt man ville göra något inte ville att barnet skulle berätta det för sina föräldrar så var det troligen något som inte borde göras utan var över gränsen på vad som var ok. Så mitt råd är helt enkelt. Är det inte något du vill berätta för dina föräldrar kanske det finns en anledning till det? Du kanske själv tycker att den faktiska åldersskillnaden är för stor även om den mentala inte är det. Om det är så så tycker jag du ska gå vidare. Det finns tid för dig att skaffa en kille i mer passande ålder annars så om det nu är han som är rätt så är han även det om några år Jag tycker förövrigt att även om du är mogen för din ålder så är det anmärkningsvärt att han är så samma "nivå" som dig. Det är något jag hade funnit oroande. Själv dejtade jag en kille som var 18 när jag va 15 och det var säkert väldigt nyttigt men absolut den mest krävande och jobbiga relation jag haft. Han höll mig tillbaka på ett dåligt sätt och jag missade väldigt mycket av min "ung och dum" tid. Även om jag var väldigt mogen så förlorade jag en del av min ungdom med den relationen. Att jag dessutom växte om honom mentalt under vårat förhållande säger även det väldigt mycket. Nu önskar jag att jag hade fått vara ung och dum. Ångrar inte mycket av mitt liv, och jag har gjort mycket dumt. Men detta var nog något av det jag faktiskt ångrar. Haft killar som varit fruktansvärda och blivit utnyttjad på många sätt men ja. Den relationen tog nog mycket från mig. Ärligt vet jag inte vad jag vill ha sagt eller om det kan hjälpa dig något. Förlåt för svamlandet. Hoppas något kan hjälpa dig och inte låter helt knäppt :) ## Comment 2 Author: Lilllens Jag var 15 och min kille var 20 när vi träffades, vi har varit tillsammans i över 3år nu. Jag tycker verkligen inte att man ska behöva vara i samma ålder för att fungera. Men jag berättade också om honom för min mamma dagen efter att vi träffats, så det var ingen hemlighet och hon gillade honom direkt. ## Comment 3 Author: annia1 Duvethon jag tycker du kan prata med dina föräldrar och säga i stort sett samma sak som du skrivit här. Att du träffat en kille och att ni trivs bra ihop. Du kan även tala om att du trodde att han var 17, men att han är 22. Dina föräldrar har också varit unga, visst dom kanske reagerar på åldern först, men sen ser dom nog mer till att du tycker om killen. Och låt dom träffa han så dom får lära känna varandra. Så släpp ålderstankarna om du gillar killen. ## Comment 4 Author: Gur4m1 om du varit 20 och han 27 så skulle jag inte höjt ögonbrynen men jag tycker att mycket händer mellan 15-20, som #1 är inne på, som hämmas om man är "seriöst" med en äldre- som redan genomlevt det och kanske är redo för nya kapitel. Som 30+ vill jag bara säga en sak: Mognad eller ej, ha inte så sabla bråttom att bli vuxen! :) Han har haft 7 hela år att leva livet innan du föddes. Klart det har en avgörande skillnad. När man är 20+ händer inte s å mycket tycker jag. Man studerar kanske på universitetet, jobbar... Kan inte säga att jag är så väldigt annorlunda från 22 än idag, annat än såklart att man kanske tänker annorlunde, och ja...livserfarenheten.  Jag var med en 15årig kille när jag var 17 ;) Han var "mogen för sin ålder" men ändå allt för omogen när det kom till mycket så det tog slut mellan oss. Jag skämdes för att berätta om åldersskillnadne för \_alla\_ inte för att det var fel, utan för att det var emot normen. En tjej ska dejta en äldre kille, och åldersskillnaden bör vara jämnårig  upp till 3 år emellan. Det var normen där jag växte upp. Jag var tjej som dejtade en 1.5 år yngre kille, skitpinsamt ju ;) Idag är jag med en 2 år yngre kille också, sedan många år tillbaka och jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker om det (Kan inte ens minnas att någon tyckt något om det, varför skulle man?). Jag hade som sagt inte tyckt något om du varit 20+. Men nu är du 15 och ja, man väljer inte vem man blir kär i men man kan välja vem man dejtar. Kan du inte berätta för dina föräldrar och vänner så är det här kanske inte relationen du är redo för ännu? ## Comment 5 Author: Duvethon Saken är den att jag har en jättedålig relation med mina föräldrar, och så menar jag verkligen hemsk.. Vi pratar aldrig känslor med varandra så att jag träffar en kille på 22 år känns väldigt omöjligt att jag skulle berätta. Däremot har jag berättat för mina vänner, en av dem känner honom. De stöttar mig till 100 och säger att jag ska gå efter mina känslor, han är verkligen helt underbar och det har mina vänner insett. Tack för era svar! ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag tycker inte du ska bli tillsammans med honom, han är 22, går på universitet eller jobbar. Har du ens börjat gymnasiet? Du kan även bli "utanför" i sociala sammanhang, tex om han vill ut på krogen men några kompisar så kan du inte följa med... Tycker skillnaden verkar för stor tyvärr...men vill du verkligen vara med honom så kan ni ju börja med ett mer "vänskapligt" förhållande? Alltså att ni bestämmer att ingen raggar upp någon annan och ni kanske kan sova över och så men inte ha sex och vara så närgångna? Är ju i alla fall bra att umgås under en längre tid för att se om det verkligen skulle kunna bli något. ## Comment 7 Author: annia1 Duvethon tråkigt att du har dålig relation till dina föräldrar. Men dom kommer få reda på det förr eller senare om ni fortsätter var ihop. Och rent praktiskt åldersskillnaden kommer alltid finnas där oavsett hur länge ni är ihop. Du skriver inte varför du ser problem med åldern förutom att du trodde att ni skulle vara på olika nivåer. Om du tror att dina föräldrar reagerar negativt så finns det nån annan släkting du kan prata med först. Tex farmor eller mormor. Eller finns det nån annan vuxen som du kan prata med kanske en kompis mamma. ## Comment 8 Author: Gur4m1 #6 fast med krog å festande är jag nästan mer inne på att det är mer en 15åring och när hon växer upp, som det lockar (och hennes vänner) medan en 22åring kanske börjat lugna ner sig mer på den fronten, även om han såklart kan gå på krogen och hon ännu inte kan det på 3 år, oh sen vid 18 är man ändå knappt välkommen någonstans ändå 😭men då får han väl gå på krogen? Menar...alla mina väninnor som har haft samma killar sen....grundskolan typ :P Har idag barn och villa med sina karlar, men de drar \_sällan\_ ut på krogen tillammans. De går ut med sina vänner. Hångla, kladda och kramas kan man göra mellan fyra hemmaväggar...:)) ## Comment 9 Author: [Borttaget] Jag var i en liknande situation när jag var 15, skillnaden var att han var 10 år äldre än mig. Jag tänkte direkt att jag inte kunde berätta det för mina föräldrar för att de skulle bli galna. Jag hade en otroligt dålig relation då till min familj Det blev snarare värre att inte berätta, mamma märkte ju att jag smög med någonting. Hon misstänkte att jag hade börjat med droger! (Har aldrig ens testat narkotika.) Det var hemskt att bli anklagad för något man inte gjort och jag var så arg när hon inte trodde på mig. Så tillslut insåg jag att jag måste berätta det. Mamma satte sig på tvären direkt och hade bestämt sig från start att inte gilla honom. Hon oroade sig såklart för att han skulle utnyttja mig. Det var inte alls så men av andra anledningar tog det slut. Det jag menar är att det är bäst att vara ärlig mot dig själv och din familj.