# Familjehem och lite tankar
Author: anonym1999

Vill bara stänga in mig i ett rum, vara deprimerad och sluta äta. Jag har det rätt kaos hemma, strulig barndom som jag inte tänker gå in på mer än vad som behövs. Har iaf haft kontakt med soc sen -07 och flyttat runt lite här och var. Min mamma är fd missbrukare men har varit ren i 5 år, har lite diagnoser som gör livet svårare. Är så dålig på att komma fram till det jag vill... Men jag vill inte bo hemma, bor skyddat och har bott så i en etta i 1 år nu, med två syskon och mamma. Känns bara som att allt är piss verkligen och jag måste flytta från min mamma för det första. Men jag är orolig för massa saker. Om jag berättar för min kurator så vet jag ju att hon säger det till soc så att dom "hjälper" mig. Men jag gillar inte män, har fått höra äckliga historier om flickor i min ålder som blivit misshandlade och sexuellt utnyttjade. Vet egentligen inte varför jag skriver det här. Vill nog mest skriva av mig med mina frågor och funderingar. Jag tänker att hur blir det med skola? Jag har jättesvårt att möta nya människor och har redan problem med skola osv. Kan man få hemundervisning? Hade varit som en dröm Sen vill jag bo i Sthlm, för det är där jag känner mig hemma, känner mig jätteosäker när jag är i någon annan stad. Jag vill inte att dom placerar mig i typ Skåne, usch nej. Jag vill bo i en familj med äldre barn. Inga små skrikande ungar eller bebisar. Jag är också rädd att om jag skulle hamna hos en familj med jämnåriga döttrar att dom fryser ut mig/retas. Helst två söner, tycker om killar bättre. Har fått för mig att det kommer vara två barn men det vet jag ju inte. För övrigt så är eget rum, nyckel till rummet och tillgång till internet ett måste. Känner mig som en bortskämd snorunge när jag skriver det här, men om någon tar min mobil ifrån mig vet jag inte vad jag gör. Den är min enda trygghet. Dom kanske har massa regler, typ ta ut soporna när det är fullt och om man inte följer det så får man konsekvenser. Tex om jag skulle glömma det, att dom tar min mobil. För visst kan jag göra hushållssysslor och så men om jag inte orkar eller glömmer. Tänk om dom placerar mig hos en man som är bra omtalad och bor uppe i Norrland. Sen så är han en våldtäksman och misshandlare. Usch är så rädd att något sånt skulle hända annars hade jag nog sagt att jag ville flytta direkt. Kom inte fram till något vettig, ville bara skriva av mig som sagt

## Comment 1
Author: VStromberg

Detta ska du prata med socialtjänsten om, det finns många familjehem som uppfyller dina önskemål, det är faktiskt inga stora krav du har. Soc har ingen rätt att tvinga dig att flytta till ett familjehem som du inte trivs i.  :) Familjehemmen är ju inte alltid en familj heller. Det kan vara en äldre separerad kvinna med utflugna barn.  
  
Det är helt okej att må dåligt. Men var inte rädd för att be om hjälp.

## Comment 2
Author: Calcifer

Grejen är att man faktiskt måste finna sig i om den nya familjen har vissa regler. Det bara är så. Det är lite som att säga att "jag tänker inte gå i skola x om de gör y på lunchrasten". Det kan inte du ensam bestämma. Naturligtvis ska du få hamna i en familj där du känner dig trygg och där du mår bra, men du kan inte direkt hota med att flytta varje gång de typ säger "du gjorde inte det du blivit bedd att göra, så detta är konsekvensen". Det fungerar faktiskt inte så.

Sen ska du prata med soc om det, och tillsammans med dem komma fram till något vettigt. Du kommer inte slängas till första bästa hem omedelbart så fort de får nys om att du vill flytta ut från din egen familj. Det är väntetider och prövotider och sen måste du träffa familjen i fråga för det ska kännas bra för alla inblandade. Familjen ska också vara nöjda, annars får man söka vidare. Nyckel till rummet tror jag du kan glömma, nästan, för det är ett privilegium inte sådär jättemånga människor har. Och det handlar egentligen inte om att familjen vill snoka bland dina grejer, men att t:ex, frågar en pundare om nyckel till rummet så... ja då förstår nog alla varför. Inte för att jag påstår att du är en pundare, så ta det inte så. Men familjen måste ju känna sig trygga med dig i huset, vet de att du kan låsa in dig och göra vad som helst där inne (som kan skada dig, huset, dem, osv) så skulle inte jag känna mig trygg. Det låter för övrigt som om du har problem med att lita på folk och det skulle jag nog tipsa dig om att jobba på. Livet blir rätt illa om man inte litar på någon, tro mig, been there felt that.

  

Sen tror jag du behöver jobba på din rädsla för män. Realistiskt sett så är chansen precis lika stor att en kvinna skulle kunna vara en misshandlare som slår sina fosterbarn som att en man skulle vara en våldtäktsman. Det finns ingen statistik som liksom svartmålar män i den situationen en triljon gånger mer än kvinnor. Jag vet hur det är att känna sig obekväm med män, jag har personlig förstahandserfarenhet av en del av det du nämner, t:ex. Däremot kan jag inte ta ut den rädslan för några _specifika män_ på alla män i allmänhet. Det kommer jag inte må bra av, och sen kan inte samhället alltid ta hänsyn till min obekvämlighet. Jag kan ju t:ex inte slippa manliga lärare bara för att jag har problem.

Naturligtvis ska du lämna önskemål om att du t:ex inte vill bo hos en ensamstående man, det finns inga fel i det, men du bör nog få hjälp med att öppna upp din syn lite och att bli av med din rädsla en del. Speciellt eftersom den tyvärr inte följer mycket av logik.

## Comment 3
Author: anonym1999

#1 tycker det känns bäst om jag skulle bo i en familj, tryggare tror jag, får prata med dom om det

  

känns lite jobbigt att ta upp det med soc bara, min mamma får ju reda på det och då kommer hon vara helt hysterisk och säga till mina syskon och så kommer dom hålla på att skälla på mig. 

sen så kommer hon gråta, och säga hur besviken hon är och blablabla

  

#2 självklart kommer jag också följa deras regler, konsekvenser tar jag, vill ju inte vara till något slags besvär för dom.

  

det med skolan är att jag är osäker på mig själv och för det mesta mitt utseende, därför tycker jag att det är jobbigt att möta nya människor, gå i skola och att överhuvudtaget gå ut.

  

att hota med att flytta, skulle nog kännas rätt omoget av mig, sånt höll jag på med när jag var 8 + om jag inte känner mig trygg i familjen tar jag upp det med soc.

  

så länge dom  inte går in när jag sover eller går in utan att knacka kan jag nog stå över det där med nyckel.

  

visst skulle det kunna vara så men i mina ögon är män större, starkare och mycket farligare än kvinnor. 

jag har svårt för att lita på människor, vare sig kvinna eller man. ja, det är något jag måste jobba med, fast sen så ser jag ingen anledning till att lita på folk heller.

## Comment 4
Author: Roamer

Den du ska lita på är ju dig själv, och din text avslöjar en del tvivel på dig själv. Börja med det så kommer andra saker att falla på plats av sig självt i långa loppet. Män är inte farligare än kvinnor, i vissa fall skulle jag vilja säga tvärtom och det du kanske skulle prova är kampsport och med ett par års träning inse att storleken inte spelar så stor roll för då kan du försvara dig tillräckligt ändå rent fysiskt. Det skulle dessutom hjälpa dig med mental träning om du har en bra tränare/klubb. 

Fortsätt prata med någon utomstående och försök hitta din väg framåt, och även om det inte är lätt eller går snabbt så kommer du nog lyckas om du har fokus på vad du egentligen vill.

## Comment 5
Author: IdaKw

Jag har bott i familjehem, dock "valde" jag själv vart jag ville bo. Eller ja, jag kände en familj (Två vuxna och 2 söner som bodde hemma) sen innan som fick gå igenom utredning osv om dom skulle passa.

Jag pendlade till skolan varje dag, först betalade soc taxi till mig till och från skolan för att jag hade svårt med folk (och tåg) resan kanske tog 30-40 minuter. Senare fick jag åka tåg, men det fick vi betala själva, ett pendlarkort.  

Jag hade/har inga större familjeproblem osv, utan det var mest jag som behövde miljöombyte. Jag är uppväxt med att få göra vad jag vill, hur jag vill, när jag vill, utan krav, specifika regler eller något. Och familjen jag bodde hos var väldigt "Säg vart du ska gå, när du går, när du kommer hem, vilka du ska träffa, nummer till dina kompisar" mycket 'regler' eller vad jag ska säga. Dessutom var det massa djur att ta hand om, kaniner (tog med mina dit), hundar, katter och hästar. Så det var fram och tillbaka till skolan sen ge alla djur mat sen skynda sig till stallet och vara där till 21-22 ibland. Men det var jätteskönt att ha rutiner och lite regler och saker man måste göra. Dessutom träffade jag min kille under tiden jag bodde borta, det skulle jag absolut inte gjort annars. Och vi har varit tillsammans 3 år nu och han har hjälp mig maaaassor. 

Kortfattat så är inte alla familjehem så hemska, det är bra med regler och rutiner, ni kan spåna med soc om lösningar med skolor osv (om du går i skolan), familjehem brukar vara inom en radie av  _10 mil_, så att du får flytta antingen till norrland eller skåne är inte troligt. Då kan du dessutom gå kvar i den skolan du går i kanske ;) (vet ej vart du bor). Och om du verkligen inte trivs i en familj så går det säkert att lösa på något sätt, det är ju inte meningen att man ska må sämre av det. Men prata med soc, dom hjälper dig :)

## Comment 6
Author: _Fisken

Jag har varit familjehem och det var aldrig tal om att ta någons biltelefon eller nåt sånt. Det vi ville var att de skulle sitta med oss till middagen och sen gå till skolan. Sen hittade vi på grejer, picknic etc. som vi ville att barnen skulle vara med på. Ville de inte så behövde de inte. Deras privatliv värnade vi om men om de drog sig undan för mycket så försökte vi göra nåt åt det.  
Oftast var det så att ville barnen ha det bra så blev det bra. Det kanske krävde lite anpassning från deras sida och även från vår sida. Oftast blev det bra. Men det var aldrig tal om att ta biltelefoner etc.

Sen kontrollerade soc oss regelbundet. Även frågade ut barnen om de hade det bra. Det måste vara svårt att vara ett dåligt familjehem. Då måste soc vara överbelastade på orten så de inte hinner med kontrollerna.

## Comment 7
Author: Gur4m1

Rgle rhar alla familjer och jag tycker det visar att det är en fmailj som bryr sig- för reglerna är itne för att jävlas, utan för att stärka disciplinen, och delvis även samhörigheten coh det faktum att man måste kunna hjälpas åt mer eller mindre- även i arbetslivet eller dne dag du kanske hittar en partner? :)

Skrattade då du talad eom Norrlänningar som våldtäktsmän. Jag skulle påstå att Stockholm inte är en bra plats för ungdomar :P Finns för mycke skit där, men sen är norrländska städer inte så mycket bättre när jag tänker efter. Men....att norrländska gubbar skulle vara värre än Skånska eller Stockholmska ger jag inte mycket för. Norrland kan vara otroligt vackert ohc kanske en ny och annorlunda upplevelse- men knappast farligare än Skåne eller Sthlm. 

JAg var också rädd för män i din ålder men om du är uppmärksam, smart och inte utsätter dig själv för dumma risker så är det ingen stor risk att du ska bli utsatt, mer än någon annan. Din rädsla för män- rimmar dock illa med att du sen ratar fmailj med döttrar och föredrar  familj med söner, gärna äldre. Där skulle jag fundera mer över risken att det händer grejer som inte ska hända inom en familj, även om du inte är deras adoptivdotter eller biologiska dotter så är det ju ditt hem och trygghet. En fmailj som tar emot dig är nog redo för det- även om de har döttrar.  

Din självkänsla får du jobba med, förstå att ditt utseende itne har så stor betydelse som du verkar tro- man umgås med varandra för att man gillar varandra, inte för att någon är jävligt snygg. I så fall är du kanske bara i fel umgänge och mår gott av att byta stad?  

Iaf, blyghet och osäkerhet ute bland människor kan man ofta "bota" med att helt enkelt utsätta sig för de situationer man är osäker inför. Jag kan inte laga en bil nu, men får jag göra det några gånger så borde jag lära mig, allt eftersom jag blir van vid det borde jag även bli duktigare på det? :) De flesta människor är nervösa och oroliga inför att träffa helt nya människor, att  börja om i ett nytt umgänge osv. Men de flesta människor är också rätt så schjyssta, vill väl och välkomnar en.

"lämna trygghetszonen".  

Som #5 skriver så är rutine roch regler bara bra- specielltför oss som inte haft sådana när vi växte upp (gissar att det kanske är så för dig med). Helt enkelt människor som ORKAR engagera sig i dig, bryr sig om dig och ge dig tid men även lärdom inför livet som vuxen. Önskar dig lycka till, var inte rädd :)