# Hur fungerar ert långdistansförhållande?
Author: [Borttaget]

För första gången i mitt liv har jag ett långdistansförhållande, det fungerar så bra, men det är klart att det dyker upp en del saker som är svåra att hantera pga avståndet, så jag är nyfiken på hur andras långdistansförhållande ser ut, hur får ni det att fungera?  

Tänkte berätta lite om hur vi har det, var inte meningen att det skulle bli så långt men jag är nyfiken på hur ni har det i jämnfört med oss, likheter och skillander.

Vi lärde känna varandra online för ca 2 år sen, vi spelade båda ett spel, blev snabbt väldigt nära vänner och så har det byggt vidare på den vägen, men vi blev inte tillsammans förens för ungefär nån månad sen, ville ta det lugnt pga bla avståndet, han bor i England och ålderskillanden, han är rätt mycket yngre än mig, som såklart påverkar.

Vi pratar mycker, om allt, vår vardag, drömmar, känslor, vad som är viktigt, hur vi kan ta hand om varandra, så mycket mer än jag någonsin gjort i ett förhållande, tror mycket beror på hur vi är som personer, men att kommuncera är det ända sättet vi kan umgås på när vi inte träffas, så det faller sig naturligt.  
Det som jag känner gör att det fungerar är att det finns en balans, vi ställer upp för varandra, lyssnar och är ett stöd när det är något och då spelar det ingen roll vem som ställer upp för vem mest, när man vet att stödet alltid finns där.

Vi pratar, både skriver och prat pratar varje dag, det ska vara något speciellt så att det inte går, att någon av oss tillfälligt befinner oss där det inte finns täckning eller liknande för att vi inte ska gör det.

En vänlig dag ser ut så här för oss.

Han sticker till jobbet tidigt på morgonen, vi brukar hinna prata en timme då, han har över en timmes resväg, ibland ringer han upp mig på Skype eller så chattar vi bara.  

Sen checkar han in med mig på raster och lunch, just nu är jag sjukskriven och har ingen sysselsättning än, väntar på det, så jag bukar skriva små meddelanden till honom, om vad som händer hos mig, vad jag hittar på, som han läser och kommenterar.

Om det är intressant att veta så använder vi en app, whatsapp, till det så att det inte kostar något att skriva till varandra dagarna i ända.

Han brukar höra av sig när han är påväg hem, så planerar vi om vi hinner prata något, eller om någon av oss ska iväg, vanligtvis gör vi inte det, utan spenderar kvällarna med varandra, spelandes nåt spel eller hom han kikar lite på sina grejer och jag på mina så pratar vi när andan faller på, ibland kan vi sitta länge i bara mysig tystnad.

Det är som är svårt för mig är att vänja mig vid att inte kunna vara fyskigt närvarande och att vi växlar emellan att kunna vara det helt och hållet eller inte alls.

Det känns verkligen i mig när min kille går igenom jobbiga saker och jag inte kan vara där för honom, kan inte ge honom en kram ens, eller att jag inte kan ställa upp med praktiska saker i hans vardag.  

Tiden efter att han åkt är en väldigt stor omställning, från att vaknat upp tillsammans varje dag, kan jag inte ens sträcka ut handen och röra vid honom.

Just nu är det 5 dar sen han åkte, jag är inte deppig, vardagen flyter på, men det känns tomt och konstigt och ibland så kommer det över mig en sån stor sorg att jag inte kan låta bli att bryta ihop en stund, när tillexempel jag hittar något han glömt eller liknande.

Jag skulle vlja bli bättre på att hantera det, han är precis likadan och vi båda hitta ett sätt att vara som gör att skiljas inte blir lika svårt.

Det som hjälper mig är att jag kan säga precis vad jag känner och han förstår och lyssnar, att kan inte behöver känna mig svag eller löjlig som känner så här och han var så gullig som lånade mig en av hans tröjor som jag myser med när saknaden känns som värst, gör att han känns mer verklig och inte så långt borta. 

Hur gör ni för att hantera de svåra bitarna pga avståndet och vad är det som är jobbigt för er?

## Comment 1
Author: Anna

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 3 år, han bor i Kalifornien och jag här i Sverige. Vi träffades, precis som ni, online.

Att vara ifrån varandra är verkligen jättesvårt. Vi firade jul och nyår tillsammans i Sverige detta (förra) året, och det har bara gått en vecka sedan han åkte hem. Första gången när man kommer hem till en tom lägenhet efter att ha lämnat av honom på flygplatsen är det värsta. Och att behöva sova själv.

Innan dess att han kom hit i början på december hade vi varit ifrån varandra i 10 månader. Det är det längsta någonsin, och det var otroligt tufft, men vi hade inget val eftersom både han och jag är arbetslösa (inte direkt billigt att flyga mellan LA och Sverige). På något sätt är det värt det, och jag har även lärt mig att uppskatta saknaden - att längta är egentligen väldigt fint. Jag uppskattar vår tid tillsammans något otroligt, antagligen mer än vad jag gjort om vi träffats varje dag. Men såklart, vissa dagar vill man bara hoppa på nästa bästa plan och aldrig vara isär igen.

Vi har planerat våra träffar på ett sådant sätt att under våra 3 år har vi bara behövt säga hejdå 3 gånger. T.ex, under 2012 flög han hit i mars, stannade till juli, i juli följde jag med honom tillbaka till LA, stannade till oktober, han flög med tillbaka och åkte hem i februari 2013. Dvs vi spenderade nästan ett helt år tillsammans, vilket var underbart! Sedan var vi som sagt ifrån varandra i 10 månader och jag vet inte, men nu när vi klarat det känns det som om vi kan klara allting. Varje gång vi träffas är det som om tiden bara stått helt still, som om vi aldrig var ifrån varandra alls.

Vad gäller kommunikation när vi är isär så blir det en hel del Skype och WhatsApp. Med en tidsskillnad på 9 timmar blir våra dagar ihop lite kortare än vad de borde, men det funkar bra ändå. :)  Vi ägnar mycket tid åt att prata, kollar på film över Skype, uppskattar varandra på avstånd och drömmer mycket om framtiden. På något sätt vet jag att det kommer vara värt det när han väl flyttar hit på heltid.

## Comment 2
Author: [Borttaget]

Å, vad roligt att du svarade.

Så tre år, det är en lång tid att få det att fungera i ett långdistansförhållande, visste ni att det skulle dröja så länge innan ni kunde flytta ihop?

Känner igen mycket av det du skriver också, saknaden värmer, det är ett kvitto på hur bra vi har det tillsammans och jag uppskattar min kille, tiden vi får tillsammans på ett helt annat sätt än vad jag tror jag skulle ha gjort om vi hade all tid tillsammans, men visst skulle det vara fantaskiskt med en vardag ihop.

Vi pratar inte mycket om framtiden, tänker bara framåt till nästa gång vi kan ses, har lärt mig mycket om mig själv, att leva här och nu, se och uppskatta vad jag har här och nu, men vad som än händer tar inte ifrån att vi har det bra här och nu.

## Comment 3
Author: BirmaBaloo

Jag och min sambo klarade bara några månader på distansförhållande. Inte ens ett halvår. Sen kunde vi bara inte hålla oss ifrån varandra mer. Allting gick då otroligt fort. För två, snart tre år sedan tog jag min bil, pick och pack. Åkte 90mil, tvärs över gränsen och in i ett helt nytt land. Min egentliga familj fick fnatt. Deras dotter, syster, barnbarn och vän, hon som var så in rutinerad i den lilla kommun ute på landet hon bodde i och aldrig någonsin skulle sätta sin fot ur. Hon som aldrig hade visat intresse för killar _(trodde de ja..)_ Jag har inte återvänt sedan dess och jag har aldrig någonsin ångrat mitt beslut. Det är det bästa jag någonsin gjort. 

Så med andra ord så fungerade distans inte alls för oss två. Vi hade inget problem med att hitta tid för varandra eller tillit. Problemet var att vi inte kunde fungera. Vi fick ingenting gjort, all tid gick åt till att sitta vid datorn och ha evighets långa samtal och när vi inte hade kontakt över nätet/telefon pga jobb osv så kunde man inte ens fokusera på jobbet och göra det ordentligt.

## Comment 4
Author: johkru0218

Jag har nyligen skaffat flickvän som bor i Manila och hon är det bästa som hänt mig. Hon är förståelig, mogen, söt. Hon är tjejen jag gått och drömt om. Jag håller på att spara pengar för att resa till henne. Vi pratar varje dag. Vi säger säker 1000 gånger hur mycket vi älskar varandra och vad vi skulle göra om vi var tillsammans nu. Visst, draman har skett, men vilket förhållande har inte sina dåliga dagar? Vi har löst det på ett underbart sätt och vi har verkligen öppnat upp oss till varandra båda två. Jag tycker inte man ska ge upp hoppet bara för att man bor långväga. Kärleken övervinner allt, och detta är något som både hon och jag kommit överens om och båda har gjort ett löfte om att vi ska träffas i framtiden. Detta är ett löfte som båda tar på största allvar. Hon är då och då osäker på sig själv och frågar mig varför jag föll för henne istället för någon annan tjej. Jag brukar svara henne ärligt att hon är den vackraste och att hon är den rätta för mig. Då skiner hon och hennes hopp ökar. Mitt mål är att inte släppa romantiken tan jag tänker varje dag skriva till henne hur mycket hon betyder för mig, hur vacker hon är och hur mycket jag älskar henne. Detta gör jag flera gånger per dag.

Så med andra ord: Det är kärleken och tron som gör att ett långdistansförhållande fungerar.

## Comment 5
Author: Anna

#2 

Förlåt att det dröjt, missade ditt svar!

Näe, vi visste nog inte att det skulle dröja såhär länge innan vi fick bo tillsammans. Varje år har vi sagt "detta året flyttar vi ihop!", men sedan har det alltid kommit någonting ivägen och vi har fått skjuta på det. Vi är båda arbetslösa så det är kämpigt med ekonomin, vi har knappt råd att ens resa och hälsa på varandra. Men för oss finns det inga alternativ, det ska vara vi två och det är värt det. :)

## Comment 6
Author: [Borttaget]

Oj, vad fina berättelser. Jag önskar att jag hade haft det lika fint med min kille.  

Jag och min kille pratar sällan med varandra. Kanske någon gång i veckan pratar vi i telefon eller på skype med varandra. Några gånger i veckan skriver vi ett par ord till varandra. Nu är det tre dagar sedan vi senast hade någon kontakt med varandra.

I början var det jobbigt att ha så lite kontakt men jag har vant mig nu och stressar inte upp mig lika mycket då han inte svarar. Jag tror för min del att intresset har svalnat en hel del.

Annars träffas vi varannan månad. Det blir ganska dyrt att resa så långt men som tur är har vi ju båda arbete så det är inte så farligt.

Just nu funderar jag dock på att låta förhållandet dö ut lite på egen hand. Han är så dålig på att hålla kontakt och det har alltid varit jag som har varit tvungen till att anstränga mig men nu orkar jag inte mera. Får se hur det slutar, men ett slut ska det få, det känner jag på  mig.