# Förändring eller ej? Author: [Borttaget] Jag vet inte om vi har problem eller inte. Jag har nu frågat min älskade om han har någon vision om framtiden. Jag vet inte om frågan är svår i allmänhet att svara på? Jag själv vet ungefär hur jag vill att min framtid ska se ut, men min sambo säger att han inte vet. Nu hör ju till saken att min älskade är ganska velig och han har svårt för förändringar och har även svårt för att prata om känslor. Visst, jag vet att killar normalt sett har svårt att prata om känslor, men det måste han ju ändå göra om förhållandet ska fungera. Eller? Och förändringar måste väl också ske om ett förhållande ska utvecklas. Eller har jag fel? Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Vi har varit tillsammans i 3 år nu. Och det har varit "vardag" en längre tid. ## Comment 1 Author: zeretki Först måste jag fråga: Har ni det bra nu? För det skriver du inte direkt om, du frågar bara om förändringar är nödvändigt. Vilket det iofs ÄR men ibland händer dom av sig självt och man förändras tillsammans. Jag tror du borde skriva lite mer ingående om vad problemet egentligen är för det framgår inte av din post. :) Men nej, killar normalt sett har inte problem att prata om känslor. Vissa killar har det. Vissa har det inte. Man kan och bör inte generalisera så mycket. Sen beror det på hur mycket man själv vill tala om känslor. Det är inte mängden som är det viktigaste utan att båda i en relation fungerar tillsammans. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag känner flera tjejer som uttryckt sig precis som du. I deras fall har det alltid handlat om att de är uttråkade och vill ha till stånd en förändring. Vad ska man ändra då? Ja, enklast för de flesta är att börja utanför sig själva, man vrider på skallen och vad finner man? Jo, partnern. Den där trista, tråkiga halvfiguren som sitter o jäser i soffan. Han som inget vill, som inget säger, som inte kan prata om sitt innersta. Men sanningen är oftast den, att han är samma person han varit hela tiden, kanske möjligen funnit sig lite mer bekvämt tillrätta i relationen (med all rätt) men jag tror knappast att han förändrats jättemycket. Nej, problemet ligger alltid hos en själv. När jag skriver "problem" så menar jag inte det som ett nödvändigtvis negativt ord, utan ett ord som innebär "krav på förändring". Man befinner sig i en situation man inte vill ha - alltså måste/bör den ändras. Vad kan man då ändra? Ja, aldrig någon annan än just sig själv. Har man tråkigt (hur jädra rolig är man själv, förresten?) så får man hitta nya idéer, nya infallsvinklar och kanske börja odla lite nya egna intressen. Vanligt är att många kvinnor helst vill göra saker tillsammans med mannen (jag själv är inget undantag) och vill han inte hänga på, så känner man sig maktlös, än mer uttråkad och än mer övertygad om att det är den där tråkiga soffpotatisens fel att ens liv är genomtrist. Har man väldigt trist i vardagen, får man dra med sig en väninna på en kurs i oljemålning, spinningpass, vattengympa, biljardcafé eller vad fanken som helst. Jag tror många gånger att partnern vaknar till av all denna nyfunna aktivitet, kanske även inspirerad? Nä, det kanske vore att förenkla det, i synnerhet om man har barn att ta hänsyn till. Någon bör väl vara hemma hos dem? Men oavsett om man får med sig partnern eller inte, så är man bara själv ansvarig för sin egen lycka, man väljer själv vad man vill göra med sitt liv, och vill inte partnern följa med på den resan så är det ju bara att beklaga, då får man göra det bästa man kan av sin egen tid. Jag har inga råd att ge. Men saknar du kommunikation i ditt förhållande så är det bra med familjerådgivning om man känner att man har stora problem och inte kommer någon vart. Men ibland sitter behovet av förändring liksom inbyggt i oss kvinnor...... ## Comment 3 Author: Pussiluska #2  Detta var det bästa jag läst på länge. Exakt så är det många gånger. Å så måste man jobba på förhållandet så det inte blir vardag. Alltså att all spänning försvinner. Här pirrar det fortfarande efter 4 år lika mycket som första dagen vi sågs. Vi kvinnor är nog ganska bra på att se problem som inte finns. Kan bara se till mej själv. Men jag har ändrat mej på den punkten ![Skrattande](../tiny_mce/plugins/emotions/images/smiley-laughing.gif) ## Comment 4 Author: [Borttaget] Ja. Ni har rätt alla. Det är inte så att jag har några problem att hitta på saker själv eller så. Och ja, vi hittar på mycket saker tillsammans och ibland kan jag tycka att det sker för ofta. Det jag känner med min älskade är att han har sagt att han vill tex. skaffa hus med mig, men i nästa sekund så vill han inte det. Det har i våra husköpsförsök gått så långt som till budgivning kan jag tillägga. Jag blir ju så förvirrad och förtvivlad att jag inte vet varken ut eller in. Det med hus är en dröm för mig.  Så det är därför jag undrar om det är normalt att inte veta om **vad** man vill i sin framtid. ## Comment 5 Author: [Borttaget] #4 Då förstår jag bättre vad du menar. Nej, jag tycker inte man får vara så velig att man går så långt som till budgivning på hus, om man inte är säker på vad man vill. Först och främst måste du få honom att bestämma sig för vad han känner för dig och om han är villig att satsa på en framtid tillsammans med dig. Det tycker jag du har all rätt att kräva svar på! Är det så att han innerst inne inte är säker på vad han vill med er relation, så förtjänar du att få ett ärligt svar. Det kan inte kännas roligt och det är orättvist av honom att låta dig leva i en verklighet som kanske inte ens är sann... Du förtjänar inga halvmesyrer. Du förtjänar en kille som är villig att dela ditt liv till 100%. Kan han inte ställa upp helhjärtat på er framtid, så kanske du inte är rätt för honom eller han för dig. **Gäller hans velighet alla områden eller bara husköp?** Han kanske är orolig för att han _vet_ att det ställer väldigt höga krav på honom som man, att snickra och fixa. Det är också ett stort ekonomiskt åtagande och han kanske inte vill sätta sig i en situation han känner att han/ni kanske inte reder ut. För är det _här_ skon klämmer, så kanske du bör backa och fundera på om ett eget hus är _din_ stora dröm, men kanske inte alls _hans_? Man _kan_ för all del leva lyckliga i alla sina dagar i en lägenhet också, där inga krav finns så som det gör i ett hus man själv äger. Personligen ville jag inte ha hus i mitt förra äktenskap. Det hade aldrig fungerat eftersom han inte kunde slå i en spik ens. Dessutom hade han ett stort fritidsintresse som han inte ville avstå till förmån för att vara husfixare. I mitt nuvarande äktenskap fick jag huset på köpet när jag tog mannen, men med honom funkar det ju att bo i hus. Prata med honom. Han m å s t e  iallafall kunna ge dig ett ärligt svar. ## Comment 6 Author: [Borttaget] Ja du har förstått precis hur det ligger till. Och ja, han är velig när det gäller allt. Han påbörjade ett projekt i vårt sovrum, med att bygga om en garderob till ett litet kontor förra sommaren. Det är fortfarande inte färdigt. Jag blir frustrerad av att saker inte blir färdiga som han påbörjar. Dels är det en liten lägenhet som vi bor i och jag avskyr verkligen att bo i ett renoveringsobjekt. Och ja, jag förtjänar att få ett ordentligt svar ifrån honom. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Pratade precis med min pappa. Han sa att han inte tyckte att det någonsin "stämde" mellan min älskade och mig. Visst man ska inte påverkas så mycket av vad sina föräldrar tycker och tänker. Men han måste väl ha lite rätt, han och min övriga familj om någon borde väl se om jag mår bra eller ej? ja, det är så att även min syster och min mamma har sagt lika dant. Jag kanske borde lyssna till dem i alla fall. jag vet att jag just nu inte mår bra alls. Och så klart ser dom det. Och vill att jag ska göra något åt saken. För det kommer nog inte att bli bättre. Inte kan väl han eller jag komma underfull med vad vi vill så länge vi bor ihop? ## Comment 8 Author: zeretki Jag ska vara ärlig: jag tror du redan vet hur du vill göra, det är den känslan jag får när jag läser dina nya inlägg. Du vill egentligen lämna honom, eller hur? Du verkar missnöjd med situationen men är det för att du själv inte älskar honom längre? Annars håller jag helt med SharpMissy och kunde inte skriva det bättre själv. :) ## Comment 9 Author: [Borttaget] Jag tror att mina känslor har fått en törn eftersom jag fått jobba i motvind hela tiden. Jag tycker fortfarande mycket om honom, men det väger tyvärr inte över längre. Om jag tar 1 steg framåt så gör han så jag sen tar 2 steg bakåt. Så ska det väl inte vara? Jag är inte 100% säker på vad jag ska gör,. men jag är nära. Jag behöver nog ytterligare råd om det finns att få. Jag vet att i slutänden är det jag själv som får ta steget, men just nu är det bara så svårt att ta det. Kanske jag är för feg?