# Om martyrskap och psykologi Author: zeretki Vet inte om detta är Off Topic eller inte... Har funderat ett tag på om det kan skapas en generell Psykologi avdelning här? :) Jag tänker just nu på detta med offer-roll, martyrskap, att inte kunna eller vilja ta itu med sitt eget liv och sjunka ner i träsket. Jag har haft en svår barndom enligt mig själv. Jag led mycket och har mått dåligt i många år tack vare vissa upplevelser. Om man jämför med andra så är det dock inget speciellt som hänt. Inget allvarligt våld eller övergrepp (beroende på hur man ser på övergrepp). Men JAG har upplevt det som hemskt och skrämmande och väldigt smärtsamt. Nu har jag utvecklats och gått i terapi i flera omgångar och många år. Jag har lärt mig mycket om mig själv och hur man förändrar sig själv, hur man skapar ett bättre liv och en bättre situation för mig själv. Inte för någn annan utan för MIG. För trots allt så är det JAG som är viktigast i mitt liv. Oavsett alla jag älskar och bryr mig om. Om inte JAG mår bra så kan jag inte ge av mig själv till andra. Jag ser så många människor som lider runtomkring mig. Om man ger råd så är det alltid något fel på rådet och en massa saker som itne går att lösa. Man ser bara problemen, inte lösningarna. Och terapi verkar vara något som folk tror är för psykopater och våldtäktsmän... Min åsikt är ju att terapi och samtal för utveckling är för ALLA. Egentligen börjar det redan i skolan då barn och ungdomar inte blir sedda och hörda för vilka dom är. Om vi SÅG och HÖRDE människor för vilka dom är, så skulle världen se bättre ut enligt mig... Alla har vi varit med om hemska saker. Förr eller senare händer det något som är smärtsamt för oss. Det går inte att undvika. MEN man kan välja HUR man ska ta sig ur det. Om man ska omfamna det som hänt och identifiera sig i en offer-roll ELLER om man ska ta sig ur det hela och bli något bättre. Och VILL man inte förändras så kommer det inte att ske av sig självt. Vill man må bra så kan man förändra det, man måste bara lära sig HUR. Och det finns ju många vägar i livet som leder till utveckling och lycka. Vilken väg just du väljer måste du bestämma själv. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. För mig har det fungerat med Kognitiv Beteende Terapi och en underbar öppen terapeut som har lyssnat och accepterat mig för den jag är. Mia Törnblom och hennes bok Självkänsla Nu har gett mig många insikter och goda råd. Också shamanistiska metoder har fungerat bra för mig och har gett mig styrka och kraft. Annars är jag ofta skeptisk mot gurus och enkla lösningar men det som funkar för mig, det funkar för mig. :) ## Comment 1 Author: susanne.s Det låter som om du mår bra nu och att du kommit att bli en stark och medkännande människa. Terapi ger ofta inte några direkta svar men ställer de rätta frågorna, frågorna som bara en själv har de rätta svaren på. Det är därför det är så svårt att råda andra vad dom ska göra. Ha det bra. ## Comment 2 Author: zeretki #1 Jo, fast Kognitiv Beteende Terapi handlar mer om att förändra beteenden än att diskutera. Jag tror det är därför det fungerar så bra. :) ## Comment 3 Author: susanne.s Jo precis men jag tänkte på terapi i allmänhet. I kognetiv terapi så kommer väl frågorna och svaren till en också av sig själv? ## Comment 4 Author: susanne.s Jo precis men jag tänkte på terapi i allmänhet. I kognetiv terapi så kommer väl frågorna och svaren till en också av sig själv? ## Comment 5 Author: zeretki #3 Bra fråga. Låt mig återkomma med ett svar. :) ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag har kommit fram till - fast på egen hand, utan terapi - att ingen kan ta ansvar för mig och mitt liv utom jag själv. Blivit mitt eget livs regissör! _Man kan inte ändra det som redan hänt, men man kan forma sin framtid!_ Tyvärr fastnar så många i onda cirklar och låter sig aldrig må bra. Försöker man peppa så blir svaret ofta "lätt för dig att säga, du som har det så bra". Men jag har det bra för att _jag har sett till att få det bra!_ Jag vägrar helt enkelt bli ett offer eller en martyr. Jag har fått ett litet enkelt liv, det är mitt ansvar att se till att det livet blir så bra som möjligt. Min barndom var ingen dans på rosor den heller. Alla i min omgivning har tagit livet av sig. Hade varit enkelt att bli både bitter och deprimerad och tyckt synd om sig själv. Men vad tjänar det till? Ändrar det något? Blir någonting bättre för det? Det enda det för med sig är att jag visar mina barn att det är ok - och så blir de likadana. Som sagt - bli ditt eget livs regissör! ## Comment 7 Author: [Borttaget] Bra inlägg, zeretki och inte alls off-topic tycker jag! Som du skriver, så kanske man visst skulle ha en egen avdelning för det. Psykologi och självkännedom har ju naturligtvis med Relationer att göra, den människa man är, är ju danad och skapt utifrån de relationer vi haft från födseln och framåt. Självkännedom handlar om vilken relation man har till sig själv. Jag tror också i oerhört stor utsträckning på KBT. Det verkar ändock som att det är en metod som hjälper så många människor, även om alla är så olika. Sedan, vilka människor som väljer att gå in i rollen som offer, är så individuellt, oavsett vilken barndom man har haft. Jag menar, två syskon kan ha haft samma barndom men upplevt den milsvida olika, den ena blir stark och stolt, den andra full av självömkan och svagheter... allt beror på personlig läggning och hur man klarar av att hantera händelser i livet. Sen finns det en annan kategori. Det är de som blivit hårda. Inte självömkande, men bara kalla, hårda och avstängda. Säger sig strunta helt i sitt förflutna men ändå inte gått vidare i livet, såna som inte kan släppa in och ta emot och inte heller ge. Jag vet inte vilket som är värst. De som aldrig rycker upp sig, eller de som är kalla och hårda. Man önskar ju att alla människor skulle få vara friska och lyckliga... ## Comment 8 Author: zeretki #7 Absolut, det är ju helt individuellt när, hur och varför man väljer offer-rollen. Sen är det ju frågan om man går som offer hela tiden eller bara ibland. Det är väl något som man kan ha mer eller mindre av... Men jag känner starkt att sätta in sig själv i offer-rollen sätter hinder för en själv. För det är ju det allt handlar om. Hur man blir lycklig och hur man får det liv man vill ha. :) Och man kanske inte alltid ser hur det där "tyck synd om mig" sätter upp hinder för en själv. Jag vet att jag inte gjorde det förräns till några år sedan. :) ## Comment 9 Author: siddelina Jag vägrar också sätta mig i facket "offer". Jag är en stark, oberoende och duktigt kreativ författare som för det mesta vet vad jag vill. Min mamma har tagit på sig offer-rollen. Hon ber om ursäkt för allt. Förlåt om maten inte är god, förlåt att jag är gnällig, förlåt att jag rapade .... Hela tiden. Så vi andra i familjen försöker att stötta och hjälpa henne att bli trygg i sig själv. Men det är inte så lätt och det har smittat av sig på oss barn ibland, då märker man att osäkerheten kommer smygande ... Både jag och min bror säger likadant att vi får skaka av oss och stänga dörren när de osäkra tankarna kommer smygande för att de inte ska ta över. Men det är svårt ibland. Det skulle vara jätteintressant med en psykologi- avdelning. ## Comment 10 Author: Stravaganza _#9 Tyvärr fastnar så många i onda cirklar och låter sig aldrig må bra. Försöker man peppa så blir svaret ofta "lätt för dig att säga, du som har det så bra". Men jag har det bra för att jag har sett till att få det bra!_ Jag tycker att du har rätt på sätt och vis. Visst finns det människor som bara säger ''lätt för dig att säga, du som har det så bra'' och som inte själv kämpar för att få det minst lika bra som den andra. **Men** ibland går det nästan inte att ändra någonting, inte ett dugg. Och det har jag fått erfara, och så är det med den saken. Det låter som om du tycker att man kan göra det så bra som man faktiskt vill ha det, vilket man ibland kan, men inte alltid! ## Comment 11 Author: Stravaganza Jag menade #6, inte 9. ## Comment 12 Author: zeretki #10 Det beror helt på vad du menar. Kanske du kan komma med ett exempel? Jag kan till exempel inte bli pilot, eftersom jag är för kort och har synfel men om min lycka ligger i just det så borde jag nog byta ut min lycka mot något annat. :) Men det beror helt på vad du tänker på? ## Comment 13 Author: Stravaganza Nej. Inget. ## Comment 14 Author: Pomperipossa Ett tag var jag offer och klandrade mig själv tills jag kom på att allt som hänt var inte mitt fel. Misshandlande pojkvän när jag var 15 (han misshandlar flickvänner än idag). När jag var 16 så råkade jag ut för en våldtäkt. Klandrade mig själv för det som hänt och eftersom jag kände sån skuld så berättade jag inte heller för nån vad som hänt. Nu när jag blivit äldre så förstår man ju på ett annat sätt, och då blir jag bara arg istället.... ## Comment 15 Author: Stravaganza #14 Jag beklagar verkligen. :( ## Comment 16 Author: Pomperipossa #15 Nejdå det behöver du inte göra. Jag har kommit igenom den krisen och kommit ut som en ny och starkare människa.:) ## Comment 17 Author: zeretki #14 Det där är lustigt, för jag kan själv känna numera att allt lidande och smärta som folk har orsakat mig har lett mig på rätt väg i livet. :) Jag tycker inte längre synd om mig själv, jag ser det som att livet har gett mig en erfarenhet som jag ska försöka ge andra. Inte så att jag VILL att folk ska lida, men jag ser det som en slump. Alla kan råka illa ut, alla kan utsättas för våld och förtryck. Det är vad vi gör med erfarenheten som skapar framtiden. ## Comment 18 Author: Pomperipossa #17 Ja det är väl så att det som inte dödar härdar.... Hur hemskt det än låter. Man lär sig väldigt mycket om sig själv när man hamnar i en kris. Man klarar mer än man tror..:) ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Kunde inte sagt det bättre själv! Man fascineras ibland av hur andras olyckor får en att fundera över "om det var jag skulle jag aldrig klara av det". Men det är otroligt vad man klarar - bara för att man måste. Hur man sedan påverkas och formas av sina kriser och katastrofer är en annan femma, men man reser sig oftast ur dem starkare än man var förut. ## Comment 20 Author: Stravaganza #16 Jag har märkt det, men ändå. =D