# Kompisproblem Author: [Borttaget] När jag var på resande fot 2009 så träffade jag några nya kompisar. Jag var ensam i gruppen från början och dessa 3 kände varann sedan innan. Jag började umgås med dem. Jag upplevde att den ena var lite respektlös, framförallt mot mig, lite i sin ton, och att hon kommenterade att jag bara hade beiga kläder och tyckte att jag skulle ändra. de andra två fick jag bra kontakt med och därefter också, efter resan tagit slut. VI umgicks, och jag flyttade till en studentlägenhet som låg nära där de bodde, för att umgås med dem, dra ner min hyra och för att sista året på studietiden skulle bli bra och roligt. Det blev det och vi var bra vänner, umgicks ofta och skrev uppgifter ihop osv. Kom jättebra överens. Vi bestämde oss att åka på en resa till ihop, till Spanien och plugga, vilket vi gjorde i 4 månader. När vi kom dit så blev det problem med boende, fick ohyra och tvungna att flytta. Vi satt och kollade på nya lägenheter och plötsligt ville den ena kompisen sluta med det och gå ut och gå. Det får man ju, men för min del kändes det som att hon tog för givet att jag skulle lösa saken med nytt boende och hon frågade inte om det var ok, utan bestämde sig bara för det.  Efter detta så kom min pojkvän dit, och vi kom på kant, han och jag , och de andra två tjejerna umgicks tätare med varann, och jag upplevde mig som att jag blev den ensamma. Denna kompis då som det gäller började också umgås tätt med min pojkvän, och när han och jag tog par-bilder så ville hon ta likadana bilder med honom som jag gjorde,när vi var ute så kunde jag stå bredvid dem, och de pratade med varann, och jag kände att jag likaväl kunde gå därför att de inte verkade märka om jag var där eller inte.  När vi tre som vänner skulle äta ute, vilket vi gjorde då det var lätt och smidigt, så föreslog jag att sitta vid något bord, och det "dög" aldrig. Jag upplevde till slut att det knappt ej gick att vi umgicks alla 3 för att jag blev den ensamma hela tiden.  Den ena kompisen frågade mig hur jag hade det, och det räckte för mig. Men hon som umgicks med min pojkvän verkade inte medveten om detta.  Vi var i alla fall där, och sedan var det lite känsligt ett tag efter att vi kom hem, men vi började umgås igen, och det gick bra.  Sedan var jag utomlands ett längre tag, och denna kompis var då den som hörde av sig mest. Jag gick igenom en separation och en kris och berättade detta för henne, och hur jag mådde. Inte så mycket detaljer, men jag fick intrycket av att vi var på den nivån att jag kunde det. Sedan såg jag att hon utan att fråga mig kontaktat mitt ex, den kille som hon umgicks med, om att han skulle komma och hälsa på henne. Om han skulle gjort så skulle han sovit över hos henne. För mig är det för nära, ex och nära vänner kan träffas på fest, men att han skulle sova där var för mycket. Sedan började hon hinta bort mig när jag hörde av mig, så fort det kom in på att jag mådde dåligt. Troligtvis tog hon detta som att jag ville ha någon slags hjälp av henne, vilket var ett missförstånd. Jag har varit väldigt noga med att inte lasta över det på henne eller någon annan. Sedan kände jag att detta att hon hintade bort mig och allt blev för mycket, och jag skrev till henne som det var, allt jag känt, och hon har nu tagit detta som att jag är boven, trots att jag framfört mina känslor, hur hennes beteende påverkar mig. Jag anser att jag tagit ansvar i relationen tidigare genom att förstå och "förlåta", inte döma hennes beteende, och nu vågade jag vara lite ärligare om hur jag upplevde en del av vår relation. Problemet, som jag nu kommer till, är att hon har tagit det som ett påhopp, och verkar hellre vilja ta det på det sättet, annat än som det var menat från min sida, att vara ärligare om hur jag känner. Hon säger att hon kan umgås med mig på fester, men inte som nära vän som förut.  De saker som jag framfört till henne är sådant som jag vet att även andra skulle reagera på, men hon väljer att vara kvar i sin tolkning av det, och jag ska vara boven. Trots att jag bara valt ett annat sätt att vara i relationen, ett öppnare och ärligare sådant. Det här gör mig otroligt nedslagen för jag har inga resurser kvar. Detta är den relation jag haft problem i, ingen annan, förutom med min före detta, som visade våldstendens. detta vet också min kompis om, men ändå tycks hon tycka att jag skulle gjort detta perfekt på något sätt, vad nu perfekt relationshantering är för något.  MVH Bitter och nedslagen ## Comment 1 Author: Mrsarrow Är med om precis samma sak, en nära vän bette sig helt oacceptabelt i vår vänskapsrelation, drog ner mig, gav mig dryga kommentarer, ställde in planer ofta i sista stund osv. När jag sa att jag tog illa upp och att hon sårade mig så tyckte hon allt var mitt fel och hon sa i princip upp vår vänskap då. Jag försöker se det som så att en vän som dels beter sig så och som inte kan ta den kritiken mår man bättre av att inte ha som vän. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Att ignorera henne är det bästa du kan göra. Lägg inte din energi på såna människor. Denna kvinna tar din positiva energi ifrån dig vilket betyder att hon får dig att må dåligt medvetet (hon bryr sig inte om vad du känner troligen). Mitt råd är att träffa nya vänner och jag lovar att du kommer hitta en mycket bättre vän än henne. :) Jag har faktiskt befunnit mig i din sits så jag vet hur det är. :) ♡ ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag vet att det är svårt att "bara glömma" en person som har varit nära dig som du upptäcker efter en lång tid att denna person inte bryr sig om vad du känner. Förlåt men jag tycker att din kompis är otroligt egoistisk utifrån din beskrivning (känner inte henne så kan inte ha rätt 100%). ## Comment 4 Author: [Borttaget] Tack för svar. Det känns för mig som att en ärlig vilja att vara en bra vän är det som räknas. Hon skrev också att om jag kom upp till dem så ville hon att vi skulle gå ut, och jag brukar ju normalt tycka det är kul, men då mådde jag inte bra och tyckte att det var jobbigt. Så jag förklarade för henne att hon inte kunde "kräva" att vi skulle gå ut utan att vi fick ta det lugnt. Det är möjligt att hon inte förstod hur dåligt jag mådde då, men hade berättat för henne att jag fått tabletter mot ångest. Och för att lösa situationen så ville hon träffas, dock bor hon 4 timmar bort från mig, och hon tyckte att jag skulle komma till henne. Hon vill inte prata i telefon för det är "obekvämt", och Facebook tyckte hon var dumt. Jag håller med om det, men det kändes orimligt för mig att betala och åka tåg fyra timmar bort. Jag har trott att hennes beteende beror på osäkerhet, men för min egen skull, och hennes, så tyckte jag att jag behövde vara ärlig. Så ja, man mår nog bättre av att inte vara nära, med henne. ## Comment 5 Author: Mrsarrow Man ska kunna vara ärlig i en vänskapsrelation, och det ska vara ge och ta från bådas sidor annars är ju något inte bra. Det tar för mycket tid och energi att vara vän med energitjuvar, det är bättre att vara med folk som får en att må bra och ger positiv energi! ## Comment 6 Author: [Borttaget] Ja. Jag skrev lite konstigt när jag skrev till henne så jag förstår om hon tyckte det var märkligt, eller inte förstod, men jag skrev mest bara för att få ett sammanhang, och för att jag mådde dåligt. Sedan tyckte jag att hennes "attityd" mot mig var som att hon inte kände mig, att hon kände sig påhoppad fast jag inte alls är sådan, jag har aldrig hoppat på någon i hela mitt liv. Jag brukar ge andra råd, vara hjälpsam, att ingen ska känna sig utanför mm.  Kan man verkligen "straffa" någon för att man mådde dåligt? Så känns det nu. Allt mitt "konstiga" beteende berodde på det, inte för att jag ville vara elak.  Men hon kände sig påhoppad och nu har hon tagit avstånd, för enligt henne tycks jag vara "den dåliga" i det. Hon förklarade att hon fått bära hundhuvudet förut, i andra konflikter hon haft, men ingenting som jag vet eller känner till och inget som jag tänkte att hon skulle. Jag förmedlade till henne vad hon gjorde och hur det påverkade mig.  No power, så känns det. Säga ifrån ska man, men inte till den personen som uppmanar en att säga ifrån. ## Comment 7 Author: Mrsarrow Känner igen mig så mycket, min fd vän tog också avstånd när jag sa att hennes beteende sårade mig, hon tyckte då att jag var för känslig och löjlig och hon förstod verkligen inte alls att hon kunde ha gjort fel, enligt henne var allt mitt fel. Jag känner nu när det gått ett tag att oavsett vems fel det var eller inte var så mår jag bättre av att inte ha henne i mitt liv! Hoppas du också känner så snart!