# Inte igen - kaos Author: Dahlkvinna Till att börja med, jag är 39 år, gift sedan 7 år men vi har varit tillsammans i 9 år. Vi har 2 barn, 4 respektive 6 år snart. Han har varit otrogen 3 gånger under denna tiden. Första gången när vi varit ihop i 2,5 år,  bara ett halvår efter bröllopet! Jag blev förkrossad såklart, väldigt jobbigt, men vi gick i terapi, jag tyckte han visade uppriktig ånger. Vi pratade mycket, terapin var till stor hjälp. Barn nr ett kom efter en tid. Total lycka. Vi hade det så bra så vi pratade om ett barn till och så blev det. En bra tid. När yngsta var 9 månader händer det igen. Det kändes mycket värre än första gången. Jag hade byggt upp tilliten igen och trodde att vi hade det bra nu. Första gången det hände förlät jag relativt snabbt. Jag trodde det var någon kris han var i bara och att det verkligen var en engångsgrej. Jag kastade ut honom. Han hörde av sig varje dag, bedyrade sin kärlek till mig, skickade sms brev på posten blombud  väntade utanför mitt jobb osv. Han lyckades till slut övertala mig till terapi igen. Vi gick där länge, över ett år. Kom överens om att ändå fortsätta tillsammans. Hade det inte varit för barnen hade jag nog direkt lämnat vid andra snedsteget. Vi fick det ändå rätt bra tillsammans med tiden. Han gjorde allt för att vinna mitt förtroende. Jag förlät men minnet av vad som hänt satt ändå kvar djupt inne i mig, det gick inte att sudda ut. Men vardagen tuffade på med allt vad det innebär av att ha småbarn. Så helgen för en vecka sen så är han otrogen igen! Nu har jag verkligen vägrat att prata med honom sedan dess. Jag vill inte ens höra hans löjliga förklaringar. Han har ju inte ens haft några vettiga förklaringar mer än att det bara hände, han är ute med grabbarna de dricker öl och han följer med en tjej hem, har sex, somnar, vaknar nästa morgon med ångest och kommer hem och säger att han ångrar sig såå. Det är ungefär så det gått till varje gång. Jag har sagt att pallar du inte alkohol så låt bli dricka då. Han säger att han visst pallar alkohol han dricker sig inte full bara lite lagomt lullig. Lagomt lullig för att vilja ha sex med andra eller? Förlåt för ett långt inlägg och hade jag inte haft barnen att ta hänsyn till skulle jag utan tvekan aldrig mer ha kontakt med denna man. Hur kan han tro att vi ska få det bra igen. Han sms.ar om terapi. VAD TUSAN SKA VI GÅ I TERAPI FÖR? Jag vill inte bli bedragen igen. ## Comment 1 Author: Therese Vilket jävla svin... ## Comment 2 Author: kattöga För barnens skull tycker jag att han inte ska komma hem igen förrän han själv har gått i terapi i minst ett år, gärna fler och **bevisar** att han är värd att få ingå i familjen igen. Han måste själv lösa sina problem. Och du dina. Ni behöver inte leva ihop under den tiden. Antingen pausa relationen (eller avsluta helt) eller fortsätt relationen men som särbo. ## Comment 3 Author: Karmatarerskanise Tycker du har gett  nog med chanser nu. Nu är det dags att du tänker på dig själv! ## Comment 4 Author: pyromanen Han kanske ska gå i terapi. För egen del. Han verkar ha ett problem som ställer till det rejält flr honom. Om han gör det fast han "egentligen inte vill" kanske han är sexmissbrukare? att han får ångest tänker jag är ett tecken på att han egentligen inte ville... Tycker, utifrån det du skrivit, att det inte låter som att det är ni som ska i terapi utan han, och med en annan sorts inriktning på terapin... ## Comment 5 Author: [Borttaget] Beklagar verkligen... 😕Jag tycker nog att du givit honom tillräckligt många chanser nu. Han visar väldigt tydligt att han inte respekterar dig och ert äktenskap. Tror du kan bli mycket lyckligare med någon annan än honom. Du förtjänar inte att behandlas så. Stor kram till dig, finns på pm om du vill. ❤️🤗 ## Comment 6 Author: Stallmima En gång bedragare alltid bedragare.   Den enda som kan slutgiltigt bestämma om ni ska fortsätta eller ej är du.  Det verkar som han redan vet du förlåter honom varje gång så när det "upps" händer ( de egentligen få gånger) han gjort det kan han gå tillbaks. Jag hade kastat ut karljäveln för gott!!  Du ska må bra i slutändan. Lycka till!  🌺 ## Comment 7 Author: [Borttaget] Som jag ser det kan en gång vara acceptabelt såvida personen berättar det självmant (kommer det fram på annat håll skulle det vara kört direkt för mig), lyckas visa att man är väldigt viktig och älskad samt att man själv inte hakar upp sig för mycket på händelsen. Förlåta skulle jag troligen kunna göra om personen varit ärlig om otroheten, men det finns ju mycket som skulle behöva repareras för att förhållandet ska bli bra igen och visst vore risken ändå stor att förhållandet blir sämre eller kanske till och med förstörs på grund av en enstaka otrohet också. Händer det upprepade gånger däremot så finns det nog inte längre något att bygga vidare på som jag ser det. Tror du själv att du kommer kunna känna någon tillit och förtroende för den personen i detta läget? Ett förhållande som saknar detta tror jag aldrig kommer att bli bra. ## Comment 8 Author: Scorpio97 Som skilsmässobarn (dock inte pga otrohet, utan alkoholproblem) kan jag säga att dagen min mamma kom och sa till mig att "pappa ska flytta ut" var min första känsla en otrolig lättnad. Alla andra tyckte så synd om mig, men jag var överlycklig för äntligen blev det lugnt hemma. Då var jag visserligen 10-11 år eller så, men ändå. Barn märker när föräldrarna är osams eller inte mår bra. Jag hörde mina föräldrar bråka när dom trodde att jag (och mina halvsyskon) hade somnat, och jag såg alla blickar och vassa tonlägen. Jag såg min mamma långsamt förlora kärleken hon en gång kände för min pappa, utan att jag kunde göra ett enda dugg. Jag är visserligen fortfarande bara sjutton år, men jag tror allt hade blivit mycket bättre om hon hade kastat ut honom tidigare än vad hon gjorde. Min relation med pappa blev faktiskt mycket bättre efter skilsmässan, för då fick jag älska honom utan att känna att jag sviker mamma. När dom var tillsammans hade jag alltid lite dåligt samvete för att jag kunde känna så för min pappa, trots att han skadade mamma (aldrig fysiskt, men alkoholmissbruk och på gränsen till psykisk misshandel i perioder). Mot mig var han alltid världens snällaste.  Första åren efter skilsmässan så pratade mina föräldrar knappt med varandra. Min mamma verkade mest känna avsky, medan min pappa fortfarande älskade henne och ville ha henne tillbaka. Men inte tillräckligt mycket för att förändra sig. Men det fungerade bra trots att dom inte pratade. Jag sov hos pappa vissa helger och lov.  Så det jag vill säga är mest: stanna inte i en relation där du inte mår bra, bara för att ni har gemensamma barn. Även om barn (oftast) behöver båda sina föräldrar, så går det bra att lösa ändå. Jag tror barn mår mycket sämre i ett otryggt hem med bråk och föräldrar som är osams, än om dom får åka emellan skilda föräldrar. ## Comment 9 Author: [Borttaget] #8 Håller fullständigt med gällande att man inte ska hålla ihop bara för "barnens skull". Har också växt upp i en familj där föräldrarna borde skiljt sig långt innan de väl gjorde det och det var ingen rolig miljö att vistas i hemma kan jag säga. Konstanta gräl, bråk, kylig stämning och en massa annat. Hur kul är det att se ens föräldrar tjafsa och må dåligt hela tiden? Blir ju inte direkt bättre när ena föräldern säger rakt ut att det är på grund av en själv som personen stannar hos den andra föräldern trots att man själv säger att personen bör skilja sig om personen vill detta och inte ska stanna av den anledningen. Men är glad att de är skilda nu sedan ett bra tag och att båda verkar ha fått ett liv som de trivs mycket bättre med i efterhand. Önskar bara att det hade skett mycket tidigare så alla hade sluppit en massa onödigt lidande. Skulle tro att de flesta barn mår bättre av att se sina föräldrar må bra än att se dem leva tillsammans trots att de mår dåligt. ## Comment 10 Author: Dahlkvinna Tack ni har ju rätt förstås. Angående terapin så känner jag att hans syfte med den endast är att vinna tillbaka mitt förtroende och att jag ska ta honom tillbaka. Jag misstänker att han inte anser sig behöva någon terapi på egen hand. Han vill bara gå dit med förhoppning att vi ska bli ett par igen. Sen är han nöjd den dagen jag ger vika och tar honom tillbaka. Men nej jag tror inte det kommer hända en gång till att jag gör det. Jag sa till honom förra helgen när han kom hem att han är ju notoriskt otrogen och behöver hjälp. Det höll han inte alls med om. En notoriskt otrogen kunde inte vara trogen i så långa perioder påstod han. Är man notoriskt otrogen så är man otrogen åtminstone varje månad. Jag tycker iaf att att 3 gånger otrogen i samma förhållande även om det är utspritt på flera år så är det väldigt mycket. Och nej det är klart att min tillit nu är helt borta nu och jag tror inte den kommer tillbaka. ## Comment 11 Author: Facie Ut med honom! Det där skall ingen behöva ta någonsin. ## Comment 12 Author: fruktgumman Kan bara hålla med övriga ## Comment 13 Author: Ria74 Du har gett honom två chanser redan och ni har ju gått i terapi. Det verkar som han tror att bara ni går i terapi så är allt glömt och förlåtet igen. Vad tror han ska bli annorlunda denna gången? Jag hade inte gett honom fler chanser nu. ## Comment 14 Author: Mrsarrow Håller med övriga! Jag är skilsmässobarn pga. otrohet (bland annat, fanns väl mycket andra problem också) och är otroligt glad att mina föräldrar inte höll ihop för min skull! ## Comment 15 Author: IaAbrg Ne-ej. En gång skulle jag kunna förlåta. Men här kan man ju se ett mönster ta form... "Nöjd" några år, sen otrogen. "Nöjd" några år, sen otrogen. "Nöjd" några år, sen otrogen... Han verkar dessutom inte vilja ta ansvar för sina egna handlingar, inte på riktigt. KRAM! ## Comment 16 Author: IceTee Ut med huvudet före säger jag! Han förväntar ju sig uppenbarligen att han ska komma undan med det varje gång bara ni går i terapi tillsammans. Barnen mår bättre av att ni skiljer er och är lyckliga på varsitt håll istället för att må dåligt i er förhållande. ## Comment 17 Author: OlgaMaria Han har ju tyvärr inte den självinsikt som behövs. Han har problem och har inte hanterat dem på rätt sätt. Han borde ha omvärderat många saker efter första otroheten. Nu gjorde han inte det, och då hände det två gånger till. Gå vidare. Kram! ## Comment 18 Author: pinkclouds Eftersom att era barn fortfarande är väldigt unga så skulle det nog vara lättast för dem att anpassa sig om det tog slut innan de växte upp, om du tror att han kommer att bedra dig igen så finns det ingen mening med att skjuta upp det.  Jag förstår dock att det är ett jobbigt beslut både med tanke på dina barn, men också självklart för dig. Försök att se framåt, hur skulle det se ut om han fortfarande fanns i ditt liv, hur skulle det se ut om du började på nytt? Hoppas allt löser sig för er alla!