# Min man vill byta kön Author: Niranjila Hej . Vet varken ut el in min man sen 2 mån tillbaka har sagt till mig att han är kvinna. Vi har varit tillsammans i snart 4 år och har ett gemensamt var på 2 år. Förhållandet har varit lite upp och ner . Men då kärleken är stark bestämde vi oss för att gifta oss... idiot som jag är. Han lånar mina kläder och underkläder mitt smink och har blivit som en obstinat egotrippad 14 årig brud. mitt i detta står jag och ska hålla hem mm .känner mig mer manlig än kvinnlig , vilket han också på talar. Varje gång blir jag ledsen och vet inte vilket ben jag ska stå på. Har börjat i terapi för min egen skull iom att jag börjat tvivla på mig själv. Vad blir jag i allt detta bi?lesbisk? Vad jag vet och känner så gillar jag män. Men innerst inne älskar jag min man. Ser hur dåligt han mår på ett sätt i detta och hur kluven han är. Vi har varit i familjen rådgivning men detta kom aldrig upp. Sen ville han inte gå längre. Vad gör jag ? ## Comment 1 Author: Tjeja Oj vad jobbig situation för dig! Kanske ni gick till en vanlig familjerådgivning? och där kanske han inte kände sig trygg att ta upp dessa känslor hen har? Kanske ett könskorrigerings team som gör utredningar har någon terapeut att rekommendera för er två att träffa istället? både tillsammans och/eller var för sig? De har ju liksom helt annan kompetens att sätta sig in i bådas era situationer och möta er där utan att din partner känner sig dömd eller så? Stor KRAM till dig! ❤️ ## Comment 2 Author: Aleya Egentligen blir du väl inte lesbisk. Du älskar den personen du är med. Oavsett om det är en han, hon,Hen eller det. Ni borde båda gå i terapi, och reda ut detta med alla känslor. ## Comment 3 Author: Niranjila Ja det är lite små jobbigt.iom att det är barn med i bilden också. Visst jag blir inte ditt eller datt men vet också att folk är fördomsfulla. Hur ska barnen ta det. Jag har två killar sen tidigare 14 och 10 år och han en dotter på 6. ## Comment 4 Author: Maria Jag tror inte att barnen är det största bekymret för barn brukar ta saker väldigt naturligt om de får vara med på "resan " så att säga. Du måste nog sortera ut dina egna känslor också och jag tror att parterapi kan vara bra för er. ## Comment 5 Author: Tjeja Hur barnen tar det kan ju ingen av oss svara på förstås. Men en sak rent generellt tänker jag ändå, är att vara ärlig och öppen gentemot barnen. Då får dem möjlighet att bearbeta det som händer bättre än om allt hålls hemligt och sedan avslöjas som en chock! Låt dem vara med i processen och se vad som händer, det kommer hjälpa dem mer att förstå både nu och i framtiden än om dem inte får veta förrän allt är "klart", typ. Just nu har ni ju dessutom jättebra exempel att diskutera utifrån med Catelyn (fd Bruce) Jenner.  Kanske kan ni alla titta tillsammans på dokumentären/intervjun med Bruce/caitlyn (som gjordes strax innan hon faktiskt gjorde sitt slutgiltiga könsbyte) och sedan prata om känslor och tankar om det ni sett?  Kanske berätta först att Pappa har något viktigt att berätta och prata om, men att ni först vill att ni alla tittar på ett program tillsammans? Eller något sådant? Förstår att det är jättejobbigt och konstigt för dig, men det finns fler i samma situation som du, både som stannat med sin partner som dem älskar och dem som inte kunnat det. Googla runt och läs och titta på andras berättelser, kanske du t o m hittar någon du kan få kontakt med och som kan vara ett stöd att bolla saker mot? Hoppas att ni hittar bra vägar att bearbeta allt detta på tillsammans och att du orkar vara det stöd jag tror att du önskar vara för din partner. Det blir ju ändå en sorg för er båda, men är egentligen inget din man väljer. Jag menar, man väljer inte att känna sig som man eller kvinna, även om din man väljer att göra om sin kropp så den passar med hens identitet. Att du börjat skriva på ett sådant här forum tycker jag är jättebra! Du söker dig utåt för att hitta svar! Bolla gärna vidare med oss, men jag hoppas jättemycket att du hittar ännu bättre kontakter som blir mer personliga och nära för dig där du/ni får stöd och hjälp att ta er vidare i det som antagligen egentligen är oundvikligt. Ska din partner må bra och trivas med sig själv behöver hen ju få göra det hen kan för att få känna sig som den hen är, tänker jag. Det låter när du skriver som det är så du också tänker egentligen, fast det skrämmer och förvirrar dig. Givetvis är det ju en sorg också att förlora egenskaper hos en individ som man älskar, men tänk på att hen är ju ändå alltid samma person.. det är ju bara det att det kommer synas mer utanpå vem hen egentligen känner och är innuti.  Stor kram igen till dig! Håll ut! En dag är ni igenom, livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan faktiskt bli väldigt bra ändå! :)  I slutänden kan det ju hända att du känner att det är ok att fortsätta er relation som gifta även om "han blir en hon" eller så kommer du fram till att du älskar personen men all fysisk attraktion uteblir utan en manlig kropp. Ja då får man ju ta det hela utifrån där. Bästa vänner har ni ändå alla förutsättningar att fortsätta vara. Och även bästa vänner kan ju faktiskt dela det praktiska livet med barn och familj också! Det beror alldeles på er själva hur just ni vill utforma just er familj att vara och fungera! Så försök släppa alla gammalmodiga bilder om "hur och vad som är en familj".. för det är NI som ska leva ert liv tillsammans och inga andra!  ❤️ ## Comment 6 Author: Niranjila Tack. Har aldrig levt efter modell kärnfamiljen. Tror att det jag är mest "rädd"för är att förlora den jag en gång blev kär i. Jag har gjort mina fel i vår relation också .inte för att detta är fel. Men jag kan inte sluta klandra mig själv med tankar som "har jag fått honom så förvirrad" är det mitt fel ,räcker jag inte till. Han har inte berättat ngt för sin familj men en vän till honom.som tycker att det är helt ok. Blir barnsligt arg att ingen frågat mig hur jag mår och känner i allt detta. Han själv tycker att detta inte är någon speciell deal alls. Och på ett sätt har han inte heller frågat mig hur jag tar detta. Ena sekunden kan jag köpa smink och kläder till honom. Säger inget när han går runt hemma med mina kläder eller tar mina underkläder. (Detta när inga barn är hemma) men inombords vill jag bokstavligen slå sliten ur honom. Han anklagar mig för att vara otrogen vilket jag aldrig har varit eller kommer att vara när jag åker iväg och sätter mig och skriver el liknande. Allt som har med hemmet barnen och ekonomi har han lämpat över på mig. Som om han sliter i det. Min mor gick bort i dec och arvet från henne har delvist gått till att betala saker här hemma hans cigg och gamla skulder. Saker till hans dotter mm. Det är förvisso en annan sak men men. Fan allt bara läggs på hög. ## Comment 7 Author: Tjeja Det låter ju väldigt orättvist och obalanserat att du får ta allt jobb på hemmaplan som om han blivit en "tonårstjej" som du själv skrev tidigare. Har ni någon gång suttit ner och pratat om allt ordentligt där du talat om att detta påverkar dina känslor och hur du mår också? För även om det han går igenom är livsomvälvande och jättestort och han nu plöstligt känner att han får ta igen lite tonårstjejtid han aldrig fick.. så är hen ju faktiskt fortfarande en vuxen person. Och du behöver hjälp och stöd med ansvaret hemma! Dessutom är detta någon livsomvälvande för dig med, även om det  kan uppfattas som "mindre" för dig så är det fortfarande en jättestor sak för dig som påverkar hela ditt liv också! Det behöver hen ju ta hänsyn till och börja lyssna på. Visst hen går igenom mycket och kanske behöver en liten tid av "självupptagenhet" på något vis.. men det måste ju ändå vara under rimliga former med ansvar för familjens känslor och behov också. Detta är ju inte lätt för någon av er.  Om hen just nu inte är kapabel eller mogen nog att stötta upp dig mer hemma just nu så behöver du ju ändå få hjälp och stöd på något vis ifrån någonstans! Hur skulle det gå till i så fall och vem skulle det kunna vara som hjälpte och stöttar dig/er under den här tiden i så fall? Också sådant ni behöver prata om kanske? eller i alla fall du kan börja fundera på.  Som jag skrev tidigare, kanske du kan få hjälp med kontakter via sjukvården och det team som hjälper din man med hens utredning?! ## Comment 8 Author: Niranjila Han går inte i ngt team. Känns som han drar sig för att ta tag i det. Jag jobbar med att hitta mig. Medan han går och väntar på att hitta sig själv. Känns som om han tror att det bara kommer. Jag vet vare sig i eller ut. Har slutat umgås med vänner .skriver mycket och är med barnen. Känner mig jävligt ensam på ett sätt ## Comment 9 Author: Tjeja Ah ok... tja det är klart.. det är ju skrämmande för honom med förstås.. tanken på att behöva göra något fysiskt ingrepp eller börja ta hormoner som man inte riktigt vet hur man ska reagera på. Samtidigt låter det som att han mitt i allt är både egoistisk och självupptagen som bara lever ut det han känner samtidigt som han är svartsjuk och inte bryr sig så mycket om dina och familjens behov i övrigt. Han måste ju i alla fall hjälpa till med saker hemma som en vuxen person, det har ju inget med könsidentitet att göra, du har ju inte tänkt dig att gifta dig med en trotsig tonåring som du ska ta hand om. Där kan jag spontant tycka när jag läser att du behöver prata med honom och sätta gränser för vad du accepterar. Kan ni sätta er ner och prata om hur du känner? Försöka få honom att se de olika delarna du brottas med? Att du behöver hjälp att dela hemmets sysslor med en till vuxen (honom) för att du ska orka bearbeta allt annat som händer med honom och som förvirrar dig som du behöver få hantera också. Det är ju inte bara han som har behov av att utforska "sig själv".. du och familjen har ju behov av att få bearbeta era känslor i er situation med honom också. ## Comment 10 Author: Gur4m1 Ville mest inflika att 1. Att han blir mer kvinna gör inte dig mindre kvinna. 2. Ditt sminka borde således även vara lika mycket hans, då ni är gifta nu? ;D  Han kan inte lämpa över allt ansvar på dig. Lär honom att köpa egna damkläder, över nätet, om han inte är redo att göra det öppet i butiker ännu. En tuff situation, jag önskar er båda lycka till! ## Comment 11 Author: Niranjila Tack för all feedback. Kan säga att jag lurar åt skilsmässa ## Comment 12 Author: _Fisken Ja, det kan jag förstå. Det är inget fel i sig. Att ha en pappa och make som kutar runt i dina kläder och sminkar sig måste få alla väldigt förvirrade. Du måste ju känna dig obekväm. Den du gifte dig med hade en dold läggning som han inte ens visste av själv kanske? Han kom ut ur garderoben - han också.  Mina erfarenheter säger mig att det krävs två villkor som bör vara uppfyllda för man ska kunna vara sambo/gift.  1) kärlek, 2) allt det andra.  I detta fall stupar det på "allt det andra"?    Ursäkta om jag låter krass. ## Comment 13 Author: obstitant Det var ju synd att din partner inte kunde vara öppen med sin identitet _innan_ ni gifte er. Det är ju en ganska svår sak för många att komma ut med, och många lever de liv som de upplever förväntas av dem för att det är lättare, så på ett sätt är det ju bra för partnern att äntligen våga visa sig (kanske inspirerad av flera nyligen uppmärksammade offentliga personer?), men samtidigt blir det förstås lite komplicerat för dig att förhålla dig till. Men det jag tycker verkar vara det stora problemet här är vad som framstår som en väldigt stor respektlöshet och självupptagenhet. Könsidentitetsfrågan i sig kanske ni faktiskt hade kunnat tackla tillsammans (kanske inte, det beror ju lite på hur du känner) som två vuxna människor som ställs inför en kris. Men att h\*n skiter i hem och hushåll, anklagar dig för otrohet, har skulder som du får betala osv låter ärligt talat som ett mycket större problem. Om din partner är på väg att börja transitionera är det en omtumlande process där det kan vara nödvändigt med en viss självupptagenhet. Men det är inte ok att behandla sina närstående som skit för det. ## Comment 14 Author: Niranjila Det var väl lite på g redan för ett år sedan men han slog bort det rent krasst. Det känns bara som om hen inte vill ta sitt vuxna ansvar. Dock utåt sätt ska det vara kille hela dagen. Jag har också gjort fel i den här relationen många fel. Som jag försöker att ställa till rätta. (Dock har jag aldrig varit otrogen) Det är nog lite för mycket. Hans dotter på 6 styr och ställer tidigare gjorde jag allt med henne fixade och dona .men när saker går sönder hon sparkar och slår om man säger till henne .så bryr jag mig inte längre. Efter en tillsägelse från mig fick hon bryt hos sin mamma och de slutade med att pga att jag är så elak så kom han bara varannan helg. Medan han kan vara på min 10 åring om allt. Självklart går jag till hans försvar så är det igång. Det har gått så långt att jag håller mig 7ndan nähon är hemma så också mina barn. Att ta upp detta i diskutioner går inte. Vi har gjort om hemma för att alla barn ska få egna rum . Jag har fixat betalat och donat. Och nu tar han förgivet att jag ska lösa saker till hennes rum oxså. har inget emot det .men det vore roligt att få ett tack och inte sura miner istället. Helst av allt skulle jag vilja skicka bilden jag tagit på honom i mina kläder och spela upp ljudinspelningar på våra gräl. Bara för att ngn ska tro mig. Vet att det är fel att göra så men fan ibland har jag bara God jävla lust. Fast det är klart det är jag som har kontroll behov psykiskt misshandlar honom inte är rättvis mot barnen,slösar pengar och kan inget. Har jag nämnt att han rköer som en borstbindare och har han inga cigg tar han pengar ur min plånbok. När jag påtalar detta är det "jaha så det är ditt ditt ditt. Ja för i helvete det är mitt mina pegna mitt liv. Ursäkta språket mm men jag är lite lätt irriterad idag ;) ## Comment 15 Author: _Fisken Du har nog all rätt att vara irriterad!  Nu vet jag inte åldern på dig men du kan nog säkert "starta om" livet och få en bra fortsättning. Det finns ju faktiskt bra karlar också. ## Comment 16 Author: Niranjila Jag är 36 han 32. Jo så är det nog. Kalla mig korkad men mitt i all hopplöshet finns just ett litet hopp. Skulle det vara så att detta inte går att lösa oavsett kärlek mm så kommer jag nog inte ha en relation på bra lång tid. Är otroligt tacksam för alla era komentarer och inputs...bara så ni vet ## Comment 17 Author: _Fisken Du tycks ju klok så jag är säker på att du väljer rätt framöver. Det är ibland lite svårt att sluta lyssna på hjärtat och börja lyssna på förnuftet.  Jag har själv problem med det.  :-) ## Comment 18 Author: molam Man förälskar sig i hjärtat inte i personen Min kille är egentligen homosexuell, men han föll för mitt hjärta och för mig, så egentligen tycker inte jag att man kan dela in en person i hetero, bi eller homo, för att hjärtat vill h vad hjärtat vill ha så enkelt är det Men säger som ovanstående att ni borde prata riktigt om det och/eller Eventuellt gå på parterapi eller nått ## Comment 19 Author: obstitant Ja, gå till kommunens familjerådgivning, tillsammans eller ensam om hen vägrar. Ni verkar inte ha det särskilt bra. Kanske kommer du fram till att hen inte går att leva med och då får det bli skilsmässa, men jag tycker inte du ska outa hens "crossdressande" som hämnd. ## Comment 20 Author: Niranjila Det är väl klart att jag inte skulle göra det. Sa bara att ibland har jag God lust. Vi har redan gått i familje rådgivning. Dock kom inte ngt av det han gör upp. Bara jag och det jag gjorde. Vet att han fick endel tillsägelser om hur han skulle vara ...fast det rann ut i sanden. ## Comment 21 Author: obstitant #20 Nej, jag förstår att man kan få tankar om att "sparka där det gör som mest ont" i ilska och frustration, fast man inte skulle göra det i verkligheten. Även om ni har varit på familjerådgivningen förut är det ju andra omständigheter som kanske är mer pressande nu. Kanske är det värt ett försök, om du inte redan nu är klar över att du har fått nog. ## Comment 22 Author: MyntareCarlsson Viktigt här tycker jag är att inte blanda ihop hens transande med hens övriga personlighet. jag menar att om  pengar problemen och attitydproblemen funnits redan innan han kom ut som tjej till dig så har dom delarna inget med att han vill byta kön att göra. det är då två olika problem att lösa. eller två olika anlednignar att kanske sära på sig. Men splittra inte en familj om du känner hopp för en bättre framtid. ## Comment 23 Author: Sarah Håller med om att de två sakerna ska skiljas på. Att hen beter sig illa är en sak. Byta kön en annan. Många par klarar av ett könsbyte och jag antar att de klarar av det genom samtal och ömsesidig respekt för varandra. Det här är tufft för dig också och det måste du få förståelse för. Vilket du inte verkar få. Det är nog vad som hade fått mig att begära skilsmässa, inte könsbytet. ## Comment 24 Author: Tjeja Precis som fler skrivit innan handlar det ju om två olika saker, hens könsidentitet och hens övriga beteende, det tror jag du Ts själv är helt med på också! Men de två glider ju givetvis in i varandra här och var och kan säkerligen emellanåt kännas svåra att skilja åt när det illa beteendet och trans-utlevandet utövas samtidigt. För övrigt tycker jag att Obstinat skriver väldigt bra i #13 : _"Men det jag tycker verkar vara det stora problemet här är vad som framstår som en väldigt stor respektlöshet och självupptagenhet. Könsidentitetsfrågan i sig kanske ni faktiskt hade kunnat tackla tillsammans (kanske inte, det beror ju lite på hur du känner) som två vuxna människor som ställs inför en kris. Men att h\*n skiter i hem och hushåll, anklagar dig för otrohet, har skulder som du får betala osv låter ärligt talat som ett mycket större problem. _ _Om din partner är på väg att börja transitionera är det en omtumlande process där det kan vara nödvändigt med en viss självupptagenhet. **Men det är inte ok att behandla sina närstående som skit för det**. "_ ## Comment 25 Author: Niranjila Det är som ni säger två helt olika saker. Men kanske är det lite ehh kaka på kaka. Om han menar allvar att bli kvinna så stöttar jag till 100 % iom att han då verkligen kan vara lycklig och vara sig själv. Vilket jag på ett sätt kan avundas honom att han vågar. Jag har själv inte varit mig själv många många gånger. På ett sätt känner jag en viss rädsla i hur han kommer bli behandlad av andra och jag vill verkligen inte att han ska bli sårad för den han är. Det är också detta att jag kommer bli så glad för hans skull som gör att jag inte innerst inne vill lämna honom. Vad är jag då som vänder honom och de fina som finns där bakom vardags problemen ryggen? Ja jag blir arg ledsen förbannad och tvivlar och det går lika upp och ner som en ekg kurva. Det som gör mig mest förtvivlad och på ett sätt desperat är att jag saknar honom så förbannat mycket. Vet vilken lång väg det är att byta kön.och jag är så rädd att jag helt enkelt inte kommer klara av det.eller kunna vara det stöd han behöver. En rädsla över att han till slut kommer välja bort mig (ja det är ego tänk jag vet) Vet att detta inte definierar mig eller om jag är hen hon eller han. (Får visserligen höra att jag inte är speciellt kvinnlig av mig) Men detta sätter även igång en tvivel hos mig... vad är jag .vem är jag. Vad vill jag. Det känns som om jag är helt öppen och på ett sätt förblöder. Blir arg på mig själv då jag egentligen vill stötta honom och vår familj men att jag inte har kraft nog att ens stötta mig själv. Tack ännu en gång för era ord och tankar