# Är det svårt... Author: Madde _**Min fråga är:**_ * _**Är det svårt och göra slut med en person i ett långvarigt förhållande???** _ Skriv gärna och berätta om era erfarenheter. _(kanske inte är den mest positiva tråden, men behöver lite råd och tips just nu)_ ## Comment 1 Author: Martin Jag tror att det är blandat, och det beror på vilka anledningar. Ju mer den andra har gjort (varit otrogen eller liknande), ju lättare tror jag det är. Jag har avslutat två längre förhållande, det ena på drygt ett år och det andra på knappt två år. Jag har även blivit dumpad efter ett 5½ år långt förhållande, och jag var ett tag säker på att jag inte skulle överleva det. Det var nästan det värsta jag varit med om, det kom helt överraskande. Men jag överlevde... jag tror alla gör det :o) Det knappt två år långa förhållandet jag avslutade var lätt för mig. Jag vet att tjejen ifråga blev mycket ledsen och sårad, men jag hade en längre tid mått dåligt av att det inte var bra. Det var ett distansförhållande dessutom, så vi träffades inte så mycket. Vi blev vänner helt enkelt (som jag ser på det). Var dessutom en del grejor som inte var någon höjdare när vi väl sågs osv. Direkt jag gjorde slut så blev hon såklart ledsen, och jag ledsen över att se henne ledsen. Vi hördes av lite på tfn i början, men inte så mkt. Idag - några år senare - träffas vi som kompisar när vi är i "varandras städer" så att säga. Och snackar en del på telefon, sms osv. Redan samma kväll som jag gjorde slut, kände jag lättnaden i mitt bröst. Hur rätt beslutet var. Och som sagt, även om det tårades lite över att se henne ledsen, var det ett lätt beslut. Det andra förhållandet, ca ett år långt var väl egentligen bra, men det var för stor åldersskillnad. Jag kände att jag inte vågade satsa, jag försökte men inte tillräckligt. En sorts lögn, jag är inte nöjd eller stolt över det - tvärtom skäms jag för hon gav så mycket. Hon gav mig värdefulla saker, saker som jag har nytta av idag. Jag lärde mig mycket om mig själv. Att se henne när jag gjorde slut, se henne mer eller mindre totalt förintad (som jag själv kände mig när jag blev dumpad efter det 5½ år långa förhållandet), det var oerhört tungt. Jag har fortfarande svårt när jag tänker på den synen, den tar mig så hårt just för att det är en fin tjej, det är en bra tjej. Jag önskar henne det bästa, och tyvärr är det inte jag. Vi var/är i för olika skeenden av våra liv. Det är drygt ett år sedan vi gjorde slut. Vi har träffats några gånger, tagit en fika. Hon har accepterat mitt beslut, hon lever idag med en ny kille och har det riktigt bra. Hon har gett mig en räddning, i allt elende jag känner. Trots att jag gjorde henne en del illa när jag gjorde slut, så har jag också gett henne väldigt mycket säger hon. Hon var självdestruktiv och deprimerad när vi träffades, och jag har gett henne en nystart på livet, lärde henne att hon klarar mycket mer än hon tror. Jag har fått den bekräftelsen av henne, och av andra som känner henne. Det känns bra att ha gjort något för henne, trots allt. Men... det var riktigt riktigt tungt och svårt att göra slut, och det var väldigt nära att jag bad henne komma tillbaka. Idag, ett år senare, är jag övertygad om att det var rätt beslut - just för att vi var för långt ifrån varandra i livet och att det var för stor åldersskillnad. Men, det blir inte lättare för det... ## Comment 2 Author: etteko Jag gjorde slut med min pojkvänn i januari och det var skitsvårt rent ut sagt. Jag var inte säker på att det var rätt beslut men eftersom jag en längre tid tänkt över möjligheten och att jag kände att något inte stämde så gjorde jag det. Alltid när vi inte var tillsammans så saknade jag honom oerhört och när vi var tillsammans ville jag bara att han skulle lämna mig ifred och gå hem. Jag började störa mig på massa saker hos honom och märkte att jag började titta efter andra så då bestämde jag mig. När jag gjort slut bröt värsta helvetet ut. Först och främst var ju jag totalt förstörd för jag var ju heller inte säker på att det var rätt och sedan ringde han och var helt förstörd och vi ringde varandra och vi träffades och körde någon "halvmesyr" där ett tag men jag kände fortfarande att nej, det här är inte rätt. Så då bestämde vi att inte träffas på ett bra tag och jag kom över honom rätt fort. Nör jag väl kommit över honom började hans syster ringa och skriva till mig och tracka mig och förklara vilken vidrig människa jag var, att jag varit otrogen, att jag bara utnyttjat honom och han började också bete sig så. De började skriva öppet på internet om mig, de började skriva till mina vänner och vilken vidrig människa jag var, de pratade med personalen i olika affärer och berätta arr jag varit utnyttjande, manipulativ, att jag aldrig älskat honom, att jag bara använt honom, att jag varit otrogen.. ja historien är lång. Nu har jag ingen kontakt med varken honom eller hans syster och jag vill ärligt talat aldrig se dem igen och jag är bombsäker på att jag tog rätt beslut. Om du funderar på att göra slut så är det ju ett tecken på att något inte stämmer i eran relation. Då bör du fundera över om det är något ni kan och vill lösa eller om du vill gå vidare. Jag funderade ju och tog det som ett bevis på att något var fel, jag hade några gånger förut pratat med honom och sagt att det känns fel och tyckt att vi skulle försöka fixa till det. Det blev aldrig någon skillnad och tillslut kände jag att jag nog inte vill fixa till det. Jag ville hitta en kille som det kändes rätt med. ## Comment 3 Author: Pomperipossa Min sons pappa var jag sambo med i 7 år men när han inte hade nåt intresse av familjen utan tyckte det var roligare att vara med sina polare och ragga brudar så var det inget att tänka på. Jag ställde ett ultimatum och det funkade inte. Sedan var jag singel ett tag och för 5 år sedan träffade jag min dotters pappa.. Det funkade ju inte heller... Eftersom jag dessutom har barn med dessa två killar så är det lite svårare eftersom man ändå måste försöka ha ganska bra kontakt med dom... ## Comment 4 Author: [Borttaget] Ja, det är absolut inget lätt beslut. Jag skilde mig från min dåvarande man för 8 år sedan. Vi hade varit ett par i nästan 8 år varav 5 år som gifta. Vi har två barn tillsammans och det var oerhört svårt att vara den som bröt upp en kärnfamilj! Mitt beslut var inte lätt, det var något som ätit på mig under två års tid innan jag klarade av att ta steget. Att gå och balansera på randen när man inte vet varken ut eller in, tar på psyket oerhört mycket. Mina känslor hade ebbat ut och jag levde i något slags vacuum, jag var varken glad eller ledsen, arg eller lycklig. Jag bara existerade, varken mer eller mindre. En morgon vaknade jag och för mitt inre såg jag en dörr öppnas, det var faktiskt nästan som en vaken dröm. Och när dörren öppnades, då visste jag. Då fanns det ingen återvändo och beslutet var fattat. Jag vacklade aldrig i mitt beslut, ångrade det inte eftersom jag redan gått och ältat det i två år. Visst var det jobbigt. Särskilt den dagen han flyttade ut och tog med sig halva bohaget, det blev så markant och definitivt den dagen. Men jag ångrade ändå inget och ville inte försöka igen. Inte för att han insisterade heller, han insåg ju att det inte fungerade att leva ihop som bror och syster, typ. Vänner har vi alltid varit, vi har inte bråkat en enda gång varken innan eller efter detta. Vad som hände efter att jag fattat mitt beslut? ALLT! Jag kände det som jag satt en sten i rullning. När man väl gör ett AKTIVT val i sitt liv, så kommer så mycket MER tillbaka. Det kändes nästan magiskt, men jag blev så stark och så lycklig efter ett par månader att jag undrade varför jag hade dröjt så med mitt beslut. Idag lever jag lyckligt omgift 15 mil från min gamla hemstad och vi har ett gemensamt barn, ja och så mina två sen tidigare då. Det är jobbigt att bryta upp, men verkligen värt det. När själen säger NEJ så måste man lyssna på den. Jag vet inte om det varit till någon hjälp, du skriver att du behöver lite råd och tips. Jag vet hur det är, man behöver oerhört mycket input utifrån, men beslutet är ändå alltid ens eget och ingen kan hjälpa en att ta steget. Ett gammalt kinesiskt ordspråk: _Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa ditt liv stående på ett ben. _ ## Comment 5 Author: Gasoline Jag i princip bodde ihop med en kille som jag var tillsammans med i över 2 år. När jag skulle göra slut kom dessa problem upp i mitt huvud: Vad kommer hans kompisar att tänka? Kommer jag att kunna hämta minna grejer? Kommer vi att vara kompisar? Kommer jag att få ett liv utan honom? Vem kommer att ta hand om våra gemensamma djur? ( 3 st möss) Kommer han att vara elak mot djuren för att han är arg på mig? osv.. Hmm, jag gjorde så klart slut och hämtade minna grejer. Hade dock glömt en del och ville hämta det oxå men då hade han blivit tillsammans med en tjej som går i min kass nu (inte på den tiden), så jag hörde av mig men han svarade inte på minna sms eller när jag ringde, vilket är ovanligt då han är väldigt telefon k\*t. Han hörde av sig senare och jag kom och hämtade minna grejer. han var typ som vanligt. Men djuren gjorde vi, eller snarare jag, så att jag tog min mus (gammelmusen) och flyttade den hem till mig och han fick ha kvar de två ungdommarna, som va i princip bara hans. Dessvärre så va det den ända gången han snackat med mig sen vi gjorde slut och han verkar undvika mig. Något säger mig att hans nya tjej inte vill att vi ska snacka, för det är som värst när hon är med och jag ser honom. Jag ville så klart ha kvar honom som kompis men man kan ju tyvärr inte få allt här i livet =( ## Comment 6 Author: Madde Oj, vad skönt och få läsa lite om hur det kan sluta vad gäller förhållande och så. Ska begrunna lite mer innan jag svarar er. Men tack alla som har varit vänliga nog och vara öppna och ärliga. mvh madde ## Comment 7 Author: abbis Det är lätt om känslorna är slut..svårare om man har känslor kvar..Mitt X vägrade flytta ur huset som var mitt det tog 11 år att få ut honom.Han sa bara jag vägrar...Vi hade barn ihop så det advokaten rådde mig till var inget alternativ..dvs ställa ut hans grejer på trappen..Jag hoppades i det längsta att han skulle träffa någon ny då han gjort det med sina andra två fruar...Det går fortfarande kalla kårar när jag ser honom.. Nu har han flytat ihop med min nya sambos X...Hon är en riktig ragata..så dom förtjänar varann ## Comment 8 Author: Linda Jag tror så här...När vet man att det inte är värt att kämpa för? Ser att bägge parter inte längre känner att de inte har något de har något att kämpa för i förhållandet så är det nog ett både lätt och bra val. \-Men man kan vara i ett förhållande där man faktist inte vet om det skulle vara bättre om det var slut. Har man barn etc ihop är ju inte förhållandet slut bara för att man bryter-tvärt om! \-Då är valet mer komplicerat och man måste kämpa för att må bra i ett förhållande. kram/Linda ## Comment 9 Author: Madde ja nu är jag i alla fall säker vad gäller mitt beslut. Så nu har jag vågat säga hur jag känner och så. Nu återstår det och se i framtiden om man gjorde rätt eller fel. Skönt och läsa hur ni tror och har varit med och upplevt saker. ## Comment 10 Author: Ove-D Jag tycker att när man har skapat ett gemensamt boende så är det tuffare än när man bara varit "särbo"... Men samtliga som jag bott ihop med har jag kontakt med... och vissa av dem även deras föräldrar... ## Comment 11 Author: anap Har man levt ihop länge känns det alltid otroligt svårt att mista sin bäste vän, vilket min man var. Men vi kände samtidigt att vi inte kunde leva tillsammans. Det är också en svår bit med alla högtider - vem ska ha barnen? Det blir ett tomrum, men också en nystart! Försök att se det positiva som det ger och njut av att vara själv och få leva ditt liv precis som du vill. :) ## Comment 12 Author: kermit Sitter och läser den här tråden, när jag hör på radion att P4´s program Karlavagnen handlar just om att göra slut. Det sänds ikväll, tisdag, 21.40 -00.00